Närvaro som hårdvaluta

På en bänk ser jag två unga föräldrar och ett litet barn i en vagn. Barnet tittar hela tiden på sina föräldrar som inte ser barnet utan bara har fullt fokus i sina smarta telefoner. Två unga mammor på caféet riggar upp en telefon för sina små barn. Med ömsom hot och ömsom löfte håller de en slags förmanande kommunikation. Titta på filmen nu, ät nu, sluta nu. Jag antar att deras förhoppning är att få fika i lugn och ro, men jag blir bara beklämd över mammornas dåliga interaktion med sina barn. På samma fik en annan gång ser jag en mamma stoppa sin lilla flicka innan hon börjar äta sin bakelse. Först ska det fotas och läggas ut på sociala medier. Mamman är helt upptagen med sin telefon. Pappan verkar dock ha lite mer tid för barnet, så pass att han följer med flickan till disken för att köpa ännu en bakelse som mamman också kan fota. Den lilla söta flickan gör sig säkert utmärkt på Instagram. Det kanske är där mamman hinner se hennes ögon. Där kan mamman bedöma om hon är fin nog att lägga ut strax innan skeden möter bakelsen. I stadshotellets restaurang sitter två vänner. Den ena har både en Ipad och en telefon framför sig. Kanske har hon fullt upp att tagga in sin vän, checka in henne på sociala medier eller bara kolla runt bland alla andra vänner. Jag ser inte henne möta vännens blick, jag ser inte dem hålla det där fokuserade innerliga samtalet som bara vänner kan. Jag funderar på hur smart det är med dessa smarta telefoner och vad det kommer att göra med interaktionen mellan människor. Dagens fragmentariska barn är inte övergivna bokstavligt talat, de kanske har allt de behöver och lite till, men de lär få kämpa hårt för sina föräldrars fulla uppmärksamhet.

Jag tänker på att ringa en kompis, men undrar om man numera måste skicka ett meddelande för att kolla om det är okej att ringa. Jag kommer på mig själv med att surfa runt bland vänners vänner och andra folk jag inte känner och funderar på vad den kunskapen är värd. Så slår jag upp något ord jag vill veta mer om, kollar runt bland artiklar, nyheter och bloggar för allt finns där. Eller inte. För allt finns också här utanför nätet; träd som står där de stått i många år och släktingar och vänner vi verkligen känner. Men en dag är skogen inte skog utan ett hygge såsom tiden har sin gång i ett modernt skogsbruk. En dag kanske också vänskapen är ödelagd som ett hygge, och det att går åt mer än en mansålder för ett hygge att bli skog. Då är det för sent. Kanske en dag springer det lilla barnet ut i den trafikerade vägen medan föräldrarna har fullt fokus på sina telefoner. Sedan finns bara möjligheten kvar att se barnets blick på de foton som finns kvar. Istället för att hålla blicken på barnet i den tid som är. I en fragmentarisk digital tid är det hårdvaluta med närvaro, blickar som möts och händer som inte scrollar utan har ro att vila på någon annans hand.

All rights reserved Carina Karlsson

Sociala medier och det exponerade jaget

Det kanske har varit så under lång tid att tjejer blir bedömda för hur de ser ut och killar efter vad de gör. Jag kan inte låta bli att lägga märka till hur tjejer exponerar sitt jag på sociala medier. Leende ansikten, putande läppar, utsläppt hår, bara axlar, badbilder och urringat. Sedan alla kommentar från vännerna: fining, snygging, vacker du är, söting, sötnos, sexig o.s.v. En vän visade mig vad unga flickor tycker är roligt att se på. Det var en tolvårig tjej som visade avancerade sminkningar till vardags med reklamplacerade produkter. Sminkningen var minst lika omfattande som en modells med flera lager underlagskrämer av alla de slag och kanske upptill tio lager på ögonlocken. Det hela avslutades med ett intensivt sprayande över hår och kropp av allehanda produkter. Det är sjukt! En unge som är en vandrande sminkaffär. En helt vanlig unge som borde ägna mycket mer tid åt annat än att spegla sig, sminka sig och filma allt hon gör. Barn är vackra som de är. De behöver inte kleta in sin unga hy i massor av kemikalier. Framförallt behöver de inte lura i andra barn att de behöver alla dessa dyra miljöförstörande produkter. Det var över en miljon visningar på klippet. Det spacklade barnet verkade inte sant. Jag hoppades nästan att det var ett stort reklamjippo, men är rädd för att det var verkligt.
smink2
Hur kom det sig att vi blev så vansinnigt beroende av alla dessa egobilder? Där vi ska spegla oss i oss själva och varandra, sökande efter ständig bekräftelse. Jag är snyggare och ser äldre ut än mina jämnåriga kompisar om jag är ung. Eller att jag är snyggare och ser yngre ut än mina jämnåriga vänner om jag är medelålders. Jag är så glad över att inte vara ung idag. På min tid, på dinosauriernas tid, var den största exponeringen den som gjordes i den svartvita skolkatalogen. Det var på den tiden Internet inte ens fanns. Svårt att tänka sig idag, och jag vill självklart inte stanna teknikens utveckling. Men jag är så tacksam att den lilla osäkra tjej jag då var slapp att exponeras i sociala medier. Jag skulle vilja säga till barnet jag var då att du är bra som du är duktig, smart, fin och snäll. Det du inte tycker om hos dig själv idag, kommer bara vara framtidens bagateller.

Utseendet och livet är förgängligt och vi väljer själva vad vi vill lägga vår tid och energi på. Om livet är mer värt än gillatryck och smickrande kommentarer så spegla dig mindre och lev mer.

All rights reserved, Carina Karlsson