Lantliv i maj

Den korta tiden när våren är som finast är den också mest förgänglig. De vilda körsbärsträden och häggen blommade bara några dagar. Jag är evinnerligt lyckligt lottad som kan vara ute trots att luften virvlar av pollen och det är så torrt att det dammar från jorden. Jag tänker på dem som är allergiska när jag stoppar in hela ansiktet i häggen eller plockar in starkt doftande liljekonvaljer. Dessutom har jag lyckan att gosa runt med sju små valpar och fyra vuxna hundar. Måtte jag aldrig drabbas av rinnande ögon, hosta och nysattacker. För mig är djuren och naturen de stora intressena. Jag kan få namn på tama blommor men vet mycket om den vilda floran i mitt närområde. Småfåglarna verkar stortrivas i skogen kring huset. Det har kommit hit en så vacker rödstjärt, som jag aldrig tidigare sett. Sädesärlan däremot är mer än lovligt galen och tror att han äger stället; sprätter runt och spänner ögonen i oss, skitar ner fönster och backspeglar. Spanieln gör sitt bästa för att hålla honom ifrån tomten men då spatserar han bara retsamt på eller utanför staketet.

Häggblom mot tallbark

Welsh springer spanieln Lovis spanar in sädesärlan

Sädesärlan som tittar in genom vårt fönster.

Det kan hända att jag är partiskt, men jag undrar om inte de sju små kan vara de sötaste jämthundsvalpar som finns. Den lugna kloka hundmamman, Enja, tar väl hand om sina små. Det behövs stunder av egentid för henne mellan digivning, skötsel och fostran. Ännu är hennes päls tjock och glänsande och hon följer med på långsamma promenader. Valparna har börjat busa med varandra och undersöka sin omgivning. De kommer och klättrar upp i knäet när man sätter sig hos dem. Pälsfärgerna börjar ljusna upp och de typiska jämthundsteckningarna börjar anas. Vi har olika färger på deras halsband för att kunna se vem som hittar på vad och hur de är som individer.

Liten turkos kan vara tidernas sötaste jämthundsvalp

Syskonbus

Munhuggas

Trängsel vid digivning

Himmelsk körsbärsblom

Rödstjärt

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Försommarfunderingar

Jag fiskar upp en drunknad fluga i kaffekoppen, tittar på morfars gamla vas med nyplockade ängabollar och funderar över nu och då. Min morfar sa att man skulle ha några allvarliga sjukdomar och vårda dem väl. Morfar som varken var atlet eller bodybuilder, visste vad han talade om. Han var smal och hade svår astma, allergi, magsår, en släng salmonella och cancer. Men han skrockade glatt för varje år som gick och sa att han lurat läkarvården igen. Deras tips var att han inte skulle bli äldre än femtio år. När det flaggades på halv stång i några av de offentliga husen bredvid, så kunde det faktiskt hända att någon ringde och kollade om morfar var vid liv. Det tyckte han var vansinnigt roligt. Han var av den generationen som kunde berätta en riktigt bra historia i olika varianter. Så hur sanningshalten var med flaggstången låter vi bero. Morfar hann fundera ut sina bästa historier när han låg i soffan och hostade eller satt ovanpå köksbordet och sydde.

Ängabollar

Ängabollar

Huset, som inte finns mer, var alltid öppet för besökare. Det var på den tiden när man kunde ha nyckeln hängande i farstun även när man gick ut. Mormor kokade kaffe och ordnade med fika och morfar stod för de osannolika historierna. Tjädrarna blev större och större för varje gång de jagades i minnet. Så var det berättelsen om mannen som bet huvudet av en råtta och fick heta katten resten av livet. Skrönan om grannens katt vars kattskinn syddes fast på kragen och historien om de vackra stulna kaninerna. Det är mycket möjligt att några av de här berättelserna klassas som vandringssägner. Poängen med det här är ändå en saknad över den tid då det inte var galna klipp på Internet som stod för berättandet. Den tiden vi gav varandra och de historierna som blev som ett familjeberättande, är mycket mer värda. Nu är det få som kan berätta en riktigt bra historia fritt. Det enkla sättet att träffas har alltmer försvunnit. Istället för att komma spontat så ska det bokas tid månader i förväg. En dag kanske det är för sent. Den bokade tiden gäller inte eftersom personen inte längre är tillgänglig i livet eller bortom. Mormor och morfar bodde centralt i industrisamhället. De behövde egentligen inte gå långa sträckor. Det var enkelt för andra att komma till dem. Dörren stod öppen för alla om det så var Jehovas vitten som knackade på, någon nyanländ flykting som behövde lägga upp sina byxor, eller någon inhemsk inte särskilt ren och lindrigt nykter människa. Det fanns alltid tid för prat och en kopp kaffe.
syren
Jag är tacksam över att jag har fått chansen att träffa min mormor och morfar under hela min barndom. Mina föräldrar flyttade från Dalarna för att få närmre till dem. I Finland fanns min farmor som jag inte hade någon nära kontakt med trots att vi var där varje sommar. Farfar dog året innan jag föddes. Så det är minnen från mormor och morfar som är starkast. Doften av mormors egengjorda välling när vi barn sovit över, synen av pelargoner på rad som väntade på att åter planteras ut, alla knappar och trådrullar som det var så roligt att plocka med, vinden och källaren med sina spännande saker. I trädgården matades fåglar och igelkottar och där växte den undergörande persiljan, nyponbuskarna och den stora spirean. Trädgården var minimal när den hade styckats av. Nu är det obegripligt att det ens kom plats ett hus, men som liten gick det att gå på äventyr där ändå.

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Mormor och morfar är borta sedan länge men minnen lever kvar. Morfar han lurade läkarna genom att överleva hela 32 år extra. Det var först när han var 82 år som flaggan flaggade på halv stång för honom och han hade berättat sin sista berättelse. Mormor var 89 år när hon dog. I år är det hundra år sedan mormor föddes. Grattis var du än är! Nu ska jag gå ut och vattna mina pelargoner och tänka på dig.

Pelargoner och mormorsminnen

Pelargoner och mormorsminnen

All rights reserved Carina Karlsson

Vårblomstrande landsbygd

Hundarna sover djupt i sina Bia-bäddar och bemödar sig inte ens med att titta upp när jag går förbi på bara fötter. När jag öppnar dörren tidigt i gryningen och lyssnar så är det bara naturens ljud jag hör. Fåglarna är vårgalna och försöker överrösta varandra. Det är nu de sjunger som mest. Jag behöver bara stå där i den kyliga luften mellan natt och dag och lyssna för lyssnandets skull, för vårens skull som är så överdådigt intensiv.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Jag är lyckligt lottad som inte hela tiden hör ljudet av fordon, arbeten och människor. Den intensiva våren kan inte få nog av vilda blommor och grönhet. Det doftar svagt honungslikt. Själva luften bär fram minnen av människor och händelser och påminner även om dem som inte längre är här. Häggen har precis slagit ut och jag blandar en bukett av häggkvistar och förgätmigej. Min morfars gamla vas, som han fick som pris på en kaninutställning, är perfekt för att låta nu möta då. I den vasen brukade jag sätta lila syrener till skolavslutningarna. Björkarna är lika grönt skira som när pappa dog för två år sedan. Väggen är ännu riktigt faluröd sen de gångerna han stolt och ihärdigt målade vårt hus och uthus.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

De vilda körsbärsträden har blivit färre under åren, några ligger uppgivet fällda och några är bara stubbar. De som är kvar blommar intensivt i år igen, på en plats där någon bodde och brukade jorden för mycket länge sedan. Vita blommor mot himlen och jag kan liksom inte se nog. För om bara några dagar ligger deras kronblad på marken.
körsbärsblom2015
Inte bara naturen är som återuppstånden. Hunden Birka har med modern veterinärvård fått ett nytt liv igen. Hon busar, springer, rullar sig, går, vattentränar och vill inget hellre än att jobba sig tillbaka till fin form. Svansen har blivit stolt ringlad igen och ögonen är pigga. På ängen blommar gullvivorna på den plats där hunden Selma ligger begravd. Birka ligger bredvid blommorna och spanar omkring. Enja rullar sig av glädje i gräset och delar en pinne med Lovis. Lilla hunden Lovis som har fyllt ett år, klippt sig och snart ska skaffa sig ett jobb.

Birka på vår äng.

Birka på vår äng.

Ska vi dela pinne med varandra?

Ska vi dela pinne med varandra?

Grönt är skönt tycker Enja.

Grönt är skönt tycker Enja.

Vissa dagar borde man gå ut i gryningen och inte komma in förrän framåt natten. Men det blir förstås aldrig så. Istället nöjer jag mig med att lägga mig sent, gå upp tidigt och däremellan vandra om natten fast inomhus. Det finns saker att göra, viktiga saker, mindre viktiga saker, måste-saker och funktionshinder att administrera, samtal att ringa, planer att skriva, affärer att sköta, tvätt att tvätta, skräpiga rum att röja, älgar att tillaga, hundar att rasta och ett roligt biblioteksjobb att gå till. Grubbel att grubbla och önskan om flyt. Fast egentligen räcker det bara att gå ut, ta ett par vårliga andetag och tänka om det ändå inte flyter på så är det i alla fall vår just nu. Jag är förstås partisk, men sonen och hans baldejt var det vackraste och unikaste paret när de rullade fram på röda matten. Han borde vara idol och hjälte, fast det är han redan för oss, för sitt tålamod och för sin fina personlighet. Bloggar, instagram och sociala medier fylls av bilder, men de vackraste bilderna finns inom oss om vi är närvarande i stunden. Det finaste man kan ge varandra är tid och uppmärksamhet. Mina vackraste vårbilder får ni bara i text; en vän på caféet, en hand på en kind i natten, en hund i mitt knä, en stolt son i skjorta och fluga, ett hästekipage med timmer i skogen strax utanför mitt barndomssamhälle, en mammas berättelser om förr och en solbelyst molnformation i kvällningen.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

All rights reserved Carina Karlsson