Skogshygge och fällda planer

Genom det som inte längre är skog går vi. Inget ligger längre mossigt dolt. Djupa spår sårar och fårar marken. Skogsstjärnan och nattviolen ser felplacerade ut på valkad mark. Kalhygge, fulfälle och nya plantor. Det är inte vackert nu men i alla fall öppet. Om trettio år är det som fulast, med tät granplantering och nästintill steril mark med tystat fågelkvitter. Rishögarna luktar som barndomens ödehus, gammalt trä i förmultning. I de grävda dikena simmar insekter. Vägen är breddad för maskiners framkomlighet och jag minns när jag gick med det lilla barnet i vagnen. Kanske ska vi gå här någon gång igen och jag ska berätta om när han var liten. Nu är det framkomligt även för rullstol.

Hyggesutsikt

Hyggesutsikt

Det är omöjligt att känna igen sig. Var det där förra hunden hoppade över bäcken och apporterade när solljus silades mellan träden? Öppet ända bort till nästa väg, uppkört bortkört, nerkört och markberett. Ohygglig sikt, hyggesutsikt. Modernt korrekt skogsbruk, om än enformigt utformat men inkomstbringande. Låt de lavaklädda träden maka på sig. Kanske kommer hallonbuskar berika hygget, mjölkört och sly mata de vilda djuren? Jag ser en rörelse vid sidan om från ett vilt djur, kanske ett rådjur eller en älg som drar sig tillbaka. En kamouflagefärgad fjäril sitter oansenlig på marken, anspråkslös som en gråsten.

Blåbärsbördig osårad mark

Blåbärsbördig osårad mark

Badglädje

Badglädje

Längre bort går vi in i den skog jag känner igen. Lättare att andas igen. Frodig blåbärsrisad mark, mossmark, sjökant och vattenspegel. Hunden leker i vattnet. En spaniel i sitt rätta element bland vatten, snår, vass och ris. De första plaskiga simtagen och en enkel pinnapportering. Över sjön hörs rop från några badande, men jag vänder blicken utåt och inåt. Hundlycka och naturlugn. Sjön är sig lik i alla fall, några näckrosor blommar och där är den lilla udden. Tid att bara vara.

Spanielbad

Spanielbad

Näckrosnosande

Näckrosnosande

Vi går vidare upp på en kulle. Lite högre, lite närmre himlen. Jag låtsas inte om de märkta träden och de uppkörda skogsmaskinspåren. Här är skogen intakt och lite skägglav hänger från ett närliggande träd. Min tid har inte räckt till för att vara i naturen. De senaste månaderna har präglats av sonens sjukdomar, antibiotikabehandlingar och den kopiösa mängd administration som funktionshinder medför. Här i det gröna kommer jag ikapp mig själv. Lycka det senaste dygnet; ett infektionsvärde på nedåtgående, en nära vän, vila, tre olika sorters te, en ny bok och en glad unghund. Jag ser inte orosmolnen som inom kort åter rullar in. Jag ler och tänker att det vänder. Men samma natt, ett telefonsamtal, och de bildliga molnen är nattsvarta, olyckskorparna kalasar på de första och sista resterna av sommarlöften. Alla planer och alla fina ord faller som rangliga korthus i vinden. Semester och käftsmäll tycks vara synonymer med varandra. Den med rätten att leva som andra degraderas till att förlora sina rättigheter. Som ryska dockor vickar vi tillbaka i en tröstlös kamp. Jag tänker på skog: kalhuggen, sårad mark med patetiska fröträd och tufsiga granplantor, sedan kommer fulskogen med så täta planteringar att marken är steril. Det påminner mig om en kalhuggen, rotvält, skyddad och oempatisk organisation där träden blivit papper som borde malas i papperskvarnar. Mala upp alla planer som ändå inte kan hållas. I ett envist hopp vänder jag blicken inåt och längtar till vägen upp genom fjällbjörkskogen, till ändlösa vidder, berg, dalar och fjälluften som blåser bort och blåser rent.

Fågelbo av skägglav.

Fågelbo av skägglav.

All rights reserved Carina Karlsson