Lantlivets livskraft

Att bo på landet är för mig en överlevnadsstrategi och ett skydd mot stress. I skogen möter jag ingen. Spåren som gått före mig är efter rådjur, rävar, ekorrar, harar, skogsfåglar och älgar. Den enda uteliggaren är avtrycket efter ett rådjurs nattlega. Jag inser att tystnaden och den rena snön är en raritet. Här kan jag andas och fast jag gått här oräkneliga gånger förr så är ändå något nytt; årstiden, molnen, djuren, himlaljuset, snön, vattnet eller brist på vatten. Den djupa täta granplanteringen är gallrad och öppnar åter upp sig lite underifrån, trots det kan jag inte låta bli att sakna betesmarken, orkidéerna som aldrig kommer återvända och de underminerade stenmurarna som aldrig mer återhämtar sig. På platsen där min vackra guldgula hund dog mitt i steget en vårdag för några år sedan, där finns ännu en liten glänta. Jag ser upp mot himlen över de planterade granarna, som inom en tid kommer släcka även denna glänta. Det är hit jag återvänder. Trots att det inte finns något att se, men det är här det finns tid att andas. En magisk höstdag, när ett stilla höstregn och solsken möttes, kom och gick regnbågarna, dubbla och enkla förändrade de himmelsutsikten. För en kort stund var det som om själva ljuset kom mig till del.

Dubbel regnbåge i gläntan

Dubbel regnbåge i gläntan

Snötyngda träd

Snötyngda träd

Nu när jag går här med min glada spaniel får jag böja mig för brutna granar och bågnande snötyngda björkar. Jag gläds åt att fötterna håller sig varma i ullfilt och läder i mina Jörnkängor. Med lätta steg kan jag gå på ojämn mark utan att vricka mig eller bli blöt. Min promenad blir långsam i förhållande till antal kilometer. Men vem behöver ha bråttom i en vintervit värld? Skulle jag bli törstig är snön ren nog att ätas direkt från granens grenar. Det enda jag kan ångra är att jag inte gav mig ut tidigare på dagen. Jag vet inte om det är månen eller om det är solen som är så milt utsuddad. Det runda svaga ljuset gör sig väl tillsammans med talltopparna.

Spaniel bland vintervitt

Spaniel bland vintervitt

Tallar i himlaljus

Tallar i himlaljus

Dagen efter när vädret slagit om till lite mildare är närvaron av människor mer påtaglig. Tystnaden tar inte över och jag försöker fota naturens skönhet, men bilderna kan aldrig göra verkligheten rättvisa. Träden, sjön och ljuset upplevs i stunden. Glädjen finns ännu efter många år; här får jag bo och leva.

Lantvy

Lantvy

Vintersjö

Vintersjö

Varma fötter i Jörnkängor

Varma fötter i Jörnkängor

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Jag är här nu

Vi vänder oss med insidan ut och utsidan in, fram och tillbaka, och livet är mer ner än upp. Inga dagar går sin gång och flexibilitet har nått nya nivåer. Vi tänker om och om igen. Vi försöker leva ett slags liv med planer men inga planer blir som tänkt. Där vår längtan är, där är inte vi. För att leva med ett svårt sjukt barn är ett liv men på ett annat sätt. Orden hoppas det blir bättre, rosa hjärtan och goda tankar har ingen betydelse. Det som har betydelse är ett upprätthållande av liv, vårt liv och hans liv. Vi ror det stora projektet vård och omsorg dygnet runt varje dag och först till kvällen vågar vi tänka tanken: Det här var en bra dag. Så fick vi tänka ett steg till och hitta på en lösning för att åtminstone en av oss kunde få omväxling från medicinering, vätskelistor, vårdsamtal, kaloriberäkning, infektionsvärden och allmäntillstånds-tolkning.

Norrländsk sommarnatt

Norrländsk sommarnatt

Viddernas vy

Viddernas vy

Jag är här nu, där min längtan är. I den ljusa norrländska sommarnatten, efter försommarens blomster men innan höstens ankomst. Jag säger det lågt till bergen, till träden, till den vilda trädgården, till myrarna och i den samiska kyrkan. Jag är här nu bergsomsluten. Det tog tid. Vadande genom ängsblommor högre än de småländska. Drickande vid fjällbäckar. Med ljus hud utsatt för sol och insekter. Om det så bara blir några dagar eller i bästa fall veckor per år så är det värt alla milen bort. Vemodsvila.

Längtansvy

Längtansvy

Ordlöst

Ordlöst

De blå bergen kan aldrig nås

De blå bergen kan aldrig nås

All rights reserved Carina Karlsson

 

Längsta resan

Inte heller denna sommar blev collage av vackra bilder på sociala medier. Livet blir aldrig som man tänkt sig. Dagar och nätter kastas vi mellan kontrasternas ytterligheter. På förmiddagen ger vi sonen något dyrt efterlängtat som underlättar hans liv och framåt kvällen åker vi ambulans till sjukhuset. Så byts packade semesterväskor ut mot ständigt packade sjukhusväskor. I besvikelsen och maktlösheten tvingas vi tänka om, hindra oss själva från att kasta ut alla saker och springa skrikande till skogs. För om inte vi är där får han inte den vård han behöver. Ju snabbare vi är på plats för att kämpa för hans rätt till näring och mediciner, ju fortare kan vi komma hem från sjukhuset. Vi tänker nytt och ställer in oss på att ändå få några dagars semester och ge sonen föräldrafritt. Äntligen på väg redan i gryningen! Det blir tidernas längsta resa utan målgång, som en mardröm. Den sämsta midsommaren i mannaminne innebär en 170 mil lång resa där vi aldrig kommer fram till vår stuga utan måste vända söderut igen. Bästa sonen i världen är sjuk igen, helt utmattad, felmedicinerad och vårdplanen följs inte. Sonen är oerhört känslig för undernäring och uttorkning. Näring och vätska är allt för hans välmående. Istället för att vandra bland fjäll slänger jag hastigt kläder i en ryggsäck och stannar på sjukhuset. Mannen och fyra förvånade hundar åker hem igen. Resekläderna skrynklar sig i ouppackade resväskor.
Jämtlandsskjul
Det finns ingen annanstans vi kan vara än där för den som betyder mest. Ändå gror det av besvikelse över att det kunde varit annorlunda om det fanns en helhetssyn på vården. Hur är det ens möjligt för sonen att på en dryg veckas tid hinna med tre besök på akuten och två inläggningar på sjukhus? Åka hem någorlunda frisk och bara ett dygn senare bli väldigt sjuk, sitta timtal på akuten, skickas hem, bli ännu sjukare och vända åter. Akutbesöken brukar vara mellan tre till sex timmar per gång. För varje minut försämras vår sons allmäntillstånd. Den säkraste platsen för honom är hemma och den farligaste är på sjukhuset. Han är i behov av en annan slags vård. Faktum är att det bara är ett fåtal saker som gör att vi måste vistas på sjukhus: intravenös medicin och dropp. Vi skulle kunna gjort resten hemma mycket bättre. Det vi behöver är avancerad hemsjukvård som möjliggör för honom att leva ett rikt liv hemma med vänner och intressen. Det finns på vissa ställen men inte där vi bor. Under tiden sliter vi för att åtminstone få något av det som han behöver. I ett antibiotikaträsk travar vi runt efter ett tjugotal kurer på ett års tid. Där biverkningar och nytta tar ut varandra, där det är omöjligt att låta bli att behandla och där det är omöjligt att behandla så det blir verkningsfullt. Fass och faktatexter är vår semesterlektyr hemma och i sjukhusrum, istället för lättsamma deckare i en solstol. Jag kan inte ens minnas om jag någonsin läst en deckare i solen eller när jag senast vistades på en strand. Jag önskar inget hellre än att känna fjällvindar. Men allt jag ser är fula hus och kala rum i ett sjukhus i förändring. Det är ingen plats för oss och ingen plats för vår son. Det plingar i hans Ipad när tjejkompisarna undrar var han är. Han sitter på en akut eller ligger på en avdelning där medelåldern är väldigt hög. Sjukhusskjortan är på men på tredje dagen tycker han ändå att han är snygg. Finskjortan är hemma och tjejerna får fira midsommar själva. Jag tittar ut på det fula huset mitt emot över den stad som blivit synonym med otaliga sjukhusbesök. Inte ens när jag blundar kan jag låtsas att jag är där jag helst vill vara; i den norrländska sommarnatten. Midsommar var den högtid som jag tyckte mest om. Den är firad i många år med en vän och hennes dåvarande familj och hennes nuvarande familj, genom sorg och glädje, med tema kött istället för sprit. I år skulle det bli annorlunda. Nästa år gör vi som förut och försöker vinna tillbaka midsommar som en fin högtid.

Jämtländsk björk och tidernas kortaste semester.

Jämtländsk björk och tidernas kortaste semester.

Vi fångar små glimtar av framgång, en son som blir lite piggare. På den oändliga resan där vi aldrig kom fram fick vi åtminstone uppleva en enda jämtländsk sommarnatt, blomsterängar och goda vänner som tog emot oss i all hast med mat och husrum. Den bästa vännen i världen finns i sjukhusstaden. Hon som bäddar sin soffa, fixar fika och tänder ljus. Det är det som är konkret vänskap, de små omtänksamma sakerna som att öppna sitt hem och be oss komma in fast vi är ledsna och trötta. Omsorg är inte att tänka på, omsorg är att göra små saker som gör skillnad: en kopp te, en middag, en bäddad säng eller soffa för oss och några påsar lingon hem till den som är sjuk.

Vi åker på en slags utflykt hemomkring där resan är längre än målet och vi bara passerar förbi sommarstäder där människor ligger lojt vid havet. Jag tänker på dem som i sommar tillbringar sin tid i kala opersonliga rum. Vi sitter på vår egen veranda och ser ut över den småländska skogsdungen, fast vi ännu har de onåbara fjällen i tankarna. Kvällen är mörkare här men vi har ljus och mat. Sonen har bytt sjukhusskjortan mot finskjortan och är hos sin tjejkompis så som det alltid borde vara. Semester är överreklamerat om man inte når hela vägen fram. Det bästa och mesta är ändå den där långa vardagliga räckan med dagar när inget oförutsett händer, då kontrasterna är diffusare i kanterna.

Fulutsikt

Fulutsikt

Boktips:

Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder
http://www.adlibris.com/se/bok/medicinsk-omvardnad-vid-svara-flerfunktionshinder-9789172057784

Nere för räkning, eller om livet med ett svårt sjukt barn
http://www.adlibris.com/se/bok/nere-for-rakning-eller-om-livet-med-ett-svart-sjukt-barn-9789186377786

Att leva med långtidssjuka barn – det blir bra ändå.
http://www.adlibris.com/se/bok/att-leva-med-langtidssjuka-barn-det-blir-bra-anda-9789187769320

All rights reserved Carina Karlsson

Himmelshelg

I försommartid vill jag bara vara hemma. På vår halvfärdiga oborstade terrass har jag allt jag behöver. Det är lyx att hinna läsa en hel bok eller bläddra i en tidning. Jag får påminna mig om att det bara är början av maj och inte dags att plantera något, ännu kommer frosten några nätter till. Varje år gör jag samma misstag och köper kraftiga fina pelargoner som tappar sina knoppar i kylan och en lång väntan börjar innan nya blommor kommer. Hundarna leker på vår kirskålsäng. De gräver underjordiska gångar, gryt, nya hål och förbättrar gamla hål. Hundarna jobbar i trädgården och jag nöjer mig att se på. Det är fint nog med några äppelträd, tallar, björkar, vintergrönans blå blommor och vitsippor. Gräsmattan är förvånansvärt grön och så här på håll avslöjas inte brunjorden där hundarna dragit torvor. Det är stillsammare än vanligt med få bilar på landsvägen nedanför. Gudagott är det att sitta här och bara höra fågelkvitter och vindsus. Exotiskt är det att kunna urskilja naturljud utan störande kringljud.

Hundjobb i trädgården

Hundjobb i trädgården

Det är sällan vi tar långhelg. Några dagars hål i tiden blir det denna Kristi himmelsfärds helg, eftersom inga samtal måste ringas och det är en kort tidsfrist mellan sjukhusbesöken. Även om försommaren är ljus och vacker är det ändå orosmoln som följer oss. Den ständiga oron för sonens hälsa som gör hela livet svårplanerat. Därför ligger inte helgen som ett eftertraktat mål, ett festligt inslag eller ett miljöombyte i goda vänners lag. Istället får det bli enkelt men fantastiskt ändå. Som att turista på hemmaplan, åka runt i det småländska kulturlandskapet och förvånas över hur mycket slit det varit att en gång bruka och bo här bland kuperade steniga små åkerlappar. Det finns de som lämnande för gott, de som stannade kvar eller återvände. Jag förundras när vi åker på krokiga smala grusvägarna hur det funkar när mjölkbilen eller timmerbilen kommer och det liksom inte finns någonstans att ta vägen än utanför vägen.

Vi åker för att se på någon som tecknar långt ute på landet. Mannen undrar vad vi ska göra där och jag säger att vi åker nu och där finns kaffe och teckningar på spaniels. Det är litet och speciellt när vi väl kommer dit, med träd som ännu inte blommar, huset med de ylande hundarna, den lilla ateljén med teckningar, små goda korintkakor och den timida konstnären. Vi åker vidare på vägar som knappt är farbara, förbi förvånade sommargäster bärande på en båt. Så hamnar vi på ett helt annat ställe hos bekanta till mannen. Vi blir spontanbesök och det oplanerade är ändå det trevligaste. De får mer oväntat besök när en enormt stor hittehund promenerar in på deras veranda. Bara så där utan förvarning av en ras de inte sett förut. Den är trött, darrig, tovig och fästingarna kryper i den tjocka pälsen. Men den får dricka sig otörstig i en balja med rent vatten och lägga sig ner för att vila på gräset. Ett morgonrocksskärp blir halsband, en tvättlina blir koppel och hunden är snäll med kloka ögon. Till slut får hunden transport iväg. Hur det går till blir en anekdot att berätta men inte här. Jag får gå bakom husknuten och skratta innan hunden lämnar gårdsplanen. Den bortsprungna hunden blir en solskenshistoria när den via sociala medier hittar ägarna till slut.

Nyutslagen körsbärsblom

Nyutslagen körsbärsblom

Måndagen kommer med alla ta-itu-saker, men det är samma dag som de vilda körsbärsträden och häggen slår ut. Göken gal och allt annat får vänta.

All rights reserved Carina Karlsson

Sommartider är valptider

Våren och försommaren kom och gick med sjukdomar och andra mycket röriga omständigheter en längre tid. Semester är inte självklart för anhöriga, inte sammanhängande och inte okomplicerad sådan. Den första semesterveckan naggades i början och slutet med ett frustrerande klimax mitt i. Det var för väl att vi ändå kom iväg på lite valpgos och minisemester två dagar. Vi testade ytterligheter; en natt på Selma Lagerlöf spa i Sunne och en natt i tält i Sälenfjällen. Trerätters och påsmat, finklänning och ullunderställ, bikini och ryggsäck, vattenskrynkliga fingrar och sjutton myggbett. Jo det har faktiskt sin tjusning vilket som. Sälenfjällen känns som fuskfjäll, lite för enkla att forcera, för nära civilisationen och inte så vackra som de vi känner till i södra Lappland. Som vi längtar till Norrland igen! Förra sommaren tillbringade vi veckor på sjukhus och missade den norrländska sommaren. I år kom vi inte heller iväg som det varit tänkt på grund av en organisation med stora brister. Medan de flesta genom semesterlagen kan fröjda sig flera veckor varje år är vi ändå glada över de små smuliga semesterdagar vi anhöriganställda får.

Sjön Fryken i Värmland

Sjön Fryken i Värmland

Sälenfjällen

Sälenfjällen

Ransbysätern i Värmländska skogarna.

Ransbysätern i Värmländska skogarna.

get

Systrar små

Systrar små

Även i år blev det en valpsommar. Det gäller att säkra upp att det finns hundar som jagar älg. I den ligan räknas inte Welsh Springer Spanieln Lovis som anlände förra året. Lovis får jobba med annat. Hon har testat utställning men gillar bättre aktiva saker som bus, att jobba i trädgården, vara i skogen eller bada i sjön. Skit under klorna är mer hennes melodi än trimmad formklippt kammad päls och kläder. Sjuåriga Birka var nästan uträknad av sitt diskbråck men har efter operation och träning blivit som en glad unghund igen. Treåriga Enja är i sin bästa ålder och då passade det in med jämthundspåfyllning. Lilla Lunnsa har anlänt till Småland. Vilken entré hon gjort i våra hjärtan och i vår trädgård! Rund och go som en liten griskulting, med aptit på både mat och bus, mentalt stabil, glad och nyfiken. Den lilla knubbisen passar bra in i vår flock.

Enja och lilla Lunnsa

Enja och lilla Lunnsa

Trädgårdslandets förfall, liten grå gräver skyttegrav.

Trädgårdslandets förfall, liten grå gräver skyttegrav.

Kom igen kompis. Nu mejar vi ner den nyplanterade schersminen.

Kom igen kompis. Nu mejar vi ner den nyplanterade schersminen.

Vi hoppas på friska dagar och ordning i kaos. Värdsliga saker som väder bryr vi oss inte så mycket om. Vi vet bättre hur man skyddar sig mot kall vind, regn och mygg än mot solen. Med Aclimas kasslerunderställ på sig och fyra fina hundar att roa sig med behöver man aldrig frysa.

Vedutrymme är hundutrymme.

Vedutrymme är hundutrymme.

All rights reserved Carina Karlsson

Skogshygge och fällda planer

Genom det som inte längre är skog går vi. Inget ligger längre mossigt dolt. Djupa spår sårar och fårar marken. Skogsstjärnan och nattviolen ser felplacerade ut på valkad mark. Kalhygge, fulfälle och nya plantor. Det är inte vackert nu men i alla fall öppet. Om trettio år är det som fulast, med tät granplantering och nästintill steril mark med tystat fågelkvitter. Rishögarna luktar som barndomens ödehus, gammalt trä i förmultning. I de grävda dikena simmar insekter. Vägen är breddad för maskiners framkomlighet och jag minns när jag gick med det lilla barnet i vagnen. Kanske ska vi gå här någon gång igen och jag ska berätta om när han var liten. Nu är det framkomligt även för rullstol.

Hyggesutsikt

Hyggesutsikt

Det är omöjligt att känna igen sig. Var det där förra hunden hoppade över bäcken och apporterade när solljus silades mellan träden? Öppet ända bort till nästa väg, uppkört bortkört, nerkört och markberett. Ohygglig sikt, hyggesutsikt. Modernt korrekt skogsbruk, om än enformigt utformat men inkomstbringande. Låt de lavaklädda träden maka på sig. Kanske kommer hallonbuskar berika hygget, mjölkört och sly mata de vilda djuren? Jag ser en rörelse vid sidan om från ett vilt djur, kanske ett rådjur eller en älg som drar sig tillbaka. En kamouflagefärgad fjäril sitter oansenlig på marken, anspråkslös som en gråsten.

Blåbärsbördig osårad mark

Blåbärsbördig osårad mark

Badglädje

Badglädje

Längre bort går vi in i den skog jag känner igen. Lättare att andas igen. Frodig blåbärsrisad mark, mossmark, sjökant och vattenspegel. Hunden leker i vattnet. En spaniel i sitt rätta element bland vatten, snår, vass och ris. De första plaskiga simtagen och en enkel pinnapportering. Över sjön hörs rop från några badande, men jag vänder blicken utåt och inåt. Hundlycka och naturlugn. Sjön är sig lik i alla fall, några näckrosor blommar och där är den lilla udden. Tid att bara vara.

Spanielbad

Spanielbad

Näckrosnosande

Näckrosnosande

Vi går vidare upp på en kulle. Lite högre, lite närmre himlen. Jag låtsas inte om de märkta träden och de uppkörda skogsmaskinspåren. Här är skogen intakt och lite skägglav hänger från ett närliggande träd. Min tid har inte räckt till för att vara i naturen. De senaste månaderna har präglats av sonens sjukdomar, antibiotikabehandlingar och den kopiösa mängd administration som funktionshinder medför. Här i det gröna kommer jag ikapp mig själv. Lycka det senaste dygnet; ett infektionsvärde på nedåtgående, en nära vän, vila, tre olika sorters te, en ny bok och en glad unghund. Jag ser inte orosmolnen som inom kort åter rullar in. Jag ler och tänker att det vänder. Men samma natt, ett telefonsamtal, och de bildliga molnen är nattsvarta, olyckskorparna kalasar på de första och sista resterna av sommarlöften. Alla planer och alla fina ord faller som rangliga korthus i vinden. Semester och käftsmäll tycks vara synonymer med varandra. Den med rätten att leva som andra degraderas till att förlora sina rättigheter. Som ryska dockor vickar vi tillbaka i en tröstlös kamp. Jag tänker på skog: kalhuggen, sårad mark med patetiska fröträd och tufsiga granplantor, sedan kommer fulskogen med så täta planteringar att marken är steril. Det påminner mig om en kalhuggen, rotvält, skyddad och oempatisk organisation där träden blivit papper som borde malas i papperskvarnar. Mala upp alla planer som ändå inte kan hållas. I ett envist hopp vänder jag blicken inåt och längtar till vägen upp genom fjällbjörkskogen, till ändlösa vidder, berg, dalar och fjälluften som blåser bort och blåser rent.

Fågelbo av skägglav.

Fågelbo av skägglav.

All rights reserved Carina Karlsson

Lediga lappländska dagar

Att vara ledig är ovant. Det här är vår andra lite längre semester på 20 år. Först nu när vår funktionshindrade son blivit vuxen och har det bra hemma och på kurs med sina assistenter kan vi vara borta hemifrån längre än några dagar eller knappt en vecka. Kanhända är det galet att bege sig över hundra mil enkel resa med bil. Idén känns inte alltid så lysande på ditvägen, men belöningen är stor. I samma stund som vi kommer in i det gamla huset infaller sig lugnet. Det krävs ingen tid alls för att varva ner. Allt som behövs är att packa upp och fixa lite fika. Det är egentligen inget märkvärdigt hus; skevt, dragit, högt i tak, hemmasnickrade lösningar, olika träslag och ett udda möblemang som ingick på köpet. Ändå är det otroligt märkvärdigt för oss att det här huset är vårt, på sin minimala tomt och med tillhörande bagarstuga.

Skymning över Stekenjokk

Skymning över Stekenjokk

Folk frågar varför vi har stuga i Norrland och om vi har någon anknytning. Ja, man kan verkligen undra hur just vi hamnar i en liten by i södra Lappland med få bofasta. Vad är det som får oss att ta bilen norrut istället för att göra som vanligt folk och ta ett flyg söderut? Varför gör vi inte som alla andra och campar med husvagn vid kusterna i södra Sverige? Det är fjällen, skogarna och tystnaden som lockar. Trots att vi i vanliga fall bor på landet kan vi inte få nog av ännu mer lugn och natur. Så vi hoppar över solkräm, sommarplagg, sandaler och badkläder när vi packar inför vår resa. Istället är det heltäckande kläder, kängor, ryggsäckar och myggmedel som gäller. Vyerna över folktomma berg, hjortronstinna myrar, ljusa sommarnätter och solnedgångar över fjällen byter jag aldrig bort mot folkstinna stränder eller campingplatser. På den gamla fula ineffektiva bänkspisen går det ändå laga älgrostbiff, hjortstek, souvas, mandelpotatis, gräddsåser och goda hjortronefterrätter med lite tålamod. Vi kokar grytor fulla med nyplockade hjortron och älgörtsdricka. I bagarstugan lyckas även vi smålänningar få till goda tunnbröd.

En av Sveriges vackraste rastplatser

En av Sveriges vackraste rastplatser

Det är väldigt långt till närmsta städer över 22-25 mil enkel resa. I lanthandeln en mil bort eller i samhället 2,5 mil bort finns i alla fall allt som vi behöver. Där är ett bibliotek med en samisk avdelning och i stugan finns tid för mig att läsa ut böcker. Fattas det något så går det att få tag i saker till hundarna, stugan eller oss. Långt till havet, shoppingcentra och trängsel men mitt i naturen och nära till lågfjäll. Inom 12-15 mil kan vi även njuta av vackra höga fjällkedjor och vandring. En dag tog vi god tid på oss att åka till fjälls, stannade på ett café mitt ute i skogen, fikade gott och pratade med de trevliga caféinnehavarna. Vi rastade längs vackra platser, handlade på macken som har allt, köpte rödingklämmor längs vägen och åt vid vattnet. Det var eftermiddag när vi kom fram till kalfjället och vi vandrade där. Jag kan avslöja att det inte är så idylliskt att gå med tre stora kopplade hundar på fjället. Renbajs är fjälldelikatesser enligt hundarna och allt som rör sig såsom bilar, renar och fåglar på långt avstånd är väldigt intressant. Påsmaten till oss ser ut som om den redan är äten en gång förut. Vyerna är fantastiska, luften är klar och ren och fjällvattnet går att dricka direkt ur bäckarna. Vi hade packat bilen med tält, sovsäckar och liggunderlag, ifall vi ville sova över. Regnet hotade och tältet är trångt för två människor och tre hundar. Så vi åkte tillbaka i vackra solnedgången till stugan. Väl där åt vi jämtländska ostar på vårt tunnbröd och lade oss i sköna stugsängar med två hundar på sovrumsgolvet och en som smugit upp i soffan. När vi vaknade öste regnet ner och utsövda kände vi att det var ett bra val att inte stanna till fjälls. Det bästa av två världar är vildmark och bekvämlighet på samma dag.

Rikedom är att kunna låna böcker och ha tid att läsa.

Rikedom är att kunna låna böcker och ha tid att läsa.

Hjortronlycka

Hjortronlycka

Vårlycka

Nej, inte gör det ont när knoppar brister. Otroligt är det att våren kommer om och om igen. När snön ligger djup och köldgraderna envist hänger i tvivlar jag på att det någonsin ska bli grönt igen. Vilket underverk, även i år väcks sprickfärdiga knoppar och gömda blommor till liv. Det var ett magiskt ljus härom kvällen. Åskan var inte välkommen, men efteråt i den fortfarande kvava luften steg en märklig vårdimma över markerna. I den sista kvällssolen glänste regndroppar på trädkvistar. På åker, vall och i skogsgläntor var det som gjort för älvdans. Där gick ungdjuren knappt skönjbara i diset över betesmarker.

Dimma över betesmarker

Dimma över betesmarker

Häggen bär redan löftesrika knoppar.

Häggen bär redan löftesrika knoppar.

Vackra maj, favoritmånaden, när fåglarna sjunger redan vi tre-tiden på natten och gryningsljuset förmår att hitta ner även till vår talldungeklädda trädgård. Det är inte långt till blåsippans marker och de vilda körsbärsblommorna. Kabbelekorna och daggkåporna följer smala bäckars väg. Morkullan färdas sin invanda flygrutt över vårt hus. Spillkråkan skränar och bygger bo i sin vanliga tall. Koltrasten är sånggalen. Sädesärlan plockar och bonar med torrt gräs och hundhår. Det finns ingen tystnad på landet. Möjligen en sen kväll strax efter att de envisaste sångfåglarna tröttnat är det tyst och stilla.

Björkgrönska.

Björkgrönska.

Efter regnet.

Efter regnet.

Ungdjur i kvällsdimman.

Ungdjur i kvällsdimman.

Vi lyckas överrösta kvittret när sågar körs i väggar. Det rivs, röjs och byggs upp nytt i vårt slitna kök. Just nu gläds jag åt att ur garderoben klev ett vackert skafferi fram. Mannen har byggt ett pärlspontat gå-in-skafferi med platsbyggda hyllor. Nu ser han fram emot att det ska fyllas av hemkokta och hembakta godsaker. Faktum är att vi redan kunde se det framför oss; gurkburkar, skorpor och marmelader. Lite likt en heminredningstidning var det när vi bara ställde dit ett par tomma porslinsburkar och en glasburk med skorpor på hyllan. Sedan rev vi ut vårt gamla matskåp och alla de där sakerna behövde någonstans att ta vägen. Nu är inte skafferiet gjort för sagofulla reportage utan handfast nyttjande fyllt av mjöl, socker, hundmat, hushållsredskap samt sonens näringsdrycker, sprutor, mediciner och sondnäring. Det finns liksom ingen plats för inlagd gurka och hemgjorda godsaker. Torrvarorna är av vanlig sort istället för drömda fina paket från Saltå Kvarn. Ändå, det är så vackert med det vardagliga mot spontade vita väggar och praktiskt. Tänk att kunna gå in i sitt skafferi och överskådligt se på hyllorna. Vår granne var nere och tittade när vi precis fått upp skafferiet och sa att det för länge sedan faktiskt varit skafferi på den platsen. Det var säkert därför det kändes så bra att se nya möjligheter i gamla lösningar.

Tidigt gryningsljus, utsikt från vårt hus.

Tidigt gryningsljus, utsikt från vårt hus.

Lycka är naturnära vårdagar, ett gå-in-skafferi och en händig man.

Skafferilycka

Skafferilycka

Golden Retrievern Selma i blåsippans marker.

Golden Retrievern Selma i blåsippans marker.

Jämthunden Birka vid bäcken och kabbelekorna.

Jämthunden Birka vid bäcken och kabbelekorna.