Inredningstrender

Trender kommer och trender går så det gäller bara att härda ut. Förr eller senare är både hemmet och jag helt rätt igen.

Vårt hus är från 1930-talet och vi har renoverat det rum för rum. Det vill säga något rum blev färdigt en jul, ett annat till midsommar osv. Jag glömmer aldrig när min pappa stod med bara huvudet upp ur vardagsrumsgolvet. Värmen gick direkt ut så hela undervåningens golv var nödvändigt att riva upp och isolera. Oförglömligt är ljudet av motorsåg som körs genom väggar och golv. Ett glädjande ljud för arbetande män men ett ljud symboliserat av skräckblandad fasa när jag lyssnade till det. Sonen var oerhört tålig och inte så ljudkänslig. Han satt och såg intresserat på vad som hände. Det som gick att se genom byggdammet. Nu snackar vi renovering. Inte små ytskikt som behövde putsas till utan allt inuti, utanpå, under, bakom, framför, utbyggnad, väggar ute och inne och tak. Ja, just det taket. Vi byggde ut köket en bit men taket tog tre ombyggnader att få iordning. Det var lagom muntert att leta hinkar när det började droppa i köket. Det var mycket mer pittoreskt och roligt när det regnade in hos farbror Melker i Astrid Lindgrens Saltkråkan.

Alla som har gamla hus vet att renoveringen aldrig tar slut. Så snart något är klart är det dags att börja om. Vissa saker blir aldrig klara. Det fattas lister här och där, kakelplattor, fönsterbrädor, några lås och handtag och en bit av en innervägg. Det finns omålade och halvmålade ställen. Renoverar man riktigt sakta så kan rummen anta en stilstudie från olika epoker. Hur många har inte en sjuttiotalstoalett som plötsligt blivit supertrendig? En sådan där liten toa som var till för rökaren eller den vars skit stank mest. Den där man helst inte släppte in gästerna. Nu kan ni med gott samvete öppna dörren till lilltoan och visa upp dess murriga tapeter och kalla sittring.

Fyra år senare saknas fortfarande några små detaljer. Finn fem fel.

Jag väntar positivt in alla trender som kommer och går. Nu tycker jag mig minnas att det listlösa hemmet redan har varit en trend. Måhända helvitt där man inte vet var golvet slutar, väggen tar vid eller taket börjar. Det får mig att tänka på en lek som roade mig som liten. Jag tittade i en spegel riktad mot taket och gick omkring i barndomshuset och det kändes som om jag gick i taket. Fast den leken skulle inte funka i ett sådant hem. Om du snubblar och svimmar av i det listlösa vita hemmet vet du inte om du ligger eller står, tittar upp eller ner eller bara hamnat på sjukhus.

Jag hoppas att lokaltidningens Hus & Hembilaga är en riktig trendsättare. Nyligen läste jag att färger är tillbaka. Det innebär att vår övervåning, med sina gröna, gula och blå tapeter, blivit inne igen. Jag väntar bara på furuts storslagna återkomst. Det verkar segt och jag själv har bligat illa på det i tio år. Härda ut och tålamod är mina mellannamn. Vad sägs om furutak, furuspaljé, furudörrar, furulister, furubord, furubyrå, furuspegel och furusäng? Det skulle krävas en hel del bild- och textredigering för en Hemnet-annons. Hus med potential. Obehandlade partier att måla i vilka färger du vill. Välkommen in i det koboltblårummet, i det gröna rummet med vackert ljusinsläpp, i den gula glada hallen på övervåningen. Här finns rum att umgås i. Balkongen har stora möjligheter; gör den till en avkopplande retreat, lyssna till de vilda djuren och blicka ut i skogen. Det växer mossa på golvet som gör att du känner hur nära naturen du är och ibland hörs ljudet av små mysiga mustassar. (Oredigerat och inom parantes säger vi riv skiten och spika igen balkongdörren. Trasmattor är ändå omodernt så du behöver inget ställe att vädra dem.)

Balkong med potential eller riv den och börja om.

Det finns faktiskt några ställen som skulle kunna platsa i en Hemnetannons eller inredningstidning. Med en rejäl städning och i ett snyggt dunkelt ljus med några ditställda stilleben av tjusiga saker är det presentabelt i väl valda vinklar. Jag är svag för porslin och fina glas så jag började tidigt med att samla. Det var på den tiden det var viktigt förbereda hushåll och att ha porslin, bestick och glas redan som barn. God jul och grattis, samlargrejorna kom som obligatoriska paket. Inte alltid spännande då men desto muntrare att ha dem nu. Vackra glas från våra inhemska glasbruk, eller finska glas från Iittala och kvalitetsporslin från Norge och Sverige. Jag tror fortfarande att det är så när jag för mina presentkort i närmsta stad köper några enstaka delar av Rörstrands porslin och Marimekko. De talar till mitt ursprung tills jag upptäcker att det bara är designen som är nordisk och de istället är gjorda i närmsta östland eller Kina.

Städat och i rätt vinkel är vårt kök vackert.

Ge barnen köksgeråd som små så har de ett snyggt innehåll till köksskåpet.

Det går alltid åt byggmaterial var vi än är i husrenoverandet. Det roliga då är att från bygghandeln som vi köper materialet får man bonus. Sedan kan vi välja ut något fint i inredningsväg. Min man hade beställt något för bonuspoängen. Det var bara en liten detalj; han hade glömt vad. Kanske var det lakan? Det blev min uppgift att hämta ut paketet och det såg inte ut som ett lakanspaket. Eftersom mannen inte var hemma var spänningen olidlig när jag öppnande det. Jovisst, var det amerikanskt designade lakan som brukar synas på bild i inredningstidningar. Sådana där slätmanglade lakan i harmoniskt färgkombinerade sovrum med vackra människor liggande ovanpå. Problem uppstod. Den amerikanska marina stilen matchade inte våra sovrum varken i det småländska hemmet i tallskogen eller vårt gamla missionshus i Lappland. Några tänkbara lösningar finns. Vi kan renovera om så att rummet passar lakanen, vi kan anmäla oss till ett kvällsprogram och göra om oss så vi passar in på dem. Vi har dessutom tunnslitna kuddar och täcken så inte heller de kan uppfylla de märkvärdiga lakanens krav. Vi skulle kunna köpa nya kuddar och täcken och dessutom en mangel så de blir släta. Det roliga är att mangel är riktigt otrendigt enligt en kvällstidningssida. I en liten test uppfyllde jag minst hälften av de otrendiga sakerna i hemmet. Vilket gör mig till en riktig tant. Jag hittade till och med en liten virkad duk under alla mina böcker på nattduksbordet. Virkade små dukar är helt ute. Vad skulle lakanen säga om det? Vi skulle kunna kolla efter en stuga i marin stil som matchar lakanen. Fast det blir väldigt dyrt, dessutom måste vi hinna renovera färdigt på de byggnader vi redan har. Då återstår bara två saker. Antingen säljer vi lakanen eller så säger vi åt dem att sluta vara så märkvärdiga. De är ändå bara designade med snyggt namn och gjorda i ett låglöneland. Så jag säger helt enkelt till lakanen: ”Sluta gör er märkvärdiga, ni får ligga hoprullade ostrukna bland de andra i skåpet eller finnas på våra sängar med luggslitna täcken. Vi och rummet är tillräckligt snygga nog för er”.

I dovt ljus och i rätt vinkel är vi alla snygga nog. Om vi dessutom har oändligt tålamod och inte faller för nya trender kommer vi alla vara inredningsguruer förr eller senare i någon vinkel av våra hem.

All rights reserved Carina Karlsson

Livet på landet

Vintern kom sent den här säsongen, men det blev en tid med kalla snöiga dagar. Det var som ett levande vykort att gå eller åka genom landskapet. Sådana dagar vet jag varför jag bor på landet. Dagar när hundarna tumlar runt i snön och träden står frostigt vackra. Då snön ligger varsamt utan hotande tö, vägarna är röjda och kanske till och med grusade. Sonen får känna hur det är att åka riktigt fort i en slalombacke, med hjälp av duktiga skicart-instruktörer och våra assistenter. Hemma går det att bunkra upp med varma kläder och snöbollar. Jag får bara vara mamma, som varken kan rulla eller kasta, när sonen och assistenten bombarderar mig med snöbollar och han ler stort. Då är det lätt att bli lycklig för lång tid framöver. I skogen är det tyst och det gäller att huka sig under snötyngda trä. Då glömmer vi vintriga nackdelar när framkomligheten är obefintlig för en rullstol, när vi får sopa fram bilar och skotta ner till vägen och väderomslaget gjort vägarna våldsamt moddiga.

Vintervita tallar i morgonljus

Vintervita tallar i morgonljus

Livet på landet är inte för oss någon grön våg, en vacker dröm eller ett ämne för inredningsreportage. Jag tvivlar på att möjligheten finns att återgå till ett gammalt bondesamhälle med småbruk, återbruk och självhushåll. För oss är det inte tänkbart att leva på det vi odlar eller slopa jobb, bil och modernt hushåll. Jag har burit alltför mycket ved så jag vet att det varken är glamoröst eller meditativt. Vedbärandet är glömt när det är varmt inne men 20 minus utomhus. Att somna till skenet och ljudet av sprakande björkved i kakelugnen är oslagbart. Då är det inte hela världen att nätterna är korta och oregelbundna, att vi ligger i en bäddsoffa men nära dem som betyder mest. Det är inte alla förunnat med ett varmt och tryggt hus. Gamla värmesystem kompletterar de nyare och varken vi eller huset fryser. Som komplement till luftvärmepumpen är vedspis, panna, kakelugn och reservkraft. Det känns bra att veta att vi kan stå pall för en storm och elavbrott.

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

I inredningstidningarna fascineras jag av husprojekten, men jag undrar hur ekonomin och familjerna klarar sig. Vi förstod aldrig vilket jättejobb det var att renovera vårt gamla hus. Hur tiden fanns och hur vi överlevde som familj i byggdamm och bråte är underligt att tänka på nu. Motorsågar kördes i väggarna, och golven revs upp ända ner till underjorden. Mitt i allt detta rörde sig en liten son i sin rullstol och hundar klev runt på byggplast. Vi gjorde trots allt något väldigt klokt och tog ett par rum i taget under flera års tid. Därmed riskerade vi aldrig vår ekonomi. Det blev lite festligare att det rummet var klart en sommar och där gjorde vi ett ryck till en jul. Resultatet kan man diskutera. Det skulle knappast platsa rakt av i Sköna hem. Möblerna är omaka och tapeterna hopplöst färgglada 1990-tal. Det är egentligen dags att börja om igen. Jag ser inom mig bilden av min pappa, när bara huvudet stack upp ur det uppsågade vardagsrumsgolvet. Han var stolt över att kunna hjälpa oss och han hade ännu ork för att snickra. Jag sitter och skriver det här i mitt kök, som är det enda rum vackert nog att kunna platsa i en lantlig inredningstidning. Det här köket fick aldrig pappa se. Han levde inte längre när vi renoverade om.

Vi gick lantbruksskola både min man och jag. Där lärde vi oss den tidens sätt att sköta en gård. Själv var jag bara där för djurens skull. Jag gick en extra fårskötselkurs och drömde om att en gång skaffa får. Det finns få djurungar som är så ulliga och gulliga som lammungar. Jag lusläste en bok om angorakaniner och funderade över all fin päls som kunde tas om hand. Så finns också minnena av den första arbetsgivaren och hans familj. Han som lärde mig att en anställd mår väl av ett tack varje dag och lärde mig det jag behövde veta om djuren. Ännu kan jag känna den goda doften av nyfödda smågrisar och kalvar som sög på mina händer. Men jag minns också de döda kattungarna i gödselrännan, de sjuka och döende smågrisarna, de stora grisarna som fastnat och de dödfödda kalvarna. Det oerhörda handfasta slitet med kornas ensilage, eller att rensa kalvkättingars ströbäddar innan fluglarverna tog över. Grisdammet som trängde sig in, svetten bakom ansiktsskyddet och klafsiga gummistövlar. Den nyförlösta kon som försökte klämma, trampa och sparka ihjäl oss. Sommardagar när korna hämtades på betet och markerna ännu liknande ett västgötskt kulturlandskap där tofsvipan skrek och det gick att hitta vackra blommor längs ån. Jämte det finns minnet av våldsamt åskväder när blixtarna slog i elstängslet och det var svårt att få med alla kor hem. När jag trodde att alla var med och det ändå visade sig att någon envis inte så flockmedveten dröjt sig kvar på betesmarken. Jo, jag kan sakna smågrisarna, kalvarna, det handfasta arbetet och kornas idisslande kompat av radion bakom.

Kor i kulturlandskap

Kor i kulturlandskap

Lantbrukare blev inte vårt liv, men jag är tacksam över att andra satsar på det. För det finns inte mycket som är vackrare än ett öppet landskap med betande djur, och det finns inget fulare än en före detta betesmark med en 30-årig granplantering och steril mark under. Där fåglarna slutat kvittra för länge sedan och stenmurarna vält. Jag förstår att det moderna skogsbruket och det moderna lantbruket är något annat än små glimtar av äldre kulturlandskap. Ändå finns den där långt inne, längtan efter några kacklande höns, några grisar och får. Egen odling trots att jag vet att skuggan här inte gynnar odling och att vi varken har tid eller gröna fingrar. Ägg och lammkött är smidigare och billigare att köpa i affären eller gårdsbutiken. Vi har varken mark eller utrymme för andra djur än hundarna. Men ändå en liten kanin, några höns, några fler pallkragar. Det ser lätt och vackert ut när jag läser om det. Jag erkänner att jag med glädje läser böcker om självhushåll och vackra lantliga tidningar. Även inne i mig frodas ett litet frö om småbruk, återbruk och självhushåll, än så länge överröstad av förnuftets envisa röst.

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

All rights reserved Carina Karlsson

Vårlycka

Nej, inte gör det ont när knoppar brister. Otroligt är det att våren kommer om och om igen. När snön ligger djup och köldgraderna envist hänger i tvivlar jag på att det någonsin ska bli grönt igen. Vilket underverk, även i år väcks sprickfärdiga knoppar och gömda blommor till liv. Det var ett magiskt ljus härom kvällen. Åskan var inte välkommen, men efteråt i den fortfarande kvava luften steg en märklig vårdimma över markerna. I den sista kvällssolen glänste regndroppar på trädkvistar. På åker, vall och i skogsgläntor var det som gjort för älvdans. Där gick ungdjuren knappt skönjbara i diset över betesmarker.

Dimma över betesmarker

Dimma över betesmarker

Häggen bär redan löftesrika knoppar.

Häggen bär redan löftesrika knoppar.

Vackra maj, favoritmånaden, när fåglarna sjunger redan vi tre-tiden på natten och gryningsljuset förmår att hitta ner även till vår talldungeklädda trädgård. Det är inte långt till blåsippans marker och de vilda körsbärsblommorna. Kabbelekorna och daggkåporna följer smala bäckars väg. Morkullan färdas sin invanda flygrutt över vårt hus. Spillkråkan skränar och bygger bo i sin vanliga tall. Koltrasten är sånggalen. Sädesärlan plockar och bonar med torrt gräs och hundhår. Det finns ingen tystnad på landet. Möjligen en sen kväll strax efter att de envisaste sångfåglarna tröttnat är det tyst och stilla.

Björkgrönska.

Björkgrönska.

Efter regnet.

Efter regnet.

Ungdjur i kvällsdimman.

Ungdjur i kvällsdimman.

Vi lyckas överrösta kvittret när sågar körs i väggar. Det rivs, röjs och byggs upp nytt i vårt slitna kök. Just nu gläds jag åt att ur garderoben klev ett vackert skafferi fram. Mannen har byggt ett pärlspontat gå-in-skafferi med platsbyggda hyllor. Nu ser han fram emot att det ska fyllas av hemkokta och hembakta godsaker. Faktum är att vi redan kunde se det framför oss; gurkburkar, skorpor och marmelader. Lite likt en heminredningstidning var det när vi bara ställde dit ett par tomma porslinsburkar och en glasburk med skorpor på hyllan. Sedan rev vi ut vårt gamla matskåp och alla de där sakerna behövde någonstans att ta vägen. Nu är inte skafferiet gjort för sagofulla reportage utan handfast nyttjande fyllt av mjöl, socker, hundmat, hushållsredskap samt sonens näringsdrycker, sprutor, mediciner och sondnäring. Det finns liksom ingen plats för inlagd gurka och hemgjorda godsaker. Torrvarorna är av vanlig sort istället för drömda fina paket från Saltå Kvarn. Ändå, det är så vackert med det vardagliga mot spontade vita väggar och praktiskt. Tänk att kunna gå in i sitt skafferi och överskådligt se på hyllorna. Vår granne var nere och tittade när vi precis fått upp skafferiet och sa att det för länge sedan faktiskt varit skafferi på den platsen. Det var säkert därför det kändes så bra att se nya möjligheter i gamla lösningar.

Tidigt gryningsljus, utsikt från vårt hus.

Tidigt gryningsljus, utsikt från vårt hus.

Lycka är naturnära vårdagar, ett gå-in-skafferi och en händig man.

Skafferilycka

Skafferilycka

Golden Retrievern Selma i blåsippans marker.

Golden Retrievern Selma i blåsippans marker.

Jämthunden Birka vid bäcken och kabbelekorna.

Jämthunden Birka vid bäcken och kabbelekorna.