Lantlivets livskraft

Att bo på landet är för mig en överlevnadsstrategi och ett skydd mot stress. I skogen möter jag ingen. Spåren som gått före mig är efter rådjur, rävar, ekorrar, harar, skogsfåglar och älgar. Den enda uteliggaren är avtrycket efter ett rådjurs nattlega. Jag inser att tystnaden och den rena snön är en raritet. Här kan jag andas och fast jag gått här oräkneliga gånger förr så är ändå något nytt; årstiden, molnen, djuren, himlaljuset, snön, vattnet eller brist på vatten. Den djupa täta granplanteringen är gallrad och öppnar åter upp sig lite underifrån, trots det kan jag inte låta bli att sakna betesmarken, orkidéerna som aldrig kommer återvända och de underminerade stenmurarna som aldrig mer återhämtar sig. På platsen där min vackra guldgula hund dog mitt i steget en vårdag för några år sedan, där finns ännu en liten glänta. Jag ser upp mot himlen över de planterade granarna, som inom en tid kommer släcka även denna glänta. Det är hit jag återvänder. Trots att det inte finns något att se, men det är här det finns tid att andas. En magisk höstdag, när ett stilla höstregn och solsken möttes, kom och gick regnbågarna, dubbla och enkla förändrade de himmelsutsikten. För en kort stund var det som om själva ljuset kom mig till del.

Dubbel regnbåge i gläntan

Dubbel regnbåge i gläntan

Snötyngda träd

Snötyngda träd

Nu när jag går här med min glada spaniel får jag böja mig för brutna granar och bågnande snötyngda björkar. Jag gläds åt att fötterna håller sig varma i ullfilt och läder i mina Jörnkängor. Med lätta steg kan jag gå på ojämn mark utan att vricka mig eller bli blöt. Min promenad blir långsam i förhållande till antal kilometer. Men vem behöver ha bråttom i en vintervit värld? Skulle jag bli törstig är snön ren nog att ätas direkt från granens grenar. Det enda jag kan ångra är att jag inte gav mig ut tidigare på dagen. Jag vet inte om det är månen eller om det är solen som är så milt utsuddad. Det runda svaga ljuset gör sig väl tillsammans med talltopparna.

Spaniel bland vintervitt

Spaniel bland vintervitt

Tallar i himlaljus

Tallar i himlaljus

Dagen efter när vädret slagit om till lite mildare är närvaron av människor mer påtaglig. Tystnaden tar inte över och jag försöker fota naturens skönhet, men bilderna kan aldrig göra verkligheten rättvisa. Träden, sjön och ljuset upplevs i stunden. Glädjen finns ännu efter många år; här får jag bo och leva.

Lantvy

Lantvy

Vintersjö

Vintersjö

Varma fötter i Jörnkängor

Varma fötter i Jörnkängor

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Skogshygge och fällda planer

Genom det som inte längre är skog går vi. Inget ligger längre mossigt dolt. Djupa spår sårar och fårar marken. Skogsstjärnan och nattviolen ser felplacerade ut på valkad mark. Kalhygge, fulfälle och nya plantor. Det är inte vackert nu men i alla fall öppet. Om trettio år är det som fulast, med tät granplantering och nästintill steril mark med tystat fågelkvitter. Rishögarna luktar som barndomens ödehus, gammalt trä i förmultning. I de grävda dikena simmar insekter. Vägen är breddad för maskiners framkomlighet och jag minns när jag gick med det lilla barnet i vagnen. Kanske ska vi gå här någon gång igen och jag ska berätta om när han var liten. Nu är det framkomligt även för rullstol.

Hyggesutsikt

Hyggesutsikt

Det är omöjligt att känna igen sig. Var det där förra hunden hoppade över bäcken och apporterade när solljus silades mellan träden? Öppet ända bort till nästa väg, uppkört bortkört, nerkört och markberett. Ohygglig sikt, hyggesutsikt. Modernt korrekt skogsbruk, om än enformigt utformat men inkomstbringande. Låt de lavaklädda träden maka på sig. Kanske kommer hallonbuskar berika hygget, mjölkört och sly mata de vilda djuren? Jag ser en rörelse vid sidan om från ett vilt djur, kanske ett rådjur eller en älg som drar sig tillbaka. En kamouflagefärgad fjäril sitter oansenlig på marken, anspråkslös som en gråsten.

Blåbärsbördig osårad mark

Blåbärsbördig osårad mark

Badglädje

Badglädje

Längre bort går vi in i den skog jag känner igen. Lättare att andas igen. Frodig blåbärsrisad mark, mossmark, sjökant och vattenspegel. Hunden leker i vattnet. En spaniel i sitt rätta element bland vatten, snår, vass och ris. De första plaskiga simtagen och en enkel pinnapportering. Över sjön hörs rop från några badande, men jag vänder blicken utåt och inåt. Hundlycka och naturlugn. Sjön är sig lik i alla fall, några näckrosor blommar och där är den lilla udden. Tid att bara vara.

Spanielbad

Spanielbad

Näckrosnosande

Näckrosnosande

Vi går vidare upp på en kulle. Lite högre, lite närmre himlen. Jag låtsas inte om de märkta träden och de uppkörda skogsmaskinspåren. Här är skogen intakt och lite skägglav hänger från ett närliggande träd. Min tid har inte räckt till för att vara i naturen. De senaste månaderna har präglats av sonens sjukdomar, antibiotikabehandlingar och den kopiösa mängd administration som funktionshinder medför. Här i det gröna kommer jag ikapp mig själv. Lycka det senaste dygnet; ett infektionsvärde på nedåtgående, en nära vän, vila, tre olika sorters te, en ny bok och en glad unghund. Jag ser inte orosmolnen som inom kort åter rullar in. Jag ler och tänker att det vänder. Men samma natt, ett telefonsamtal, och de bildliga molnen är nattsvarta, olyckskorparna kalasar på de första och sista resterna av sommarlöften. Alla planer och alla fina ord faller som rangliga korthus i vinden. Semester och käftsmäll tycks vara synonymer med varandra. Den med rätten att leva som andra degraderas till att förlora sina rättigheter. Som ryska dockor vickar vi tillbaka i en tröstlös kamp. Jag tänker på skog: kalhuggen, sårad mark med patetiska fröträd och tufsiga granplantor, sedan kommer fulskogen med så täta planteringar att marken är steril. Det påminner mig om en kalhuggen, rotvält, skyddad och oempatisk organisation där träden blivit papper som borde malas i papperskvarnar. Mala upp alla planer som ändå inte kan hållas. I ett envist hopp vänder jag blicken inåt och längtar till vägen upp genom fjällbjörkskogen, till ändlösa vidder, berg, dalar och fjälluften som blåser bort och blåser rent.

Fågelbo av skägglav.

Fågelbo av skägglav.

All rights reserved Carina Karlsson

Tänkbar läsning

Vad läser en bibliotekarie tro? Jag brukar ha svårt att berätta vad jag själv läser. På mitt nattduksbord och mitt lilla fåtöljbord är en enda röra av allehanda böcker och tidningar. Ibland blir det läst och ibland blir det knappt halvläst. Folk kommer in på biblioteket, pekar och undrar vilka böcker jag har läst. Bland de flera tusen böckerna är det ett ytterst fåtal som jag ens funderat på att läsa. Jag tror att det viktigaste är att jag håller noga koll på utgivningen av böcker och lär känna mina låntagares läsvanor för att kunna tipsa om passande böcker. Undantaget är barnens läsning där jag känner att jag måste läsa hela böcker innan jag använder dem till sagostunder och bokprat. När det gäller vuxenböcker väljer jag själv vilka som tilltalar mig och vilka jag vill lägga min fritid på att läsa. Oftast blir det böcker som jag inte ens har på biblioteken.

Här kommer en salig blandning läsning. Jag har inga problem att ha flera böcker på gång om de är olika innehåll. Jag läser sakta och minns oftast vad jag läst. Det hade varit en stor fördel att få upp läshastigheten. Särskilt bland barnböckerna eftersom det för mig blir många bokprat för olika åldrar.

Vid min fåtölj ligger blandade böcker, lästa, halvlästa och  ska-läsas

Vid min fåtölj ligger blandade böcker, lästa, halvlästa och ska-läsas

I min hög vid fåtöljen ligger just nu tolv böcker, två utlästa, hälften påbörjade och de andra tilltänkta. Det är en salig blandning: ”Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv.” av Merete Mazzarella. ”Den blinde taxichauffören” av Pelle Olsson. Det är en lättläst bok med galna historier med mycket berättarglädje. ”Som om jag vore något mycket dyrbart” av Terri-Lynne Waldvik är en barnbok som jag är mycket nyfiken på. ”Kontorsninja” av Lars Berge. Den verkar vara en tokrolig bok om en man som försvinner och gömmer sig i kontorstaket. ”Vulkanutbrott och istider – om bipolär sjukdom” av Vanja Beckman och Tom Fahlén. En intressant bok som kombinerar levnadsberättelser och fakta. Lätt att läsa trots ämnets tyngd. ”Du & jag” av Katarina Bredow som handlar om kärlek, grupptryck och vänskap på mellanstadiet. ”Pym Pettersons misslyckade familj” av Heidi Linde. En bör-läsa-bok till kommande bokprat. Titeln lät rolig. ”Världens bästa Anna, Äkta omsorg enligt LSS, Bemötande i praktiken” av Susanne Larsson. Det här är ett ständigt aktuellt ämne för mig som har ett barn med svåra funktionshinder. ”Rensa, röj & förändra, 101 steg mot ett bättre liv” av Mary Lambert. Nu gäller det bara att ta steg ett och öppna boken och sedan röja. Låntagaren innan mig behöll boken i fem år. Jag har inga planer på att låna den lika länge. ”Tusen tankar om träd. En antologi som växer.” Det här är en efterlängtad bok som jag kommer att berätta mer om. ”Där Vindelfjällen tar vid” av Hans Nyström. Kanske nöjer jag mig att bläddra bland de vackra bilderna och längta till sommarens fjäll. ”Sången från Ogura” är en bok jag ständigt återkommer till för dess tidlösa japanska dikter som är vackra och gripande trots att det är mer än tusen år sedan en del av dem skrevs. Det korta och kärnfulla innehållet så vackert kalligraferat och genomtänkt att det knappt går att översätta dess finurlighet, men jag är glad för att den här boken finns. Den skulle jag vilja äga. Istället lånar jag den med jämna mellanrum och drömmer mig bort till blommande japanska körsbärsträd.

Sången från Ogura, japansk lyrik som berör över tid genom rum.

Sången från Ogura, japansk lyrik som berör över tid genom rum.

På mitt nattduksbord ligger böcker spridda, lånade och egna om vartannat. Jag har fått fram en gammal psalmbok till och med. Under den ligger boken ”Kära mamma” av Sinikka Ortmark Stymne, alldeles nylånad och jag tror att den kommer att vara läsvärd om en kvinnas uppväxt och liv i Finland under krigsåren. ”Barbros bästa råd till hundägare” av Barbro Börjesson önskar jag att mina hundar skulle läsa och ta åt sig av. Den har legat oläst länge nu. ”Svenska ödehus 2” av Sven Olov Karlsson är perfekt om man som jag gillar gamla hus men slutat leka i dem. Här blir man guidad genom husens historia utan att ramla genom murkna golv och känna lukten av mögel. Två favorittidningar därefter: Tidningen ”Skriva” och tidningen ”Föräldrakraft”. ”Sommar bilder av prat” av Cecilia Hallin är korta utdrag ur flera års sommarpratares livsvisdom. ”Paradis i norr” av Bosse Johansson bara för att jag alltid längtar till Norrland. ”Istid hotellet vid världens ände” och ”Icehotel mat och upplevelser i Jukkasjärvi” för att mina drömmars resmål inte går till en asiatisk strand utan till norra Sverige och ett hotell gjort av is och snö.

Innan jag somnar med en bokhög som skymmer väckarklockan.

Innan jag somnar med en bokhög som skymmer väckarklockan.

Tillbaka till den alldeles nyutkomna boken ”Tusen tankar om träd. En antologi som växer.” Idén är genial med en hel bok om träd i bilder och texter där en del av behållningen går till att plantera fler träd. Det var bara en slump att jag fick syn på att Vi-skogen sökte texter till en kommande antologi. Jag fick med en dikt i boken och en liten beskrivning om mitt förhållande till träd. Extra mycket gläder det mig att boken gavs ut på ett av mina favoritförlag Votum & Gullers förlag, som ger ut vackra och tänkvärda böcker. Det är roligt att boken är gjord som ett gemensamt projekt där etablerade författare, vanliga hemmaskrivare, erkända fotografer, konstnärer och amatörfotografer som kanske aldrig varit publicerade är med i samma samling. I registret finns en blandning av allehanda kända och okända människor med det gemensamma att de delar minnen, tankar, texter och bilder som på något sätt anknyter till träd. Det här är en bok att bläddra och läsa i om och om igen.

Texter och bilder om träd, kända och okända människors bidrar till antologin.

Texter och bilder om träd, kända och okända människor bidrar till antologin.

All rights reserved Carina Karlsson