Lantliv i maj

Den korta tiden när våren är som finast är den också mest förgänglig. De vilda körsbärsträden och häggen blommade bara några dagar. Jag är evinnerligt lyckligt lottad som kan vara ute trots att luften virvlar av pollen och det är så torrt att det dammar från jorden. Jag tänker på dem som är allergiska när jag stoppar in hela ansiktet i häggen eller plockar in starkt doftande liljekonvaljer. Dessutom har jag lyckan att gosa runt med sju små valpar och fyra vuxna hundar. Måtte jag aldrig drabbas av rinnande ögon, hosta och nysattacker. För mig är djuren och naturen de stora intressena. Jag kan få namn på tama blommor men vet mycket om den vilda floran i mitt närområde. Småfåglarna verkar stortrivas i skogen kring huset. Det har kommit hit en så vacker rödstjärt, som jag aldrig tidigare sett. Sädesärlan däremot är mer än lovligt galen och tror att han äger stället; sprätter runt och spänner ögonen i oss, skitar ner fönster och backspeglar. Spanieln gör sitt bästa för att hålla honom ifrån tomten men då spatserar han bara retsamt på eller utanför staketet.

Häggblom mot tallbark

Welsh springer spanieln Lovis spanar in sädesärlan

Sädesärlan som tittar in genom vårt fönster.

Det kan hända att jag är partiskt, men jag undrar om inte de sju små kan vara de sötaste jämthundsvalpar som finns. Den lugna kloka hundmamman, Enja, tar väl hand om sina små. Det behövs stunder av egentid för henne mellan digivning, skötsel och fostran. Ännu är hennes päls tjock och glänsande och hon följer med på långsamma promenader. Valparna har börjat busa med varandra och undersöka sin omgivning. De kommer och klättrar upp i knäet när man sätter sig hos dem. Pälsfärgerna börjar ljusna upp och de typiska jämthundsteckningarna börjar anas. Vi har olika färger på deras halsband för att kunna se vem som hittar på vad och hur de är som individer.

Liten turkos kan vara tidernas sötaste jämthundsvalp

Syskonbus

Munhuggas

Trängsel vid digivning

Himmelsk körsbärsblom

Rödstjärt

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Höstbilder

Flera frostnätter har redan passerat. Plantorna med paprika och chili står nedvissnade i det lilla växthuset. De blev aldrig färdiga innan hösten kom. I landet blommar en ensam ringblomma. Den enda som blev efter en hel fröpåse. Aroniahäcken är högre och finare än på länge, men trastarna var hänsynslösa och lämnade inga bär till oss. På verandan samsas skräp och allehanda grejor i väntan på att ta vägen någon annanstans. Gässen har redan flyttat söderut, men korparna som flyger över oss lovar att stanna kvar. Det är något med hösten som gör den till ett naturavslut och vemodsbörjan. Jag vill inte låtsas om snökäpparna som satts upp, för i slutet av oktober är det ännu soliga dagar. Vägen till jobbet är vacker när solen värmer den frostiga marken och en lätt dimma stiger uppåt i ljuset. Luften är nästan lika frisk som vid den isländska glaciärsjön. En kväll speglas månsilverblänk i de småländska sjöarna.

Björkskugga

Björkskugga

Det är skönt att förstå att livsstilscoachernas hejiga rop om att fånga dagen och tänka positivt inte behöver följas. Bara inse att jag och många med mig stämmer bättre in på Bylunds och Lundbergs bok ”Den Lyckliga pessimisten: varför negativt tänkande är positivt”. En lycklig pessimist tänker ut alla möjliga problematiska scenarier och skaffar sig en beredskap för det. Det är inte säkert att det värsta inträffar men du blir då istället glatt överraskad när det går bra. Optimisten däremot tänker att det löser sig och kör på utan någon plan B när det går åt skogen. Dalarna och topparna kanske blir lite högre för optimisten men livslyckan förefaller inte vara mer på optimistens sida. Är det något man behöver, som anhörig till någon med svåra funktionshinder, så är det beredskap. Det är inte alls vår son som är vårt problem, utan problemet är att rodda hela livet omkring honom. Alla hundratals samtal och tusentals blanketter, ibland till ingen nytta. Slita som en dragoxe för att han ska få det skäliga liv det beslutats om och som han har rätt till. Jag vandrar och vakar, förtvivlar och hoppas, åkallar himmel och helvete. Samlar kraft till ännu ett samtal om alla snygga pappersplaner som faller, visioner utan verkligt innehåll. Då är en helt vanlig vardag en stor sensation och en unik händelse.

Pastellhimmel hemma

Pastellhimmel hemma

Jag vet att ett vanligt liv med flyt inte finns. Alla bär sina sorger och strider även om det inte alltid syns. Jag minns några ord av Tomas Sjödin där han möter ett par som beklagar sig över sitt friska lilla barn men sedan tystnar och förskräckt menar att de inte kan berätta om så små problem. Trots att Sjödin har två barn som är döende i odiagnostiserade sjukdomar svarar han att han gärna vill höra om deras vanliga liv. Det är ödmjukheten personifierad. Vi är alla rika på erfarenheter om vi vågar dela varandras historier. Det är det vi borde göra mörka höstkvällar, lyssna och lysa upp varandras liv. Koppla ner Internet, låta bli att leta efter passande smiley/emoji och skapa våra egna känslouttryck. Mötas i samtal och göra egna citat istället för att dela lyckocoachernas.

Höstmur

Höstmur

Höstlig hagmark

Höstlig hagmark

All rights reserved Carina Karlsson

http://www.adlibris.com/se/bok/den-lyckliga-pessimisten-varfor-negativt-tankande-ar-positivt-9789137142753

Fjällvila och hundbestyr

Sommaren hann börja närma sig slutet innan vi kom iväg på semester. Uttröttade över all energi vi lagt på något som borde flutit på om andra skött sina jobb. Medan folk anställda av kommun och stat gått på sina semestrar väntade vi otåligt på att komma iväg på vår. Jag tänkte testa hur det skulle vara att ha fyra semesterveckor i rad men det lyckades inte från båda jobben. Faktum är att jag inte ens minns om jag någon gång haft ledigt så länge sammanhängande. Kanske mellan två jobb eller för över 25 år sedan när jag jobbade på gård. Jag är uppväxt med plikttrogenhet som ledord; att arbeta och göra sitt bästa. Det är nya tider nu för den yngre generationen även om det finns jobb att göra för dem som vill och kan. Vår familj brukade förr om somrarna ligga i jordgubbsodlingarna hos min mammas kusin och ihärdigt plocka jordgubbar till försäljning. Min syster tjänade pengar till sin första kamera där. Det var inget glamoröst jobb. Vilka ungdomar skulle välja det som sommarjobb nu för tiden? Jag ser busslaster med bärplockare hämtade från andra sidan jorden åka runt och leta efter ännu omogna bär, nedlagda landsbygdsskolor som primitivt inhyser alldeles för många människor på liten yta och nedskräpad skog. Å ena sidan kan man förfasas och fråga vad som är värdigt, å andra sidan kan man krasst konstatera att många av oss vill ha bär men få är beredda att utsätta sig för möda och mygg. När vi plockar våra bär i affärens frysdiskar och på torget så har någon annan plockat dem oss. Något som skrämmer mig är att dagarna som vi kan äta färska bär kan vara räknade i och med dvärgbandmaskens intåg. Det är priset vi får betala för våra rättigheter med slopad karantän och att vi far med våra sällskapshundar på utlandssemestrar. Men också för att folk är beredda att adoptera gatuhundar från andra länder och köpa smuggelhundar samtidigt som de vilda rovdjuren rör sig fritt och gränslöst. Då räcker det inte längre att skölja och frysa våra bär och äta dem. Hejdå hjortronfromage, rårörda lingon och färska blåbär med mjölk. Fast i år ska jag mumsa färskt om jag hinner hem innan bären är övermogna och om jag hinner stanna kvar tills hjortronen är mogna och inte alla kart är plockade.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Till sist for vi norrut med bilen lastad med fyra hundar och släpvagnen full av märklig packning inklusive två oflådda vildsvin. Medan många andra väljer sol och sällskap vid kusterna styr vi över hundra mil norrut till ändlösa vidder och glesbygd. Mitt i sommaren packar vi varma underställ, kängor och myggmedel istället för sommarkläder, sandaler och smink. Vi blev som vanligt väldigt försenade innan vi kom iväg så då är det tur att jämtländska vänner öppnar upp sitt hem med midnattsfika och övernattningsmöjligheter. Det kan tyckas galet att ha en stuga i norrländska glesbygden. Som om vi inte får nog med skogsliv på sydsvenska höglandet åker vi från en liten by till en ännu mindre by i Norrland, till en annan skogsdunge och ett ännu kargare klimat. Till priset av ett utdass och fallfärdig barack med fjällutsikt har vi fått en minimal tomt, ett gammalt missionshus inklusive ett helt bohag och en fin bagarstuga. Det matchar inte i några heminredningstidningar, men det är vårt och vi älskar dess skeva charm. Dessutom behöver vi inte förfäras över att hundarna sladdar på golvet eller råkar bita på någon matta eller möbel. Någon kilometer upp från vår dunge finns utsikt, dryga milen bort finns lågfjäll och inom tolv mils avstånd fantastiska fjällbyar och vyer. Resan och hela den galna stugidén är värd allt för en dags vackerväder på fjällen, en trevlig kväll med goda vänner som kan tillaga vildsvin eller en natts vila i duntäcken och sängar som ingick i stugköpet.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Sommarsnö i bergen.

Sommarsnö i bergen.

Naturliga nyanser

Naturliga nyanser

Så vad gör vi egentligen i obygden? Ja, det kan man fråga sig. Jag vet inte vad man gör på husvagnssemester vid kusterna eller all-inklusive utomlands. Vi lämnar aldrig hundarna på pensionat utan har alltid med dem och ser det som ett tillfälle att ge dem extra tid. Kvällarna blir sena och nätterna är korta och oregelbundna. En spaniel piper på nätterna, försöker komma upp i sängen eller krälar under. Den äldsta jämthunden skäller när grannarnas hundflock ylar, jämthunden i mellanåldern är en utmärkt valpvakt som styr upp det när spanieln och jämthundsvalpen lever rövare. Lilla valpen vaknar som en klocka vid femtiden på morgonen och tittar uppfordrande upp mot oss i sängen. Oftast är det färdigsovet annars går det att ligga en stund till med benmuta. När mannen redan asat sig upp så är det bara för honom att hoppa på cykeln för långrastning av den hund som står på tur. På så sätt kommer både man och hundar i form inför jaktsäsongen, inte strandsäsongen. För det närmsta vi kommer bad är enstaka norrländska kalla sjödopp med årsvis mellanrum. Sedan går dagarna i lugn och vild takt utan klocka, med bilturer, promenader, matpauser, valpbus, myggplåga, hundvila och människovila.

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Bokhög, tid att läsa

Bokhög, tid att läsa

Råvaror från den lokala ICA-handlaren eller gårdsbutikernas mathantverk är våra souvenirer som vi äter upp. För om man nu kan köpa renkött eller prisbelönt rökt gravad lax så vore det dumt att låta bli. Varför köpa Abbas inlagda löksill när Bergmans goda sillar finns som alternativ? På vägen upp är det inte dumt att ladda upp med goda teer, fina ostar, skorpor, marmelader eller tjock havtornsaft som måste bankas ur flaskan. För att inte tala om lyckan att fynda i vänners frys och skafferi: fryst röding och en hel dunk lingondricka. En påse mandelpotatis och hembakat tunnbröd sedan kan vem som helst äta upp sig en vecka. För det är vårt godis det; mat i alla dess former på fina råvaror. Jag hade en gång en lärare på universitetet som pratade om hur hon brukade bläddra i vackra kokböcker, bilderna blev som en slags matpornografi. Jag förstod mig varken på det eller på läraren överhuvudtaget. Men det här med kokböcker kan jag numera förstå. Kokböckernas bilder är halva nöjet. Det är en konst att fotografera mat snyggt och att få det som smakar gott att se smakligt ut. En ännu större konst att få det osmakliga att se gott ut. Fattar ni vilken prestation att få grå inälvsmat att se fin ut! Så det är en slags märklig lyckokänsla för mig att köpa eller låna en vacker kokbok. Egentligen finns det bara en kock för oss, Mannerström, hans kokböcker har lärt oss allt vi behöver veta om mat. Det roar mig också att ta seden dit jag kommer och läsa på om samisk och lappländsk mat. Sedan kryddar jag bokutbudet med Mattias Hagbergs obehagligt geniala böcker, och fortsätter på det samiska temat om läkekonst, samisk religion och en lusläst fjällväxtflora. Det blir inget jag kan tipsa mina låntagare om när jag kommer tillbaka till mitt härliga biblioteksjobb, men böckerna roar mig. Jag är ganska lättroad; tid att läsa en stund, en promenad i myggträskland, en bukett vilda blommor, en lunch på fjället, en mugg te och kanelskorpor i vår gamla soffa. Vad jag inte skriver vet ni inte. Men lite ska jag avslöja: som att hundar gör sig snyggast på kort i fjällmiljö och inte i koppel på vägen upp och ner när de ska äta renskit överallt. Att insekterna är galna här uppe och att turisterna också är det när de ger sig iväg på fjället i leriga spår med enkla gympaskor på sig. Utsikten var fin häromdagen, men det var för många människor i sikte, kanske tio personer och en del motorfordon på vägs till fjälls. Det är mycket för oss som trivs bäst i våra ensliga skogsdungar söderut och norrut.

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

All rights reserved Carina Karlsson

Tysta vita vyer

Genom den forna skogen, som numera är avverkad, står några få kvarvarande tallar. Här gick jag ofta med den guldgula hunden Selma. Hon apporterade i mossgrön skog, hoppade över den lilla bäcken med apporten liggande stadigt i munnen. Nu är det svårt att se var vi var. Bländad av allt vintervitt söker jag den lilla skogsgläntan men ser bara kalhuggen mark. Några få sparade träd ligger rotvälta efter senaste stormen. Lilla vackra hunden Lovis springer i snön på den numera breda djupt spårade skogsvägen.

Vackervit sjöutsikt i hembygd

Vackervit sjöutsikt i hembygd

Längre fram börjar jag känna igen naturen som den en gång såg ut. Runt stigen ner till sjön står ännu granarna tätt och snart öppnar sig skogen för upphöjd mark och sjöutsikt. Isen ligger tunn och snötäckt. I tystnaden finns ingen bättre plats att vila på. Det var här Selma så många gånger simmade ut för att hämta sina apporter, lika stolt varje gång. Nu står jag med Lovis och ser ut över den öppna vyn. En enda lastbil syns på långt håll och passerar sakta. En jakthunds skall hörs på ännu längre avstånd. Vilken förmån att få uppleva dessa tysta vyer en helt vanlig vardag. Här är hemma i den naturliga stillheten, jag längtar inte bort någonstans, vill inte vara på väg. Det är fint nog med den här stunden i vintervit hembygd.

All rights reserved Carina Karlsson

När naturen sjunger av Jon Henrik Fjällgren

Tid att lyssna

Naturnära utsikt

Vilka meddelande kommer fram bland alla röster, alla inlägg, kommentarer, bloggar, delningar, foto och videoklipp? Vi är många som vill höras, synas och bli lyssnade på. Då är det skönt att bara vila i tystnaden, i skogen, på fjället där vinden tar över och inte ett hus så långt jag kan se, eller bland välbekanta ljud hemma på landet. Jag som egentligen älskar att skriva tänker: Vad finns att säga som inte redan är sagt? För vi bär många historier och det är inte säkert att de som är mest värda att berättas ens kommer fram. Mitt barn med ett ungt livs visdom inom sig men inget verbalt språk bär sina minnen, tankar och drömmar tyst inom sig. Även vi andra som kan uttrycka oss har våra dolda berättelser. Ibland delar vi dem med varandra. Det är ett fantastiskt förtroende att få del av en medmänniskas liv. Jag skulle vilja kalla det en gåva att tyst förvalta, utan att bryta in och göra om den andras historia utifrån sin egen infallsvinkel. Det enda vi vet är att vi alla bär sorg och glädje.

Ishotellet i Jukkasjärvi

Ishotellet i Jukkasjärvi

Det sägs att det är tanken som räknas. Men jag har svårt att tänka mig något finare än närvaro genom ord och handling. Att finnas till för och att utföra något där det behövs när det behövs är stort. Min pappa, som inte finns mer, var en handlingens man. Han ryckte in när det behövdes med sitt snickaryrkes stolthet och många är spåren efter honom: möbler, grindar, målade hus, byggen i stort och smått. Handling behöver inte vara bestående stora saker, utan även små flyktiga; som en struken tvätthög, en kakburk, diskning, storstädning i ett garage, en bäddad soffa hos en vän, en bredd macka eller bara en stunds lyssnande. Tid och mod att mötas även när livet är motigt. Det är vänskap.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Ett bokslut över året som var är fullt av kontraster som livet själv. För mig var det stort att en drömresa blev av i februari till Jokkmokk, Kiruna och Jukkasjärvi. En flera hundra år marknasplatstradition som kontrast till en stad i förändring och ett hotell av is. En vårdag i mars dog hunden Selma, i den makalösa midsommartiden anlände valpen Lovis. När sommarn var som varmast och vackrast var sonens hälsa som allra sämst och vänskapen viktigast. Marie-Susanne, min vän, du är som en ängel. Några sköna semesterdagar hemma avlöstes av flera oroliga veckor på sjukhus. Vår norrländska stuga fick inte den närvaro som var tänkt. Men de få dagar vi var där i april, maj och december var ändå ovärderligt avkopplande. I slutet av december träffade vi för sista gången min mans mormor. Hon var den sista i den generationen. Jul och nyår var tid för avkoppling och eftertanke. Om det nya året, som inletts med en begravning och en storm, tänker jag inget stort, inga löften eller storslagna planer. Inför det nya året önskar jag hälsa åt människor och djur, vänskap och tid att dela livsberättelser med andra människor.

Lilla Lovis första sommarbad.

Lilla Lovis första sommarbad.

All rights reserved Carina Karlsson