Mormorsminnen

Mormor

I det gula putshuset
fanns mormor som kunde
odla frodiga pelargoner
klippa persilja i kopp
vänta i verandan
samla matrester i rummet kvisten
fylla matkällaren med saft och sylt
baka petit choux (petishå)
spara bröddoftande handdukar
göra bananmackor
jaga myror under diskbänken
tämja vildkatter
mata duvor på fat

Minnen kommer
när jag långt senare
plockar bland mina pelargoner
klipper persilja i kopp
och hör duvorna kuttra

All rights reserved Carina Karlsson

pelargon

Orossommar

Det var en sommar för de värmedyrkande människorna, en sommar för semesterlediga med lata bekymmersfria dagar. Dagar som kunde statusuppdateras med collage från strandpromenader, grillkvällar, solnedgångar och sommarlovslediga barn. Men bakom kulisserna lider människor på sjukhus, och anhöriga vakar nätterna genom när dagen aldrig tycks gry. Mediciner, droppåsar, sjukhusutsikt, oändligt trista vita tak, undersökningsrum och röntgenapparater gör sig inte på bloggar. Allt blir endast en väntan på ett någorlunda vanligt liv. Någon letar efter namnet på sin dörr och vandrar planlöst förvirrad i sjukhuskorridorer med rum endast märkta med nummer. Någon ropar i ångest efter hjälp hela dagarna. Anhöriga kämpar som besatta för ett sjukt barn och andra skriker ut sin sorg. Människor får lära sig saker de inte visste om sjukdomar, läkemedelsbiverkningar, undersökningar och nålar som sticker och sticker.

Livet innanför

Livet innanför

Från det moderna rummet på den nya avdelningen, med de nya nålarna under den kaotiska semesterperioden med de många vårdmissarna, går några trappor ner ut mot den vackra parken. I husen intill känns doften av grillat, i parken leker barnen, badar änderna, gympar folk, andra rastar sina hundar och någon springer med en personlig tränare bakom sig. Hela dygnet är det varmt och klimatet är mer tropiskt än höglänt. Vanmakt, förtvivlan och oro går inte att lämna få hundratals meter bort på sjukhuset. För även ett stort barn finns alltid i en förälders hjärta. Bredvid parken bor den bästa av vänner som orkar lyssna på oändligt sjukdomsprat. En vän som tänder ljus och bäddar sin soffa. Där finns det möjlighet att sova tryggt nära nog det sjuka barnet men tillräckligt långt ifrån för en stunds vila. En vän som serverar frukost och kvällsfika och som tar fram passande musik och avslappningsövningar. Där finns tid att prata om det svåra i livet. Utanför i den kullerstensbelagda trästaden går sommarklädda semesterfirande människor. Skratt, hög musik och grillos märks inte in i vardagsrummets lugn bland de stora frågorna och de djupa samtalen.

Livet utanför

Livet utanför

Dagar blev till veckor, sensommaren hann ta vid, fåglarna tystna, månen ändra skepnad och vården vändas upp och ned innan den sjuke kunde komma hem. Alla missarna, alla felmedicineringar och det uteblivna helhetstänkandet satte på alla sätt outplånliga spår hos den sjuke och de runtomkring. Den höga höstluften avlöste orosommaren men oron tog aldrig semester. Ändå hägrade en räcka vardagliga dagar framför dem. En någorlunda vanlighet i det annorlunda livet. Ett liv bortom husvagnssemestrar, soldyrkan, badliv, grillos och all-inklusive. Kanske fanns också en visshet att bortom de vackra statusuppdateringarna på den fint upplagda maten, de goda vännerna och den nyöppnade ölen finns också en slags erfarenhet av andra dagar och ändlösa nätter.

All rights reserved Carina Karlsson

Hundliv

Hon är här nu, Ängsblommans First Easter Flower. Vi kallar henne lilla Lovis och jag hoppas vi får många roliga år ihop. Det är lika spännande varje gång med en valp och en stor utmaning. Jag är säker på att hon har alla förutsättningar för att bli en bra hund. Hon har mod, fart, följsamhet, glädje, envishet och upptäckarlust. En liten mönstervalp och monstervalp i ett som det ska vara. Nu är det upp till oss att förvalta hennes egenskaper.

Welsh springer spanieln Lovis

Welsh springer spanieln Lovis

Varje hund är unik och vi har ännu inte kunnat uppfostra någon av alla hundar vi haft på samma sätt. Inte en enda av dem är glömd och alla fyllde sin plats i vår familj. Medan ängsblommor och gräs döljer hunden Selmas grav så är inte Lovis hennes ersättare utan en annan hund med sina egna egenskaper. Det är roligt att se hur hon fungerar ihop med oss och jämthundarna. Enja leker tålmodigt och försiktigt med sin nya kompis. Birka ruskar på huvudet och går undan. Hon är föga imponerad av valpar och tycker mest de liknar stora fästingar. När Lovis växt till sig lite kan hon förväntas att betraktas som en hund istället för en insekt.

Enja och Lovis i Biabädden

Enja och Lovis i Biabädden

Kompisar på upptäcktsfärd

Kompisar på upptäcktsfärd

Även stora Birka, som nu är sex år, har varit liten och fick extra uppmärksamhet från sin uppfödare, som fortfarande tycker att hon är väldigt speciell. Redan när hon kom till oss kunde hon sitta på kommando och lyssna till sitt namn. Hon har varit väldigt sjuk med svåra magåkommor, infektioner, borrelia, förlorad valpkull och borttagen livmoder. Det har varit värt alla försäkringar, veterinärkostnader och mediciner för att behålla en mycket duktig jakthund och omtyckt familjehund. Birka är arbetsvillig, tålmodig, hanterbar och en mästare på att känna av sinnesstämningar. Om vår son hostar, är sjuk eller är orolig så kommer hon direkt och vill hålla koll. Även om vi är ledsna över något så kommer hon intill och bara är nära.

Birka

Birka: Väck mig när valpen växt till sig.

Enja, två år, har mognat ordentligt på sista tiden. Hon är väldigt mjuk till sättet, otroligt snabb och spänstig i kroppen. Hon lekte jämt med Golden Retrievern Selma förr och var sig inte lik efter att hon försvann. Enja har en jämlik hundkompis i svågerns jämthund Atle som är här ibland. Kanske kan Lovis bli en jämbördig lekkompis till Enja när de närmat sig varandra i storlek. Nu leker de korta stunder under vårt överinseende. Det är roligt för hundarna att kunna kombinera träning, jakt och vardagsmotion med lek i vår stora trädgård. Vi har också märkt att de blir väldigt snabba, viga och muskulösa av den kombinationen. Denna sommar blir som vanligt en sommar med hundarna och extra roligt och utmanande att få sköta om en valp i hundgänget.

Lovis kopplar av i mattes knä

Lovis kopplar av i mattes knä

All rights reserved Carina Karlsson

Hundens sista vårdag

Det var en fantastisk vårdag, en av de första det här året. Jag skulle gå med våra hundar på en helt vanlig promenad. Två av dem tog jag med i koppel med Baggen-bälte runt min midja. Det var Golden Retrievern Selma och jämthunden Enja som glatt följde med på en förmiddagspromenad. Jag gick på en skogsväg upp mot något av det fulaste jag vet, en cirka trettio år gammal mycket tät granplantering, där marken är nästintill steril och få fåglar kvittrar. Den mödosamt staplade stenmuren ligger underminerad och bortglömd bland granars rötter. Jag minns rådjuren och fågelkvittret som hördes för många år sedan på betesmarken innan granarna bredde ut sig. Vi skulle bara gå en bit och sedan vända om. Nu hade granplanteringen röjts och solen började hitta emellan täta stammar. Då såg det ut som om Selma skulle vända om och rulla sig i något. Men i själva verket dog hon mitt i steget, utan ett ljud, utan en onödig rörelse, dog på fläcken där på skogsstigen den fina vårdagen. Lika fin död som levande. Där stod jag med två hundar i koppel en liggande och en levande. Min man som var ett par mil bort skyndade sig. Han åkte så nära han kunde och bar henne till bilen. Gyllene silkespäls i solljus och hon låg följsamt i hans famn.

Selma i fjällen

Selma i fjällen

Det ligger bokstavligt talat en hund begraven här på vår ängskulle. Den första av våra hundar som är begravd här, men det gick hastigt och dagen var vacker så valet var ändå självklart. Selma trivdes bäst hemma, i skogen, på fjället eller i vattnet. Hon var stressad över att åka bil eller gå till veterinären. Så hennes hastiga död var ultimat för henne. Hon var trogen oss och följsam. Åtta år gammal var hon fortfarande i mycket fin form med blank päls, bra kondition och lagom hull. I somras gladde jag mig mycket åt när hon simmade i havet, klätterhoppade bland klippor och vandrade i fjäll och skog. Så smidigt och snabbt rör sig inte alla yngre och tyngre hundar. Bara dagarna innan den där sista vårdagen apporterade hon glatt och snabbt. Det var roligt att se. Nu har Selma burit färdigt. Vi räknar bara till två istället för tre när våra jämthundar hoppar in genom dörren efter bus i trädgården.

Selma i hemmaskogen

Selma i hemmaskogen

All rights reserved Carina Karlsson

Väninvestering

Om vi pratar om investeringar kanske det i första hand handlar om kapital som jobbats ihop för att i sin tur investeras i byggnader, bilar, fritidsintressen och värdefulla besparingar. Det finns en investering som står över dem alla och som ger trygghet, tröst och glädje många gånger om. Där varje liten insats ger vinst. Insatsen är gratis men kräver tid, tillit, engagemang, omtanke och ett ömsesidigt lyssnande. Vänskap heter den investeringen. Vänner finns nära eller långt bort geografiskt, men när de möts är avståndet alltid nära. Med vänner får tunga funderingar plats likväl som lättsamma skratt.

Jag har sett vad vänner betyder inte bara för mig själv utan också för andra. När min mormor flyttade från sitt hus till ett äldreboende var det en stor omställning. Hon saknade sin katt och sitt hus och levde i minnen från förr. Minnen av dem som inte längre fanns. Så hon tog sin rullator, en blomkruka och tänkte flytta tillbaka till barndomshemmet. Men på äldreboendet fanns en gammal vän som hon känt sedan hon var ett litet barn. ”Nej, men hej! Är du här?” De var glada över att vara på samma plats, träffas och hålla en välkänd hand i sin. Där vännen var där blev hemma och tryggheten tillsammans med alla minnen de delat. Genom ett långt liv hade vänskapen överlevt. De var tillsammans de sista månaderna av min mormors liv. Nu är de båda vännerna borta sedan länge. Hur viktig vänskap är har jag också fått bekräftat sedan min pappa dog. Min mamma har sina vänner att träffa och glädjas åt. Den bästa pensionsinvesteringen är att fortsätta umgås med andra människor. Med vänner nära och långt borta är man aldrig ensam även om man lever själv.

Det underbara med riktiga vänner är att samtalen aldrig riktigt tystnar trots att vi inte träffats på ett tag. Med mina närmsta vänner behövs ingen resumé om vad som hänt sedan sist. Vi tar bara vid där vi var bortom ytor och gardinuppsättningar, bortom kläder och utseendesnack. Vi tar oss direkt till ämnen om livet, döden, relationer, kärlek och vänskap. Om det är på ett fik, framför en brasa, ute på promenad här eller där har ingen betydelse. Det enda som betyder något är att vi är tillsammans i samtalet och det behöver varken statusuppdateras eller fotograferas. Det räcker att bara vara närvarande och spara den stunden tyst inombords. Stunder att lyssna och lyssnas på. Full uppmärksamhet är bland det finaste man kan ge varandra i en uppkopplad stressig värld. Vänskap är en hand som aldrig släppt taget. Varma tankar och ord genom tid och över land.

Vänskap genom generationer

Vänskap genom generationer

Sociala medier och det exponerade jaget

Det kanske har varit så under lång tid att tjejer blir bedömda för hur de ser ut och killar efter vad de gör. Jag kan inte låta bli att lägga märka till hur tjejer exponerar sitt jag på sociala medier. Leende ansikten, putande läppar, utsläppt hår, bara axlar, badbilder och urringat. Sedan alla kommentar från vännerna: fining, snygging, vacker du är, söting, sötnos, sexig o.s.v. En vän visade mig vad unga flickor tycker är roligt att se på. Det var en tolvårig tjej som visade avancerade sminkningar till vardags med reklamplacerade produkter. Sminkningen var minst lika omfattande som en modells med flera lager underlagskrämer av alla de slag och kanske upptill tio lager på ögonlocken. Det hela avslutades med ett intensivt sprayande över hår och kropp av allehanda produkter. Det är sjukt! En unge som är en vandrande sminkaffär. En helt vanlig unge som borde ägna mycket mer tid åt annat än att spegla sig, sminka sig och filma allt hon gör. Barn är vackra som de är. De behöver inte kleta in sin unga hy i massor av kemikalier. Framförallt behöver de inte lura i andra barn att de behöver alla dessa dyra miljöförstörande produkter. Det var över en miljon visningar på klippet. Det spacklade barnet verkade inte sant. Jag hoppades nästan att det var ett stort reklamjippo, men är rädd för att det var verkligt.
smink2
Hur kom det sig att vi blev så vansinnigt beroende av alla dessa egobilder? Där vi ska spegla oss i oss själva och varandra, sökande efter ständig bekräftelse. Jag är snyggare och ser äldre ut än mina jämnåriga kompisar om jag är ung. Eller att jag är snyggare och ser yngre ut än mina jämnåriga vänner om jag är medelålders. Jag är så glad över att inte vara ung idag. På min tid, på dinosauriernas tid, var den största exponeringen den som gjordes i den svartvita skolkatalogen. Det var på den tiden Internet inte ens fanns. Svårt att tänka sig idag, och jag vill självklart inte stanna teknikens utveckling. Men jag är så tacksam att den lilla osäkra tjej jag då var slapp att exponeras i sociala medier. Jag skulle vilja säga till barnet jag var då att du är bra som du är duktig, smart, fin och snäll. Det du inte tycker om hos dig själv idag, kommer bara vara framtidens bagateller.

Utseendet och livet är förgängligt och vi väljer själva vad vi vill lägga vår tid och energi på. Om livet är mer värt än gillatryck och smickrande kommentarer så spegla dig mindre och lev mer.

All rights reserved, Carina Karlsson

Bära varandras historier

Ett av mina största intressen är att möta människor. Då menar jag inte möta och bara säga hej eller kallprata om oväsentliga saker. Det bästa som finns är ändå förmånen att delge varandras livshistorier utan uppsnyggade fasader, men i djupt förtroende för den som lyssnar och den som talar. Det är en svår men vacker konst att mötas i samtal och ge varandra likvärdigt utrymme och tillit att ta emot och ge av sitt liv. Ofta är det nära vänner som har den förmågan, men ibland kan det vara en ny bekantskap eller någon man inte räknar med som är öppen. Det finns mängder av självbiografiska böcker och memoarer, ju kändare någon är desto större chans att det skrivs en bok av dem eller om dem. Varför läsa spökskrivna böcker? Vi behöver bara stanna upp ett ögonblick och möta en annan medmänniskas historia, som kan vara mer intressant än en skådespelares trasiga uppväxt, en idrottsstjärnas framgångssaga eller en fotomodells dåliga relationer. Tacksam är jag över dessa verkliga nära möten, tre olika livsberättelser denna vecka som tyst bärs inom mig. För vi har delat varandras historier, en bit av dig hos mig och en bit av mig hos dig.

Sommarminne; hav, himmel, horisont

Sommarminne; hav, himmel, horisont

Livet är inte det statusuppdaterade, facebook-glittrande, twitterkvittrande, kortfattade småsnacket utan det som ligger under och bakom, det som finns men inte alltid syns. Vi möts som inte ens känner varandra och pratar om korset du bär, sorgen då som aldrig upphör. Vi är två olika generationer med likvärdiga erfarenheter. Nästa gång vi ses kanske vi inte ens nämner det svåra, men vi vet ändå bitar av varandras livsöde. Mitt i den här soliga otroliga sommaren är semesterdagarna som visas upp bara en chimär. Samtidigt är de vackra och enkla dagarna livsstyrka och goda minnen att falla tillbaka på när hösten och livet blåser hårdare. Det vi alla har gemensamt är att vi bär på både sorg och glädje. Tid är det finaste vi kan ge varandra, tid att lyssna och att se. Inte hinna, inte vilja, inte orka, slänga iväg några ord, tänka på, vilja mer, men måste skynda, bara jobba, bara göra annat först, planera in, boka upp. Sedan, då ska vi ses, prata länge, bara vara. Fast då kanske det är försent, då har historierna dragit sig tillbaka och tilliten försvunnit. Kanske den andra personen inte ens finns när vi har tid att lyssna. Frånvarande i tanken eller frånvarande på jorden. Det fina är ändå att om vi ser oss omkring kan det finnas flera som är där för oss, med oss. Om vi vill och vågar prata till punkt, stanna upp, bara vara närvarande i varandras berättande.

Den sommardagen, genom regnet upp till soliga bergen.

Den sommardagen, genom regnet upp till soliga bergen.

All rights reserved, Carina Karlsson

Hjärtslag

Vem kan ana? I den vackra försommaren med löften om nya tider finns döden bara ett hjärtslag bort. Min pappa så livfull hos oss alla. Den han är har blivit den han var. Det är svårt att tänka dåtid istället för nu. Ständigt redo med hjälpande händer, ordna, snickra och plocka. Ja, till och med när vi inte bad om hjälp visste han vad han skulle hitta på för att underlätta det som inte hanns med i vår vardag. Omtanke visade han oftare genom handling istället för ord. Beredd att rycka in där det behövdes med verktyg och målarpensel med händer märkta av arbete. Eller bara gå med fika till dem som behövde en pratstund. Han hittade ofta på små kluriga och märkliga presenter till alla.

himmel

Jag vet inte hur pappa skulle beskriva sig själv. Han var en man med många åsikter, men också förmåga att respektera andras livsval. Jag tror att han tyckte alla var värda en extra chans. Rättvisa var viktigt för honom, behandla lika, dela lika och dela med sig. Nog visste han hur det var att leva enkelt, född i Finland under kriget och uppväxt under anspråkslösa förhållanden. Pappa var alltid engagerad i vår familj och många människor i sin omgivning. Indirekt lärde han mig och mina syskon att alltid göra vårt bästa, vara plikttrogna och att han alltid skulle komma när vi behövde.

Ännu en viktig egenskap var en slags förnöjsamhet och tacksamhet över att ha hem, mat för dagen och hälsa. Glädjen att kunna vara till hands för andra. Pappas hjärta slog fjorton extra år med mekaniska hjärtklaffar. Han var tacksam för var och en av de dagarna.

Sommaråterblick

Det var en märklig sommar av oro och glädje, ljusa nätter och mörka dagar. Himlen kunde inte hålla tätt ens för ett dygn. Regninkontinens. Det blev en vana med kläder som likväl skulle passat vår eller höst. Sommarklänningen hängde orörd i garderoben. Bikinin var aldrig använd och de bleka benen glänste i blåvitt. Semestern var delad i delar och det gjorde inget. Vardagarna var lika värdefulla som de lediga dagarna. Nätterna kylde, smultronen förblev oplockade längs vägkanterna, byfiket besöktes sällan och nattviolerna hann aldrig dofta övermodigt. Det var som en väntan utan förväntan. Där allt som gick bra var bonus. Inställd på det värsta och oron för det sjuka barnet ständigt närvarande. Men ändå i svårmodet ett jubelskri, ett stort leende och en humor i oskuldsfyllda ögon. En ängel och en vishet.

Nattviol

Nattviol

Alla dessa vakande nätter, sömnsönderdelade nätter med tålmodigt stilla sorgset vandrande och lyssnande. Det fanns inga böner kvar, inget hopp om ett vanligt liv. Oron för varje stilla andetag, varje ljud och rörelse som kunde tyda på sjukdom, oro eller smärta. Vemodet tyst och tålmodigt. Inte ens drömmarna var vackra och lugna. Drömmar som inte tålde dagsljusets förnuftiga ord. Vad ville de säga henne? Hennes fantasi var oändligt kreativ i drömmen. Längtansdrömmarna ville inte komma fram. De om vackra saker, ljus, vänliga händer som ledde och bar henne. Leenden.

Tunnbrödsbakning

Tunnbrödsbakning

Hundra mil bort förmådde oron inte följa med. Hon sov sammanhängande och drömlöst på många, många år. Trygg vid sidan av hennes livs följeslagare i dunhöljda mjuksängar. Utvilad för första gången på åratal. Trygg och omsluten i den fortfarande ljusa sommarnatten. Husets ömsinta gammeldoft med högt i tak och en liten stund bortom tiden i bara vara. Med mjöliga händer i bagarstugans värme och nybakt tunnbröd med smältande smör mindes hon eller lärde känna den hon var utan oro.