Vemod och hopp

De senaste tre åren korar jag till de djupa suckarnas år. Där sonens hälsa hälsade hem och krya-på-dig förlorade all sin innebörd. 2016 var ett år där sjukvård av alla de slag stod i centrum, där Fass luslästes och antalet antibiotikakurer sköt i höjden. En galen sommar och höst med operationer som gjordes och gjordes om, infektioner som aldrig hävdes. Där sonen var superhjälten över alla, och inte hade möjlighet att vara social med sina vänner.

Vår son är vårt ljus. Det är få som har den förmågan att lysa upp och locka fram de bästa sidorna hos sina medmänniskor. Vi kan bara streta på för att få något slags flöde runtomkring honom, ibland trögflytande som ett segt avlopp ibland lite snabbare. Det är sonen som är mitt i besluten och icke-besluten och det är han som drabbas. För oss är det den trögflytande vården som är vår sons största fara. Där ansvaret är ingens eller någon annans.
himmelsvingar
Jag har en ärvd liten berlock; tro, hopp och kärlek, som tappat sitt hoppfulla ankare. Som en symbolisk handling funderar jag på att hitta ett nytt ankare att sätta dit. Men när all symbolik saknar betydelse och alla önskningar förblir ohörda är det svårt att inte instämma i den ofullkomliga berlocken. Då handlar det om att hitta stunder av hoppfullhet i det hopplösa. Jag talar med en riktigt god vän på telefon. Hon är en av de få som kan säga: ”Det kommer att ordna sig” och få det att låta som om det inte bara gäller oss utan hela världen. Det är ytterst få som kan ge den frasen ny kraft. I vanliga fall kan orden ”det ordnar sig” vilja få mig att kraftfullt säga emot. När min vän säger det, tror jag ändå att det ordnar sig på något oförutsett sätt, på ett sätt som vi inte ännu vet eller har upptäckt. Vid närmare eftertanke är hon mitt ankare, mitt hopp som inte syns i den ofullkomliga berlocken.

Inför 2017 önskar jag mer mod än ve, fler hjälpare än stjälpare och lite mer flyt både i avloppet och i livsloppet.

All rights reserved Carina Karlsson

Jag är här nu

Vi vänder oss med insidan ut och utsidan in, fram och tillbaka, och livet är mer ner än upp. Inga dagar går sin gång och flexibilitet har nått nya nivåer. Vi tänker om och om igen. Vi försöker leva ett slags liv med planer men inga planer blir som tänkt. Där vår längtan är, där är inte vi. För att leva med ett svårt sjukt barn är ett liv men på ett annat sätt. Orden hoppas det blir bättre, rosa hjärtan och goda tankar har ingen betydelse. Det som har betydelse är ett upprätthållande av liv, vårt liv och hans liv. Vi ror det stora projektet vård och omsorg dygnet runt varje dag och först till kvällen vågar vi tänka tanken: Det här var en bra dag. Så fick vi tänka ett steg till och hitta på en lösning för att åtminstone en av oss kunde få omväxling från medicinering, vätskelistor, vårdsamtal, kaloriberäkning, infektionsvärden och allmäntillstånds-tolkning.

Norrländsk sommarnatt

Norrländsk sommarnatt

Viddernas vy

Viddernas vy

Jag är här nu, där min längtan är. I den ljusa norrländska sommarnatten, efter försommarens blomster men innan höstens ankomst. Jag säger det lågt till bergen, till träden, till den vilda trädgården, till myrarna och i den samiska kyrkan. Jag är här nu bergsomsluten. Det tog tid. Vadande genom ängsblommor högre än de småländska. Drickande vid fjällbäckar. Med ljus hud utsatt för sol och insekter. Om det så bara blir några dagar eller i bästa fall veckor per år så är det värt alla milen bort. Vemodsvila.

Längtansvy

Längtansvy

Ordlöst

Ordlöst

De blå bergen kan aldrig nås

De blå bergen kan aldrig nås

All rights reserved Carina Karlsson