Höstbilder

Flera frostnätter har redan passerat. Plantorna med paprika och chili står nedvissnade i det lilla växthuset. De blev aldrig färdiga innan hösten kom. I landet blommar en ensam ringblomma. Den enda som blev efter en hel fröpåse. Aroniahäcken är högre och finare än på länge, men trastarna var hänsynslösa och lämnade inga bär till oss. På verandan samsas skräp och allehanda grejor i väntan på att ta vägen någon annanstans. Gässen har redan flyttat söderut, men korparna som flyger över oss lovar att stanna kvar. Det är något med hösten som gör den till ett naturavslut och vemodsbörjan. Jag vill inte låtsas om snökäpparna som satts upp, för i slutet av oktober är det ännu soliga dagar. Vägen till jobbet är vacker när solen värmer den frostiga marken och en lätt dimma stiger uppåt i ljuset. Luften är nästan lika frisk som vid den isländska glaciärsjön. En kväll speglas månsilverblänk i de småländska sjöarna.

Björkskugga

Björkskugga

Det är skönt att förstå att livsstilscoachernas hejiga rop om att fånga dagen och tänka positivt inte behöver följas. Bara inse att jag och många med mig stämmer bättre in på Bylunds och Lundbergs bok ”Den Lyckliga pessimisten: varför negativt tänkande är positivt”. En lycklig pessimist tänker ut alla möjliga problematiska scenarier och skaffar sig en beredskap för det. Det är inte säkert att det värsta inträffar men du blir då istället glatt överraskad när det går bra. Optimisten däremot tänker att det löser sig och kör på utan någon plan B när det går åt skogen. Dalarna och topparna kanske blir lite högre för optimisten men livslyckan förefaller inte vara mer på optimistens sida. Är det något man behöver, som anhörig till någon med svåra funktionshinder, så är det beredskap. Det är inte alls vår son som är vårt problem, utan problemet är att rodda hela livet omkring honom. Alla hundratals samtal och tusentals blanketter, ibland till ingen nytta. Slita som en dragoxe för att han ska få det skäliga liv det beslutats om och som han har rätt till. Jag vandrar och vakar, förtvivlar och hoppas, åkallar himmel och helvete. Samlar kraft till ännu ett samtal om alla snygga pappersplaner som faller, visioner utan verkligt innehåll. Då är en helt vanlig vardag en stor sensation och en unik händelse.

Pastellhimmel hemma

Pastellhimmel hemma

Jag vet att ett vanligt liv med flyt inte finns. Alla bär sina sorger och strider även om det inte alltid syns. Jag minns några ord av Tomas Sjödin där han möter ett par som beklagar sig över sitt friska lilla barn men sedan tystnar och förskräckt menar att de inte kan berätta om så små problem. Trots att Sjödin har två barn som är döende i odiagnostiserade sjukdomar svarar han att han gärna vill höra om deras vanliga liv. Det är ödmjukheten personifierad. Vi är alla rika på erfarenheter om vi vågar dela varandras historier. Det är det vi borde göra mörka höstkvällar, lyssna och lysa upp varandras liv. Koppla ner Internet, låta bli att leta efter passande smiley/emoji och skapa våra egna känslouttryck. Mötas i samtal och göra egna citat istället för att dela lyckocoachernas.

Höstmur

Höstmur

Höstlig hagmark

Höstlig hagmark

All rights reserved Carina Karlsson

http://www.adlibris.com/se/bok/den-lyckliga-pessimisten-varfor-negativt-tankande-ar-positivt-9789137142753

Annonser

Vanliga dagar är ovanliga med unika människor

Saker man inte vill höra som förälder till ett funktionshindrat barn: ”Du är så duktig som orkar med. Det skulle jag aldrig göra”. Livet är ingen räls och barn inget man skaffar rakt av. Det finns inga alltigenom kontrollerade embryo som kan stämplas godkänt redan innan födelsen. All världens undersökningar och forskning kan aldrig garantera ett alltigenom friskt liv. Det enda vi ännu vet är att vi alla någon gång blir sjuka och dör. När barnet, det käraste och närmaste vi har, blir sjukt eller funktionshindrat är det enda vi kan göra att följa med på den resan och älska förbehållslöst. Det ska mycket till att det ens blir ett barn, som är friskt och överlever födelsen och som senare visar sig var någorlunda friskt livet igenom. Hela den livsvägen är en mycket riskfylld färd. Gränsen mellan friskt och sjukt, liv och död är ibland obefintlig. Vår son föddes till synes frisk, men visade sig ha en sjukdom som är så ovanlig att man kan säga att den knappt existerar, men för oss gör den det i högsta grad. Andra barn har blivit funktionshindrade av helt andra saker; påverkan under graviditeten, för tidig födelse, förlossningsskador, olyckor, brott, sjukdomar, slumpartade kromosomavvikelser eller ovanliga anlag. Oro inför allt detta är priset man får betala för att ha ett barn hos sig. För ett barn behöver inte vara ett biologiskt barn. Inte heller ett barn som kommer till oss på andra sätt är garanterat friska och problemfria. Att älska är en nödvändig risk.

Med ett funktionshindrat barn lever man närmre döden och livet. Eller som någon så fint citerade: ”Sorgen är kärlekens pris”. Vi har en fantastisk son som visar själva essensen av vad som verkligen betyder något. När hälsan har hälsat hem är det inte mycket fokus på annat. Har det varit dåligt väder i sommar? Är hösten fin? Det har jag inte märkt. I månader har vår son haft envisa infektioner som inte vill ge med sig. Nu inför antibiotikakur nummer sju på bara fyra-fem månader saknar vi ofantligt den helhetssyn som borde finnas inom vården för alla men framförallt för flerfunktionshindrade. Istället för att låta den ena medicinen efter den andra avlösa varandra och låta olika läkare lämna över stafettpinnen till en hel rad andra. Läkare som knappt läst på vad som gjorts innan, som inte utvärderat vårdinsatserna eller sett mönster mellan bakterier och mediciner, orsak och verkan och som ibland inte ens kan tolka resultat de remitterat vidare. Då är det långt till vanliga dagar och stora glapp till vanligt familjeliv med fritid och fredagsmys. Det där med fredagsmys har jag aldrig fattat. Vad är det egentligen? Vi läser själva in oss på forskning och försöker tolka hälsa och se mönster, sköta om och föreslå undersökningar, envist hävda att det måste finnas en orsak till besvären. Under tiden står sjuksköterskor i rad för att säga upp sig och ingen vet längre vem som är kvar på hemsjukvårdens sjunkande skuta. Varje vecka är det olika läkare på vårdcentralen. Om undersökningar måste göras på sjukhuset skyndar vi oss därifrån för att inte riskera att bli kvar. Efter förra sommarens tre veckors erfarenheter känns det som den mest riskabla platsen att vara på.

Önskan om extra tid för en skogsutflykt

Önskan om extra tid för en skogsutflykt

Det är inga svårigheter att älska ett funktionshindrat barn. Det är en självklarhet och en rättighet alla barn har. Orka är det minsta man kan göra för sitt barn. Då gäller det att skala av allt runtomkring och fokusera på det viktiga. Det som är svårt är samhällets bristande stöd, att det inte finns en koordinator som kan samordna insatser så att det fanns ett nummer att ringa istället för hundra olika med bristfälliga telefontider. För det är ingen uppoffring att ta hand om sitt barn. Att bevaka alla rättigheter är däremot en vansinnig pappersexercis som kräver en heltid på obetald fritid. Då är det inte svårt att önska vanliga vardagar när det flyter på någonstans, och det finns tid för en extra promenad, en liten stunds läsning eller att hjälpas åt och få sitta i soffan en stund. För visste ni att det inte ens är en rättighet att sitta i sin egen soffa? Hjälpmedel finns för att komma dit men det kostar en slant. Därför har man bara rätt att kunna komma över till sin säng i ett sovrum eller göra toalettbestyr på toan. Soffan tittar vi på tillsammans med två arbetsterapeuter och en sjukgymnast som säger: Nej, det går inte att komma dit med golvlift. Det ska divideras i åratal vem som ska stå för flytt av eventuell taklift eller annan transportabel lift. Det kanske inte är så dumt ändå att slå på Tv:n som ytterst sällan är på, krypa upp i soffan en helg och låtsas vara en vanlig familj.

Vi orkar vara med vårt fantastiska barn och du skulle orka om du vågar tänka tanken att inte heller ditt barn är självskrivet för ett alltigenom vanligt liv. Frågan är vem som orkar tala för barnet, ungdomen och den vuxne funktionshindrades rättigheter? För det är det som tar orken, som tar tiden och kraften. Det är inte samtalsterapi vi behöver. Det är sekreterare, jurister, läkare, sjuksköterskor, habiliteringspersonal, hjälpmedel, helhetssyn och ett samhälle och myndigheter som verkar för oss och underlättar. Ett värdigt liv mäts inte i IQ, psykiska och fysiska funktioner. Ett värdigt liv är för alla oavsett funktionshinder eller bakomliggande förutsättningar. Med en liten gnutta empati är det inte svårt att inse att det kan var du eller jag, en vän eller anhörig som nästa gång går från fullt frisk till sjuk eller funktionshindrad. Det händer varje dag på ett ögonblick. Det är den risken vi tar när vi lever och älskar våra medmänniskor.

Den förunderliga stunden när aspens löv hörs falla.

Den förunderliga stunden när aspens löv hörs falla.

All rights reserved Carina Karlsson

Fjällvila och hundbestyr

Sommaren hann börja närma sig slutet innan vi kom iväg på semester. Uttröttade över all energi vi lagt på något som borde flutit på om andra skött sina jobb. Medan folk anställda av kommun och stat gått på sina semestrar väntade vi otåligt på att komma iväg på vår. Jag tänkte testa hur det skulle vara att ha fyra semesterveckor i rad men det lyckades inte från båda jobben. Faktum är att jag inte ens minns om jag någon gång haft ledigt så länge sammanhängande. Kanske mellan två jobb eller för över 25 år sedan när jag jobbade på gård. Jag är uppväxt med plikttrogenhet som ledord; att arbeta och göra sitt bästa. Det är nya tider nu för den yngre generationen även om det finns jobb att göra för dem som vill och kan. Vår familj brukade förr om somrarna ligga i jordgubbsodlingarna hos min mammas kusin och ihärdigt plocka jordgubbar till försäljning. Min syster tjänade pengar till sin första kamera där. Det var inget glamoröst jobb. Vilka ungdomar skulle välja det som sommarjobb nu för tiden? Jag ser busslaster med bärplockare hämtade från andra sidan jorden åka runt och leta efter ännu omogna bär, nedlagda landsbygdsskolor som primitivt inhyser alldeles för många människor på liten yta och nedskräpad skog. Å ena sidan kan man förfasas och fråga vad som är värdigt, å andra sidan kan man krasst konstatera att många av oss vill ha bär men få är beredda att utsätta sig för möda och mygg. När vi plockar våra bär i affärens frysdiskar och på torget så har någon annan plockat dem oss. Något som skrämmer mig är att dagarna som vi kan äta färska bär kan vara räknade i och med dvärgbandmaskens intåg. Det är priset vi får betala för våra rättigheter med slopad karantän och att vi far med våra sällskapshundar på utlandssemestrar. Men också för att folk är beredda att adoptera gatuhundar från andra länder och köpa smuggelhundar samtidigt som de vilda rovdjuren rör sig fritt och gränslöst. Då räcker det inte längre att skölja och frysa våra bär och äta dem. Hejdå hjortronfromage, rårörda lingon och färska blåbär med mjölk. Fast i år ska jag mumsa färskt om jag hinner hem innan bären är övermogna och om jag hinner stanna kvar tills hjortronen är mogna och inte alla kart är plockade.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Till sist for vi norrut med bilen lastad med fyra hundar och släpvagnen full av märklig packning inklusive två oflådda vildsvin. Medan många andra väljer sol och sällskap vid kusterna styr vi över hundra mil norrut till ändlösa vidder och glesbygd. Mitt i sommaren packar vi varma underställ, kängor och myggmedel istället för sommarkläder, sandaler och smink. Vi blev som vanligt väldigt försenade innan vi kom iväg så då är det tur att jämtländska vänner öppnar upp sitt hem med midnattsfika och övernattningsmöjligheter. Det kan tyckas galet att ha en stuga i norrländska glesbygden. Som om vi inte får nog med skogsliv på sydsvenska höglandet åker vi från en liten by till en ännu mindre by i Norrland, till en annan skogsdunge och ett ännu kargare klimat. Till priset av ett utdass och fallfärdig barack med fjällutsikt har vi fått en minimal tomt, ett gammalt missionshus inklusive ett helt bohag och en fin bagarstuga. Det matchar inte i några heminredningstidningar, men det är vårt och vi älskar dess skeva charm. Dessutom behöver vi inte förfäras över att hundarna sladdar på golvet eller råkar bita på någon matta eller möbel. Någon kilometer upp från vår dunge finns utsikt, dryga milen bort finns lågfjäll och inom tolv mils avstånd fantastiska fjällbyar och vyer. Resan och hela den galna stugidén är värd allt för en dags vackerväder på fjällen, en trevlig kväll med goda vänner som kan tillaga vildsvin eller en natts vila i duntäcken och sängar som ingick i stugköpet.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Sommarsnö i bergen.

Sommarsnö i bergen.

Naturliga nyanser

Naturliga nyanser

Så vad gör vi egentligen i obygden? Ja, det kan man fråga sig. Jag vet inte vad man gör på husvagnssemester vid kusterna eller all-inklusive utomlands. Vi lämnar aldrig hundarna på pensionat utan har alltid med dem och ser det som ett tillfälle att ge dem extra tid. Kvällarna blir sena och nätterna är korta och oregelbundna. En spaniel piper på nätterna, försöker komma upp i sängen eller krälar under. Den äldsta jämthunden skäller när grannarnas hundflock ylar, jämthunden i mellanåldern är en utmärkt valpvakt som styr upp det när spanieln och jämthundsvalpen lever rövare. Lilla valpen vaknar som en klocka vid femtiden på morgonen och tittar uppfordrande upp mot oss i sängen. Oftast är det färdigsovet annars går det att ligga en stund till med benmuta. När mannen redan asat sig upp så är det bara för honom att hoppa på cykeln för långrastning av den hund som står på tur. På så sätt kommer både man och hundar i form inför jaktsäsongen, inte strandsäsongen. För det närmsta vi kommer bad är enstaka norrländska kalla sjödopp med årsvis mellanrum. Sedan går dagarna i lugn och vild takt utan klocka, med bilturer, promenader, matpauser, valpbus, myggplåga, hundvila och människovila.

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Bokhög, tid att läsa

Bokhög, tid att läsa

Råvaror från den lokala ICA-handlaren eller gårdsbutikernas mathantverk är våra souvenirer som vi äter upp. För om man nu kan köpa renkött eller prisbelönt rökt gravad lax så vore det dumt att låta bli. Varför köpa Abbas inlagda löksill när Bergmans goda sillar finns som alternativ? På vägen upp är det inte dumt att ladda upp med goda teer, fina ostar, skorpor, marmelader eller tjock havtornsaft som måste bankas ur flaskan. För att inte tala om lyckan att fynda i vänners frys och skafferi: fryst röding och en hel dunk lingondricka. En påse mandelpotatis och hembakat tunnbröd sedan kan vem som helst äta upp sig en vecka. För det är vårt godis det; mat i alla dess former på fina råvaror. Jag hade en gång en lärare på universitetet som pratade om hur hon brukade bläddra i vackra kokböcker, bilderna blev som en slags matpornografi. Jag förstod mig varken på det eller på läraren överhuvudtaget. Men det här med kokböcker kan jag numera förstå. Kokböckernas bilder är halva nöjet. Det är en konst att fotografera mat snyggt och att få det som smakar gott att se smakligt ut. En ännu större konst att få det osmakliga att se gott ut. Fattar ni vilken prestation att få grå inälvsmat att se fin ut! Så det är en slags märklig lyckokänsla för mig att köpa eller låna en vacker kokbok. Egentligen finns det bara en kock för oss, Mannerström, hans kokböcker har lärt oss allt vi behöver veta om mat. Det roar mig också att ta seden dit jag kommer och läsa på om samisk och lappländsk mat. Sedan kryddar jag bokutbudet med Mattias Hagbergs obehagligt geniala böcker, och fortsätter på det samiska temat om läkekonst, samisk religion och en lusläst fjällväxtflora. Det blir inget jag kan tipsa mina låntagare om när jag kommer tillbaka till mitt härliga biblioteksjobb, men böckerna roar mig. Jag är ganska lättroad; tid att läsa en stund, en promenad i myggträskland, en bukett vilda blommor, en lunch på fjället, en mugg te och kanelskorpor i vår gamla soffa. Vad jag inte skriver vet ni inte. Men lite ska jag avslöja: som att hundar gör sig snyggast på kort i fjällmiljö och inte i koppel på vägen upp och ner när de ska äta renskit överallt. Att insekterna är galna här uppe och att turisterna också är det när de ger sig iväg på fjället i leriga spår med enkla gympaskor på sig. Utsikten var fin häromdagen, men det var för många människor i sikte, kanske tio personer och en del motorfordon på vägs till fjälls. Det är mycket för oss som trivs bäst i våra ensliga skogsdungar söderut och norrut.

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

All rights reserved Carina Karlsson

Sommartider är valptider

Våren och försommaren kom och gick med sjukdomar och andra mycket röriga omständigheter en längre tid. Semester är inte självklart för anhöriga, inte sammanhängande och inte okomplicerad sådan. Den första semesterveckan naggades i början och slutet med ett frustrerande klimax mitt i. Det var för väl att vi ändå kom iväg på lite valpgos och minisemester två dagar. Vi testade ytterligheter; en natt på Selma Lagerlöf spa i Sunne och en natt i tält i Sälenfjällen. Trerätters och påsmat, finklänning och ullunderställ, bikini och ryggsäck, vattenskrynkliga fingrar och sjutton myggbett. Jo det har faktiskt sin tjusning vilket som. Sälenfjällen känns som fuskfjäll, lite för enkla att forcera, för nära civilisationen och inte så vackra som de vi känner till i södra Lappland. Som vi längtar till Norrland igen! Förra sommaren tillbringade vi veckor på sjukhus och missade den norrländska sommaren. I år kom vi inte heller iväg som det varit tänkt på grund av en organisation med stora brister. Medan de flesta genom semesterlagen kan fröjda sig flera veckor varje år är vi ändå glada över de små smuliga semesterdagar vi anhöriganställda får.

Sjön Fryken i Värmland

Sjön Fryken i Värmland

Sälenfjällen

Sälenfjällen

Ransbysätern i Värmländska skogarna.

Ransbysätern i Värmländska skogarna.

get

Systrar små

Systrar små

Även i år blev det en valpsommar. Det gäller att säkra upp att det finns hundar som jagar älg. I den ligan räknas inte Welsh Springer Spanieln Lovis som anlände förra året. Lovis får jobba med annat. Hon har testat utställning men gillar bättre aktiva saker som bus, att jobba i trädgården, vara i skogen eller bada i sjön. Skit under klorna är mer hennes melodi än trimmad formklippt kammad päls och kläder. Sjuåriga Birka var nästan uträknad av sitt diskbråck men har efter operation och träning blivit som en glad unghund igen. Treåriga Enja är i sin bästa ålder och då passade det in med jämthundspåfyllning. Lilla Lunnsa har anlänt till Småland. Vilken entré hon gjort i våra hjärtan och i vår trädgård! Rund och go som en liten griskulting, med aptit på både mat och bus, mentalt stabil, glad och nyfiken. Den lilla knubbisen passar bra in i vår flock.

Enja och lilla Lunnsa

Enja och lilla Lunnsa

Trädgårdslandets förfall, liten grå gräver skyttegrav.

Trädgårdslandets förfall, liten grå gräver skyttegrav.

Kom igen kompis. Nu mejar vi ner den nyplanterade schersminen.

Kom igen kompis. Nu mejar vi ner den nyplanterade schersminen.

Vi hoppas på friska dagar och ordning i kaos. Värdsliga saker som väder bryr vi oss inte så mycket om. Vi vet bättre hur man skyddar sig mot kall vind, regn och mygg än mot solen. Med Aclimas kasslerunderställ på sig och fyra fina hundar att roa sig med behöver man aldrig frysa.

Vedutrymme är hundutrymme.

Vedutrymme är hundutrymme.

All rights reserved Carina Karlsson

Skogshygge och fällda planer

Genom det som inte längre är skog går vi. Inget ligger längre mossigt dolt. Djupa spår sårar och fårar marken. Skogsstjärnan och nattviolen ser felplacerade ut på valkad mark. Kalhygge, fulfälle och nya plantor. Det är inte vackert nu men i alla fall öppet. Om trettio år är det som fulast, med tät granplantering och nästintill steril mark med tystat fågelkvitter. Rishögarna luktar som barndomens ödehus, gammalt trä i förmultning. I de grävda dikena simmar insekter. Vägen är breddad för maskiners framkomlighet och jag minns när jag gick med det lilla barnet i vagnen. Kanske ska vi gå här någon gång igen och jag ska berätta om när han var liten. Nu är det framkomligt även för rullstol.

Hyggesutsikt

Hyggesutsikt

Det är omöjligt att känna igen sig. Var det där förra hunden hoppade över bäcken och apporterade när solljus silades mellan träden? Öppet ända bort till nästa väg, uppkört bortkört, nerkört och markberett. Ohygglig sikt, hyggesutsikt. Modernt korrekt skogsbruk, om än enformigt utformat men inkomstbringande. Låt de lavaklädda träden maka på sig. Kanske kommer hallonbuskar berika hygget, mjölkört och sly mata de vilda djuren? Jag ser en rörelse vid sidan om från ett vilt djur, kanske ett rådjur eller en älg som drar sig tillbaka. En kamouflagefärgad fjäril sitter oansenlig på marken, anspråkslös som en gråsten.

Blåbärsbördig osårad mark

Blåbärsbördig osårad mark

Badglädje

Badglädje

Längre bort går vi in i den skog jag känner igen. Lättare att andas igen. Frodig blåbärsrisad mark, mossmark, sjökant och vattenspegel. Hunden leker i vattnet. En spaniel i sitt rätta element bland vatten, snår, vass och ris. De första plaskiga simtagen och en enkel pinnapportering. Över sjön hörs rop från några badande, men jag vänder blicken utåt och inåt. Hundlycka och naturlugn. Sjön är sig lik i alla fall, några näckrosor blommar och där är den lilla udden. Tid att bara vara.

Spanielbad

Spanielbad

Näckrosnosande

Näckrosnosande

Vi går vidare upp på en kulle. Lite högre, lite närmre himlen. Jag låtsas inte om de märkta träden och de uppkörda skogsmaskinspåren. Här är skogen intakt och lite skägglav hänger från ett närliggande träd. Min tid har inte räckt till för att vara i naturen. De senaste månaderna har präglats av sonens sjukdomar, antibiotikabehandlingar och den kopiösa mängd administration som funktionshinder medför. Här i det gröna kommer jag ikapp mig själv. Lycka det senaste dygnet; ett infektionsvärde på nedåtgående, en nära vän, vila, tre olika sorters te, en ny bok och en glad unghund. Jag ser inte orosmolnen som inom kort åter rullar in. Jag ler och tänker att det vänder. Men samma natt, ett telefonsamtal, och de bildliga molnen är nattsvarta, olyckskorparna kalasar på de första och sista resterna av sommarlöften. Alla planer och alla fina ord faller som rangliga korthus i vinden. Semester och käftsmäll tycks vara synonymer med varandra. Den med rätten att leva som andra degraderas till att förlora sina rättigheter. Som ryska dockor vickar vi tillbaka i en tröstlös kamp. Jag tänker på skog: kalhuggen, sårad mark med patetiska fröträd och tufsiga granplantor, sedan kommer fulskogen med så täta planteringar att marken är steril. Det påminner mig om en kalhuggen, rotvält, skyddad och oempatisk organisation där träden blivit papper som borde malas i papperskvarnar. Mala upp alla planer som ändå inte kan hållas. I ett envist hopp vänder jag blicken inåt och längtar till vägen upp genom fjällbjörkskogen, till ändlösa vidder, berg, dalar och fjälluften som blåser bort och blåser rent.

Fågelbo av skägglav.

Fågelbo av skägglav.

All rights reserved Carina Karlsson

Försommarfunderingar

Jag fiskar upp en drunknad fluga i kaffekoppen, tittar på morfars gamla vas med nyplockade ängabollar och funderar över nu och då. Min morfar sa att man skulle ha några allvarliga sjukdomar och vårda dem väl. Morfar som varken var atlet eller bodybuilder, visste vad han talade om. Han var smal och hade svår astma, allergi, magsår, en släng salmonella och cancer. Men han skrockade glatt för varje år som gick och sa att han lurat läkarvården igen. Deras tips var att han inte skulle bli äldre än femtio år. När det flaggades på halv stång i några av de offentliga husen bredvid, så kunde det faktiskt hända att någon ringde och kollade om morfar var vid liv. Det tyckte han var vansinnigt roligt. Han var av den generationen som kunde berätta en riktigt bra historia i olika varianter. Så hur sanningshalten var med flaggstången låter vi bero. Morfar hann fundera ut sina bästa historier när han låg i soffan och hostade eller satt ovanpå köksbordet och sydde.

Ängabollar

Ängabollar

Huset, som inte finns mer, var alltid öppet för besökare. Det var på den tiden när man kunde ha nyckeln hängande i farstun även när man gick ut. Mormor kokade kaffe och ordnade med fika och morfar stod för de osannolika historierna. Tjädrarna blev större och större för varje gång de jagades i minnet. Så var det berättelsen om mannen som bet huvudet av en råtta och fick heta katten resten av livet. Skrönan om grannens katt vars kattskinn syddes fast på kragen och historien om de vackra stulna kaninerna. Det är mycket möjligt att några av de här berättelserna klassas som vandringssägner. Poängen med det här är ändå en saknad över den tid då det inte var galna klipp på Internet som stod för berättandet. Den tiden vi gav varandra och de historierna som blev som ett familjeberättande, är mycket mer värda. Nu är det få som kan berätta en riktigt bra historia fritt. Det enkla sättet att träffas har alltmer försvunnit. Istället för att komma spontat så ska det bokas tid månader i förväg. En dag kanske det är för sent. Den bokade tiden gäller inte eftersom personen inte längre är tillgänglig i livet eller bortom. Mormor och morfar bodde centralt i industrisamhället. De behövde egentligen inte gå långa sträckor. Det var enkelt för andra att komma till dem. Dörren stod öppen för alla om det så var Jehovas vitten som knackade på, någon nyanländ flykting som behövde lägga upp sina byxor, eller någon inhemsk inte särskilt ren och lindrigt nykter människa. Det fanns alltid tid för prat och en kopp kaffe.
syren
Jag är tacksam över att jag har fått chansen att träffa min mormor och morfar under hela min barndom. Mina föräldrar flyttade från Dalarna för att få närmre till dem. I Finland fanns min farmor som jag inte hade någon nära kontakt med trots att vi var där varje sommar. Farfar dog året innan jag föddes. Så det är minnen från mormor och morfar som är starkast. Doften av mormors egengjorda välling när vi barn sovit över, synen av pelargoner på rad som väntade på att åter planteras ut, alla knappar och trådrullar som det var så roligt att plocka med, vinden och källaren med sina spännande saker. I trädgården matades fåglar och igelkottar och där växte den undergörande persiljan, nyponbuskarna och den stora spirean. Trädgården var minimal när den hade styckats av. Nu är det obegripligt att det ens kom plats ett hus, men som liten gick det att gå på äventyr där ändå.

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Mormor och morfar är borta sedan länge men minnen lever kvar. Morfar han lurade läkarna genom att överleva hela 32 år extra. Det var först när han var 82 år som flaggan flaggade på halv stång för honom och han hade berättat sin sista berättelse. Mormor var 89 år när hon dog. I år är det hundra år sedan mormor föddes. Grattis var du än är! Nu ska jag gå ut och vattna mina pelargoner och tänka på dig.

Pelargoner och mormorsminnen

Pelargoner och mormorsminnen

All rights reserved Carina Karlsson

Vårblomstrande landsbygd

Hundarna sover djupt i sina Bia-bäddar och bemödar sig inte ens med att titta upp när jag går förbi på bara fötter. När jag öppnar dörren tidigt i gryningen och lyssnar så är det bara naturens ljud jag hör. Fåglarna är vårgalna och försöker överrösta varandra. Det är nu de sjunger som mest. Jag behöver bara stå där i den kyliga luften mellan natt och dag och lyssna för lyssnandets skull, för vårens skull som är så överdådigt intensiv.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Jag är lyckligt lottad som inte hela tiden hör ljudet av fordon, arbeten och människor. Den intensiva våren kan inte få nog av vilda blommor och grönhet. Det doftar svagt honungslikt. Själva luften bär fram minnen av människor och händelser och påminner även om dem som inte längre är här. Häggen har precis slagit ut och jag blandar en bukett av häggkvistar och förgätmigej. Min morfars gamla vas, som han fick som pris på en kaninutställning, är perfekt för att låta nu möta då. I den vasen brukade jag sätta lila syrener till skolavslutningarna. Björkarna är lika grönt skira som när pappa dog för två år sedan. Väggen är ännu riktigt faluröd sen de gångerna han stolt och ihärdigt målade vårt hus och uthus.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

De vilda körsbärsträden har blivit färre under åren, några ligger uppgivet fällda och några är bara stubbar. De som är kvar blommar intensivt i år igen, på en plats där någon bodde och brukade jorden för mycket länge sedan. Vita blommor mot himlen och jag kan liksom inte se nog. För om bara några dagar ligger deras kronblad på marken.
körsbärsblom2015
Inte bara naturen är som återuppstånden. Hunden Birka har med modern veterinärvård fått ett nytt liv igen. Hon busar, springer, rullar sig, går, vattentränar och vill inget hellre än att jobba sig tillbaka till fin form. Svansen har blivit stolt ringlad igen och ögonen är pigga. På ängen blommar gullvivorna på den plats där hunden Selma ligger begravd. Birka ligger bredvid blommorna och spanar omkring. Enja rullar sig av glädje i gräset och delar en pinne med Lovis. Lilla hunden Lovis som har fyllt ett år, klippt sig och snart ska skaffa sig ett jobb.

Birka på vår äng.

Birka på vår äng.

Ska vi dela pinne med varandra?

Ska vi dela pinne med varandra?

Grönt är skönt tycker Enja.

Grönt är skönt tycker Enja.

Vissa dagar borde man gå ut i gryningen och inte komma in förrän framåt natten. Men det blir förstås aldrig så. Istället nöjer jag mig med att lägga mig sent, gå upp tidigt och däremellan vandra om natten fast inomhus. Det finns saker att göra, viktiga saker, mindre viktiga saker, måste-saker och funktionshinder att administrera, samtal att ringa, planer att skriva, affärer att sköta, tvätt att tvätta, skräpiga rum att röja, älgar att tillaga, hundar att rasta och ett roligt biblioteksjobb att gå till. Grubbel att grubbla och önskan om flyt. Fast egentligen räcker det bara att gå ut, ta ett par vårliga andetag och tänka om det ändå inte flyter på så är det i alla fall vår just nu. Jag är förstås partisk, men sonen och hans baldejt var det vackraste och unikaste paret när de rullade fram på röda matten. Han borde vara idol och hjälte, fast det är han redan för oss, för sitt tålamod och för sin fina personlighet. Bloggar, instagram och sociala medier fylls av bilder, men de vackraste bilderna finns inom oss om vi är närvarande i stunden. Det finaste man kan ge varandra är tid och uppmärksamhet. Mina vackraste vårbilder får ni bara i text; en vän på caféet, en hand på en kind i natten, en hund i mitt knä, en stolt son i skjorta och fluga, ett hästekipage med timmer i skogen strax utanför mitt barndomssamhälle, en mammas berättelser om förr och en solbelyst molnformation i kvällningen.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

All rights reserved Carina Karlsson

Tysta vita vyer

Genom den forna skogen, som numera är avverkad, står några få kvarvarande tallar. Här gick jag ofta med den guldgula hunden Selma. Hon apporterade i mossgrön skog, hoppade över den lilla bäcken med apporten liggande stadigt i munnen. Nu är det svårt att se var vi var. Bländad av allt vintervitt söker jag den lilla skogsgläntan men ser bara kalhuggen mark. Några få sparade träd ligger rotvälta efter senaste stormen. Lilla vackra hunden Lovis springer i snön på den numera breda djupt spårade skogsvägen.

Vackervit sjöutsikt i hembygd

Vackervit sjöutsikt i hembygd

Längre fram börjar jag känna igen naturen som den en gång såg ut. Runt stigen ner till sjön står ännu granarna tätt och snart öppnar sig skogen för upphöjd mark och sjöutsikt. Isen ligger tunn och snötäckt. I tystnaden finns ingen bättre plats att vila på. Det var här Selma så många gånger simmade ut för att hämta sina apporter, lika stolt varje gång. Nu står jag med Lovis och ser ut över den öppna vyn. En enda lastbil syns på långt håll och passerar sakta. En jakthunds skall hörs på ännu längre avstånd. Vilken förmån att få uppleva dessa tysta vyer en helt vanlig vardag. Här är hemma i den naturliga stillheten, jag längtar inte bort någonstans, vill inte vara på väg. Det är fint nog med den här stunden i vintervit hembygd.

All rights reserved Carina Karlsson

När naturen sjunger av Jon Henrik Fjällgren

Tid att lyssna

Naturnära utsikt

Vilka meddelande kommer fram bland alla röster, alla inlägg, kommentarer, bloggar, delningar, foto och videoklipp? Vi är många som vill höras, synas och bli lyssnade på. Då är det skönt att bara vila i tystnaden, i skogen, på fjället där vinden tar över och inte ett hus så långt jag kan se, eller bland välbekanta ljud hemma på landet. Jag som egentligen älskar att skriva tänker: Vad finns att säga som inte redan är sagt? För vi bär många historier och det är inte säkert att de som är mest värda att berättas ens kommer fram. Mitt barn med ett ungt livs visdom inom sig men inget verbalt språk bär sina minnen, tankar och drömmar tyst inom sig. Även vi andra som kan uttrycka oss har våra dolda berättelser. Ibland delar vi dem med varandra. Det är ett fantastiskt förtroende att få del av en medmänniskas liv. Jag skulle vilja kalla det en gåva att tyst förvalta, utan att bryta in och göra om den andras historia utifrån sin egen infallsvinkel. Det enda vi vet är att vi alla bär sorg och glädje.

Ishotellet i Jukkasjärvi

Ishotellet i Jukkasjärvi

Det sägs att det är tanken som räknas. Men jag har svårt att tänka mig något finare än närvaro genom ord och handling. Att finnas till för och att utföra något där det behövs när det behövs är stort. Min pappa, som inte finns mer, var en handlingens man. Han ryckte in när det behövdes med sitt snickaryrkes stolthet och många är spåren efter honom: möbler, grindar, målade hus, byggen i stort och smått. Handling behöver inte vara bestående stora saker, utan även små flyktiga; som en struken tvätthög, en kakburk, diskning, storstädning i ett garage, en bäddad soffa hos en vän, en bredd macka eller bara en stunds lyssnande. Tid och mod att mötas även när livet är motigt. Det är vänskap.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Ett bokslut över året som var är fullt av kontraster som livet själv. För mig var det stort att en drömresa blev av i februari till Jokkmokk, Kiruna och Jukkasjärvi. En flera hundra år marknasplatstradition som kontrast till en stad i förändring och ett hotell av is. En vårdag i mars dog hunden Selma, i den makalösa midsommartiden anlände valpen Lovis. När sommarn var som varmast och vackrast var sonens hälsa som allra sämst och vänskapen viktigast. Marie-Susanne, min vän, du är som en ängel. Några sköna semesterdagar hemma avlöstes av flera oroliga veckor på sjukhus. Vår norrländska stuga fick inte den närvaro som var tänkt. Men de få dagar vi var där i april, maj och december var ändå ovärderligt avkopplande. I slutet av december träffade vi för sista gången min mans mormor. Hon var den sista i den generationen. Jul och nyår var tid för avkoppling och eftertanke. Om det nya året, som inletts med en begravning och en storm, tänker jag inget stort, inga löften eller storslagna planer. Inför det nya året önskar jag hälsa åt människor och djur, vänskap och tid att dela livsberättelser med andra människor.

Lilla Lovis första sommarbad.

Lilla Lovis första sommarbad.

All rights reserved Carina Karlsson

Grålycka

Stolta tallar mot gråhimlen

Stolta tallar mot gråhimlen

Underskatta inte en vanlig grå novemberdag. Trädtopparna har snygga konturer i skymningen mot den jämngrå himlen. Hundväder är när inte ens de tåliga jämthundarna vill gå ut eftersom just den grådagen inte är en jaktdag. Då kniper de med festblåsorna och ligger kvar i köket i sina bia-bäddar, bemödar sig på sin höjd med att bädda om filtarna till en bekväm oordning. Lilla spanieln Lovis bangar inte för en gråvädersdag utan kan tänka sig trädgårdsjobb så pass att vår elektriska trädgårdsmästare Nisse groda fastnar med felmeddelandet slirat. Är hundgrävningen särskilt ihärdig och hålet olämpligt placerat så hamnar stackars Nisse ur arbetsområdet och hittar inte hem till sin laddstation. Men något skamfilad jobbar han oförtrutet vidare varje nattskift utan extra lönetillägg eller gnäll om ledigheter. Ända in i november stretar han på trots att säsongsuppehållet redan borde infallit.

Ända in i november grönskar det och trädgårdsmästaren Nisse Groda jobbar på.

Ända in i november grönskar det och trädgårdsmästaren Nisse Groda jobbar på.

Det finns alltid saker som kan liva upp en senhöstdag. Varför inte göra snygga diagram över alla fångade möss? Två dagar med musfällor i pannrummet har resulterat i sammanlagt åtta möss. Brinner finfint i pannan när de väl släppt dödstaget om fällan. Så kan man roa sig med att utvärdera vilka beten som smakar bäst och var fällorna ska placeras för bästa jaktlycka. Synd att det är så lite kött och päls att det inte är lönt att flå. Men ett par snygga handledsvärmare skulle gå lätt att få ihop.

Lort-Lovis bangar inte för dåligt väder

Lort-Lovis bangar inte för dåligt väder

Det finns alltid något att fira. Varje dag i almanackan firas något. Du har väl inte missat grynkorvens dag, samma dag som måltidens dag? Här firar vi helljusets dag hela hösten och hela vintern. När det är mörkt som i en säck finns all anledning till att glädjas åt de superstarka extraljusen. Det krävs i och för sig att man åker på ödsliga vägar eftersom de mötande på mycket långt håll vill att man bländar å till halvljus. En nackdel är att vägskyltarna bländar tillbaka så pass att det nästintill skulle behövas solglasögon tillfälligtvis. Pannlampans dag har vi firat dagligen sedan vi passerade fyrtio, så pass att min man känns lite avklädd utan lampan i pannan. Nu väntar jag på att få fira att fästingsäsongen och älgflugesäsongen börjar närma sig sitt slut. Om det ens finns ett slut. Novemberfästingen tog nyligen ett nackatag på mig och jag hoppas att den var friskare än förra årets Septemberfästing som injicerade en släng Borrelia i solarplexus. Häromdagen fick mannen rycka ut med fästingsnaran. En dag fick han inspektera mitt öra i jakt på insekter. Det verkar banne mig som en älglus slagit sig ner där, och det är ingen ömsesidig kärlek i så fall. Luskamning efter skogspromenad är ett måste här. Spindelmannen är en amatör som klättrar på väggar jämfört med en älglus som hänger sig fast.

I novemberrusket myser vanligt folk med ljus och varma drycker

I novemberrusket myser vanligt folk med ljus och varma drycker

En sen eftermiddag funderade jag på om jag glömt att rulla upp rullgardinen innan jag förvånat konstaterade att det var så pass mörkt ute. Då är tid att kura ihop sig i en fåtölj, dricka något varmt, läsa en bra bok, pyssla med barnen eller något liknande normalt. Jag funderar på pyssel. Hundarna har redan påbörjat en stor grop. Kanske kunde det bli ett fint ide för folk och fä? Att krypa in i november och ut ifrån till takdroppstidig vår. I heminredningstidningarna och mattidningarna som jag missbrukat och vant mig av vid igen är det julpyssel och julmat. Det räcker att gå till tidningshyllan och se på löpsedlarna för att börja rapa julmat och se sig om efter Samarinpåsar. I affären är det ingen hejd på hur mysigt och gott vi kan ha det i månader innan jul. Tomten har fått en farsdagsslips, gravljuset lyser upp en pumpa och i dödskallens ögonhålor kan vi stoppa doftljus. Far kan till och med få en skelettdräkt på rea. Tänk vad far ska bli glad om den matchas med en blodröd slips och tre skrapade trisslotter.

En varm kompis i en skön Bia-bädd. Lovis betraktas numera som ett däggdjur av Birka som först tyckte att valpen var en insekt.

En varm kompis i en skön Bia-bädd. Lovis betraktas numera som ett däggdjur av Birka som först tyckte att valpen var en insekt.

Hösten kan livas upp med en ny frisyr. Jag slog själv på stort och klippte mig efter fem månaders uppehåll. Tack och lov har min frisör mer frekventa kunder än mig för sin försörjning. Det är verkligen spännande varje morgon jag tittar mig i spegeln. Ny frisyr varje dag och hittills har ingen sett ut som den där dagen jag gick stajlad från salongen. Det tycker jag är roligt, snacka om valuta för pengarna. Men så behandlar jag heller inte håret på något avancerat sätt. Det räcker med att kamma bort älglusarna för att känna sig fräsch och redo för nya äventyr i trattkantarellernas land. Vi har inte så stora krav på nöjen här på landet. Utan gläds även åt saker som inte händer; som att jag i mörkret lyckats missa valpens hundbajs. Fattar ni hur omöjligt det är att se brunt mot grönt i skummet i en ålder av 40 plus? Det är inte ens möjligt med pannlampa. Kanske kunde jag rikta bilarnas extraljus mot trädgården och skönja en skit i det gröna. Tacka vet jag grått mot grått. Grått är flott som kråkan stolt säger i Mamma Mu. Grått som vackra stolta tallar i skymningen mot en jämngrå himmel.

All rights reserved Carina Karlsson

Den fina renmuggen kan köpas här i Ajttes webbshop:
http://www.ajtte.com
Ljusstaken i glaskonst är köpt på Jokkmokks marknad från atelje Nymånen:
http://www.nymanen.se
Den vackra handduken kommer från Risfjells sameslöjd i Vilhelmina:
http://www.sameslojd.se/sv/
Alex Schulman gör en fin sammanfattning av förvirringen kring Allhelgonahelgen och Halloween.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article19791540.ab