Skogshygge och fällda planer

Genom det som inte längre är skog går vi. Inget ligger längre mossigt dolt. Djupa spår sårar och fårar marken. Skogsstjärnan och nattviolen ser felplacerade ut på valkad mark. Kalhygge, fulfälle och nya plantor. Det är inte vackert nu men i alla fall öppet. Om trettio år är det som fulast, med tät granplantering och nästintill steril mark med tystat fågelkvitter. Rishögarna luktar som barndomens ödehus, gammalt trä i förmultning. I de grävda dikena simmar insekter. Vägen är breddad för maskiners framkomlighet och jag minns när jag gick med det lilla barnet i vagnen. Kanske ska vi gå här någon gång igen och jag ska berätta om när han var liten. Nu är det framkomligt även för rullstol.

Hyggesutsikt

Hyggesutsikt

Det är omöjligt att känna igen sig. Var det där förra hunden hoppade över bäcken och apporterade när solljus silades mellan träden? Öppet ända bort till nästa väg, uppkört bortkört, nerkört och markberett. Ohygglig sikt, hyggesutsikt. Modernt korrekt skogsbruk, om än enformigt utformat men inkomstbringande. Låt de lavaklädda träden maka på sig. Kanske kommer hallonbuskar berika hygget, mjölkört och sly mata de vilda djuren? Jag ser en rörelse vid sidan om från ett vilt djur, kanske ett rådjur eller en älg som drar sig tillbaka. En kamouflagefärgad fjäril sitter oansenlig på marken, anspråkslös som en gråsten.

Blåbärsbördig osårad mark

Blåbärsbördig osårad mark

Badglädje

Badglädje

Längre bort går vi in i den skog jag känner igen. Lättare att andas igen. Frodig blåbärsrisad mark, mossmark, sjökant och vattenspegel. Hunden leker i vattnet. En spaniel i sitt rätta element bland vatten, snår, vass och ris. De första plaskiga simtagen och en enkel pinnapportering. Över sjön hörs rop från några badande, men jag vänder blicken utåt och inåt. Hundlycka och naturlugn. Sjön är sig lik i alla fall, några näckrosor blommar och där är den lilla udden. Tid att bara vara.

Spanielbad

Spanielbad

Näckrosnosande

Näckrosnosande

Vi går vidare upp på en kulle. Lite högre, lite närmre himlen. Jag låtsas inte om de märkta träden och de uppkörda skogsmaskinspåren. Här är skogen intakt och lite skägglav hänger från ett närliggande träd. Min tid har inte räckt till för att vara i naturen. De senaste månaderna har präglats av sonens sjukdomar, antibiotikabehandlingar och den kopiösa mängd administration som funktionshinder medför. Här i det gröna kommer jag ikapp mig själv. Lycka det senaste dygnet; ett infektionsvärde på nedåtgående, en nära vän, vila, tre olika sorters te, en ny bok och en glad unghund. Jag ser inte orosmolnen som inom kort åter rullar in. Jag ler och tänker att det vänder. Men samma natt, ett telefonsamtal, och de bildliga molnen är nattsvarta, olyckskorparna kalasar på de första och sista resterna av sommarlöften. Alla planer och alla fina ord faller som rangliga korthus i vinden. Semester och käftsmäll tycks vara synonymer med varandra. Den med rätten att leva som andra degraderas till att förlora sina rättigheter. Som ryska dockor vickar vi tillbaka i en tröstlös kamp. Jag tänker på skog: kalhuggen, sårad mark med patetiska fröträd och tufsiga granplantor, sedan kommer fulskogen med så täta planteringar att marken är steril. Det påminner mig om en kalhuggen, rotvält, skyddad och oempatisk organisation där träden blivit papper som borde malas i papperskvarnar. Mala upp alla planer som ändå inte kan hållas. I ett envist hopp vänder jag blicken inåt och längtar till vägen upp genom fjällbjörkskogen, till ändlösa vidder, berg, dalar och fjälluften som blåser bort och blåser rent.

Fågelbo av skägglav.

Fågelbo av skägglav.

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Tysta vita vyer

Genom den forna skogen, som numera är avverkad, står några få kvarvarande tallar. Här gick jag ofta med den guldgula hunden Selma. Hon apporterade i mossgrön skog, hoppade över den lilla bäcken med apporten liggande stadigt i munnen. Nu är det svårt att se var vi var. Bländad av allt vintervitt söker jag den lilla skogsgläntan men ser bara kalhuggen mark. Några få sparade träd ligger rotvälta efter senaste stormen. Lilla vackra hunden Lovis springer i snön på den numera breda djupt spårade skogsvägen.

Vackervit sjöutsikt i hembygd

Vackervit sjöutsikt i hembygd

Längre fram börjar jag känna igen naturen som den en gång såg ut. Runt stigen ner till sjön står ännu granarna tätt och snart öppnar sig skogen för upphöjd mark och sjöutsikt. Isen ligger tunn och snötäckt. I tystnaden finns ingen bättre plats att vila på. Det var här Selma så många gånger simmade ut för att hämta sina apporter, lika stolt varje gång. Nu står jag med Lovis och ser ut över den öppna vyn. En enda lastbil syns på långt håll och passerar sakta. En jakthunds skall hörs på ännu längre avstånd. Vilken förmån att få uppleva dessa tysta vyer en helt vanlig vardag. Här är hemma i den naturliga stillheten, jag längtar inte bort någonstans, vill inte vara på väg. Det är fint nog med den här stunden i vintervit hembygd.

All rights reserved Carina Karlsson

När naturen sjunger av Jon Henrik Fjällgren

Vårlycka

Nej, inte gör det ont när knoppar brister. Otroligt är det att våren kommer om och om igen. När snön ligger djup och köldgraderna envist hänger i tvivlar jag på att det någonsin ska bli grönt igen. Vilket underverk, även i år väcks sprickfärdiga knoppar och gömda blommor till liv. Det var ett magiskt ljus härom kvällen. Åskan var inte välkommen, men efteråt i den fortfarande kvava luften steg en märklig vårdimma över markerna. I den sista kvällssolen glänste regndroppar på trädkvistar. På åker, vall och i skogsgläntor var det som gjort för älvdans. Där gick ungdjuren knappt skönjbara i diset över betesmarker.

Dimma över betesmarker

Dimma över betesmarker

Häggen bär redan löftesrika knoppar.

Häggen bär redan löftesrika knoppar.

Vackra maj, favoritmånaden, när fåglarna sjunger redan vi tre-tiden på natten och gryningsljuset förmår att hitta ner även till vår talldungeklädda trädgård. Det är inte långt till blåsippans marker och de vilda körsbärsblommorna. Kabbelekorna och daggkåporna följer smala bäckars väg. Morkullan färdas sin invanda flygrutt över vårt hus. Spillkråkan skränar och bygger bo i sin vanliga tall. Koltrasten är sånggalen. Sädesärlan plockar och bonar med torrt gräs och hundhår. Det finns ingen tystnad på landet. Möjligen en sen kväll strax efter att de envisaste sångfåglarna tröttnat är det tyst och stilla.

Björkgrönska.

Björkgrönska.

Efter regnet.

Efter regnet.

Ungdjur i kvällsdimman.

Ungdjur i kvällsdimman.

Vi lyckas överrösta kvittret när sågar körs i väggar. Det rivs, röjs och byggs upp nytt i vårt slitna kök. Just nu gläds jag åt att ur garderoben klev ett vackert skafferi fram. Mannen har byggt ett pärlspontat gå-in-skafferi med platsbyggda hyllor. Nu ser han fram emot att det ska fyllas av hemkokta och hembakta godsaker. Faktum är att vi redan kunde se det framför oss; gurkburkar, skorpor och marmelader. Lite likt en heminredningstidning var det när vi bara ställde dit ett par tomma porslinsburkar och en glasburk med skorpor på hyllan. Sedan rev vi ut vårt gamla matskåp och alla de där sakerna behövde någonstans att ta vägen. Nu är inte skafferiet gjort för sagofulla reportage utan handfast nyttjande fyllt av mjöl, socker, hundmat, hushållsredskap samt sonens näringsdrycker, sprutor, mediciner och sondnäring. Det finns liksom ingen plats för inlagd gurka och hemgjorda godsaker. Torrvarorna är av vanlig sort istället för drömda fina paket från Saltå Kvarn. Ändå, det är så vackert med det vardagliga mot spontade vita väggar och praktiskt. Tänk att kunna gå in i sitt skafferi och överskådligt se på hyllorna. Vår granne var nere och tittade när vi precis fått upp skafferiet och sa att det för länge sedan faktiskt varit skafferi på den platsen. Det var säkert därför det kändes så bra att se nya möjligheter i gamla lösningar.

Tidigt gryningsljus, utsikt från vårt hus.

Tidigt gryningsljus, utsikt från vårt hus.

Lycka är naturnära vårdagar, ett gå-in-skafferi och en händig man.

Skafferilycka

Skafferilycka

Golden Retrievern Selma i blåsippans marker.

Golden Retrievern Selma i blåsippans marker.

Jämthunden Birka vid bäcken och kabbelekorna.

Jämthunden Birka vid bäcken och kabbelekorna.