Superhjälteföräldrar och superhjältebarn

En Facebook-vän har i sin tidslinje haft en bild på sig själv som superhjältemamma. Texten översatt lyder ungefär: ”Ursäkta om du tror att jag är en dålig vän men jag har varit lite upptagen med att vara mamma åt ett barn med speciella behov”. Med sin fina och lika unika son som min egen är superhjälterollen oftast den roll som måste intas. Det är bara ett stort problem. Vi saknar superhjältekrafter. För visst vore det smidigt att med lätthet kunna bära sitt vuxna barn på ryggen och flyga över världen. Ha röntgenblick som ser hur barnet mår när vi inte är där. Vara synsk och veta vad som behöver göras innan det efterfrågas och vilka konsekvenser allt som görs och inte görs får.

Den där synska förmågan har jag uppfattat skulle vara en fördel i kontakt med apotek, försäkringskassa, kommun och vård. Men tack och lov att man inte har den förmågan. Att veta och inte kunna förhindra vore hemskt. Det finns händelser och människor vi hade velat slippa. Tillfällen där en skyddsängel, likt en gammal pappersbonad, borde stått vid barnets sida. För så utsatt som man kan vara om man inte kan tala för sig är svårt att förstå, att vara värnlös och samtidigt rättslös. Då krävs nära anhöriga, assistenter och vänner som kan tolka behov utan ord.

Vad behövs för att vara superhjälteförälder? Kan någon vara vänlig och skicka följande egenskaper och kroppsfunktioner: Synskhet, inlevelse, oändligt tålamod, konsten att handskas med olika sorters människor, oändlig fysisk och psykisk styrka, åtta armar, konsten att flyga, klättra på väggar, röntgensyn, vara på flera ställen samtidigt, obegränsad verbal och skriftlig förmåga, känna på sig när fara hotar, bedöma vänner och fiender samt resa genom tiden. Tja, det var inte allt men skicka de egenskaperna så länge så kommer jag en bit på väg. Sänd ett trollspö som kan fixa pappersarbete, städning och underhåll av hus.

Rollen som superhjälteförälder tar mycket tid in anspråk. Faktum är att du aldrig behöver bry dig om fritidssysselsättning. Det finns alltid något som är ogjort. Tusentals blanketter, mediciner och hjälpmedel som måste ordnas. Så fritid blir att kunna jobba lite grann med annat, hinna laga mat och röja undan det värsta. Alltså slipper du titta på TV, eller hålla koll på evenemang. Om du har tur finns det några vänner kvar när du varit upptagen med dina hjältedåd. För de bästa vännerna slutar inte fråga efter dig trots att du kan tyckas frånvarande. Dagsformen eller till och med formen från timme till timme hos ditt barn påverkar livet i allra högsta grad. Då är det svårt att planera på lång eller kort sikt.

Att man är extra duktig, stark eller kämpande som superhjälteförälder är struntsnack. Nej, det är varken vi eller våra tuffa, modiga och coola barn som står med i tidningarnas vardagshjältereportage. Superhjälte är ingen valbar position utan det är något man får bli antingen man vill eller inte. Fast många gånger vore det enklare att bara vara den vanliga människa man är född till. Om omgivningen snarare underlättade våra liv än försvårade dem så kunde våra superhjälteinsatserna minskas och vi kunde vara vanliga människor som gör vanliga saker. Vad nu det är.

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Närvaro som hårdvaluta

På en bänk ser jag två unga föräldrar och ett litet barn i en vagn. Barnet tittar hela tiden på sina föräldrar som inte ser barnet utan bara har fullt fokus i sina smarta telefoner. Två unga mammor på caféet riggar upp en telefon för sina små barn. Med ömsom hot och ömsom löfte håller de en slags förmanande kommunikation. Titta på filmen nu, ät nu, sluta nu. Jag antar att deras förhoppning är att få fika i lugn och ro, men jag blir bara beklämd över mammornas dåliga interaktion med sina barn. På samma fik en annan gång ser jag en mamma stoppa sin lilla flicka innan hon börjar äta sin bakelse. Först ska det fotas och läggas ut på sociala medier. Mamman är helt upptagen med sin telefon. Pappan verkar dock ha lite mer tid för barnet, så pass att han följer med flickan till disken för att köpa ännu en bakelse som mamman också kan fota. Den lilla söta flickan gör sig säkert utmärkt på Instagram. Det kanske är där mamman hinner se hennes ögon. Där kan mamman bedöma om hon är fin nog att lägga ut strax innan skeden möter bakelsen. I stadshotellets restaurang sitter två vänner. Den ena har både en Ipad och en telefon framför sig. Kanske har hon fullt upp att tagga in sin vän, checka in henne på sociala medier eller bara kolla runt bland alla andra vänner. Jag ser inte henne möta vännens blick, jag ser inte dem hålla det där fokuserade innerliga samtalet som bara vänner kan. Jag funderar på hur smart det är med dessa smarta telefoner och vad det kommer att göra med interaktionen mellan människor. Dagens fragmentariska barn är inte övergivna bokstavligt talat, de kanske har allt de behöver och lite till, men de lär få kämpa hårt för sina föräldrars fulla uppmärksamhet.

Jag tänker på att ringa en kompis, men undrar om man numera måste skicka ett meddelande för att kolla om det är okej att ringa. Jag kommer på mig själv med att surfa runt bland vänners vänner och andra folk jag inte känner och funderar på vad den kunskapen är värd. Så slår jag upp något ord jag vill veta mer om, kollar runt bland artiklar, nyheter och bloggar för allt finns där. Eller inte. För allt finns också här utanför nätet; träd som står där de stått i många år och släktingar och vänner vi verkligen känner. Men en dag är skogen inte skog utan ett hygge såsom tiden har sin gång i ett modernt skogsbruk. En dag kanske också vänskapen är ödelagd som ett hygge, och det att går åt mer än en mansålder för ett hygge att bli skog. Då är det för sent. Kanske en dag springer det lilla barnet ut i den trafikerade vägen medan föräldrarna har fullt fokus på sina telefoner. Sedan finns bara möjligheten kvar att se barnets blick på de foton som finns kvar. Istället för att hålla blicken på barnet i den tid som är. I en fragmentarisk digital tid är det hårdvaluta med närvaro, blickar som möts och händer som inte scrollar utan har ro att vila på någon annans hand.

All rights reserved Carina Karlsson

Vemod och hopp

De senaste tre åren korar jag till de djupa suckarnas år. Där sonens hälsa hälsade hem och krya-på-dig förlorade all sin innebörd. 2016 var ett år där sjukvård av alla de slag stod i centrum, där Fass luslästes och antalet antibiotikakurer sköt i höjden. En galen sommar och höst med operationer som gjordes och gjordes om, infektioner som aldrig hävdes. Där sonen var superhjälten över alla, och inte hade möjlighet att vara social med sina vänner.

Vår son är vårt ljus. Det är få som har den förmågan att lysa upp och locka fram de bästa sidorna hos sina medmänniskor. Vi kan bara streta på för att få något slags flöde runtomkring honom, ibland trögflytande som ett segt avlopp ibland lite snabbare. Det är sonen som är mitt i besluten och icke-besluten och det är han som drabbas. För oss är det den trögflytande vården som är vår sons största fara. Där ansvaret är ingens eller någon annans.
himmelsvingar
Jag har en ärvd liten berlock; tro, hopp och kärlek, som tappat sitt hoppfulla ankare. Som en symbolisk handling funderar jag på att hitta ett nytt ankare att sätta dit. Men när all symbolik saknar betydelse och alla önskningar förblir ohörda är det svårt att inte instämma i den ofullkomliga berlocken. Då handlar det om att hitta stunder av hoppfullhet i det hopplösa. Jag talar med en riktigt god vän på telefon. Hon är en av de få som kan säga: ”Det kommer att ordna sig” och få det att låta som om det inte bara gäller oss utan hela världen. Det är ytterst få som kan ge den frasen ny kraft. I vanliga fall kan orden ”det ordnar sig” vilja få mig att kraftfullt säga emot. När min vän säger det, tror jag ändå att det ordnar sig på något oförutsett sätt, på ett sätt som vi inte ännu vet eller har upptäckt. Vid närmare eftertanke är hon mitt ankare, mitt hopp som inte syns i den ofullkomliga berlocken.

Inför 2017 önskar jag mer mod än ve, fler hjälpare än stjälpare och lite mer flyt både i avloppet och i livsloppet.

All rights reserved Carina Karlsson

Lantlivets livskraft

Att bo på landet är för mig en överlevnadsstrategi och ett skydd mot stress. I skogen möter jag ingen. Spåren som gått före mig är efter rådjur, rävar, ekorrar, harar, skogsfåglar och älgar. Den enda uteliggaren är avtrycket efter ett rådjurs nattlega. Jag inser att tystnaden och den rena snön är en raritet. Här kan jag andas och fast jag gått här oräkneliga gånger förr så är ändå något nytt; årstiden, molnen, djuren, himlaljuset, snön, vattnet eller brist på vatten. Den djupa täta granplanteringen är gallrad och öppnar åter upp sig lite underifrån, trots det kan jag inte låta bli att sakna betesmarken, orkidéerna som aldrig kommer återvända och de underminerade stenmurarna som aldrig mer återhämtar sig. På platsen där min vackra guldgula hund dog mitt i steget en vårdag för några år sedan, där finns ännu en liten glänta. Jag ser upp mot himlen över de planterade granarna, som inom en tid kommer släcka även denna glänta. Det är hit jag återvänder. Trots att det inte finns något att se, men det är här det finns tid att andas. En magisk höstdag, när ett stilla höstregn och solsken möttes, kom och gick regnbågarna, dubbla och enkla förändrade de himmelsutsikten. För en kort stund var det som om själva ljuset kom mig till del.

Dubbel regnbåge i gläntan

Dubbel regnbåge i gläntan

Snötyngda träd

Snötyngda träd

Nu när jag går här med min glada spaniel får jag böja mig för brutna granar och bågnande snötyngda björkar. Jag gläds åt att fötterna håller sig varma i ullfilt och läder i mina Jörnkängor. Med lätta steg kan jag gå på ojämn mark utan att vricka mig eller bli blöt. Min promenad blir långsam i förhållande till antal kilometer. Men vem behöver ha bråttom i en vintervit värld? Skulle jag bli törstig är snön ren nog att ätas direkt från granens grenar. Det enda jag kan ångra är att jag inte gav mig ut tidigare på dagen. Jag vet inte om det är månen eller om det är solen som är så milt utsuddad. Det runda svaga ljuset gör sig väl tillsammans med talltopparna.

Spaniel bland vintervitt

Spaniel bland vintervitt

Tallar i himlaljus

Tallar i himlaljus

Dagen efter när vädret slagit om till lite mildare är närvaron av människor mer påtaglig. Tystnaden tar inte över och jag försöker fota naturens skönhet, men bilderna kan aldrig göra verkligheten rättvisa. Träden, sjön och ljuset upplevs i stunden. Glädjen finns ännu efter många år; här får jag bo och leva.

Lantvy

Lantvy

Vintersjö

Vintersjö

Varma fötter i Jörnkängor

Varma fötter i Jörnkängor

All rights reserved Carina Karlsson

Sommarsummarum

Det senaste halvåret har varit övermäktigt. Framförallt för vår son som är huvudpersonen i vården. När allt numera kretsar kring vård, mediciner, operationer, infektioner, och tider är det ledsamt att han inte fick den roliga och sociala sommar han var väl unnad. Mycket sjukhusvistelse och få dejter har det blivit. Vi har åkt över tusen mil fram och tillbaka till sjukhusen för att få vara med honom. Sommaren 2016 korar vi till den sämsta sommaren i mannaminne, tätt följd av 2014 och 2015. Rosendunörten hann både börja blomma och vissna i dikena hemomkring, tranornas ungar bli stora och första frostnatten komma men sonen var fortfarande inte hemma. Ogräset frodades, växterna ute och inne vissnade, vårt hem förvandlades till en halvfärdig vårdinrättning och alla planer föll.

Naturnära sjöutsikt i skymning

Naturnära sjöutsikt i skymning

Tacksam är jag för sjukvården, assistenterna, de fem fina dagarna i juni som sonen hade med sin kompis, Diggiloo-konserten med oss, de dagar han kunde vara hemma, och för de få som besökt honom hemma och på sjukhusen. Själv är jag väldigt glad för att min man skickade mig i förväg till Norrland så jag fick lite tid där och överraskningen i Växjö. Djupt tacksam är jag för min bästa vän, Marie-Susanne, som alltid finns där med sin konkreta omsorgsfulla vänskap. Lycklig är jag över min man och vår son och för att det är vi tre som stretar på mot målet ett någorlunda vanligt liv.

Insikt hemsjukvård

 

himmelsspegel

Himmelsspegel

Tänk att dagen idag blev en alldeles vardaglig underbar dag. Det är storslaget!

All rights reserved Carina Karlsson

Ett hål i tiden

För 30 år sedan frågade han, som skulle bli mannen i mitt liv, om vi skulle bli ihop. Vi gick på jordbruksskolan och jag svarade att vi kunde försöka. Då var vi bara tonåringar, jag 17 år och han 18 år, och ett makalöst omaka par. Nu har vi delat ett långt vuxenliv och fått övermäktiga erfarenheter av kärlek, sorg och sjukdom. Vår underbare son har lärt oss allt vi behöver veta om livet och mer därtill.

När det är omöjligt att planera från dag till dag så lyckas mannen ändå överraska mig med kort varsel. Jag kan inte minnas att vi firat ihop-dag, förlovningsdag eller bröllopsdag. Den här överraskningen blir så perfekt den kan bli. God mat och övernattning i härlig miljö, konsert bara några hundra meter bort. Det är Gamla åttiotals-idoler, Uno Svenningsson, Patrik Isaksson och Tommy Nilsson. Det blir en häftig nostalgitripp i tankarna tillbaka till gruppen Freda i sporthallen i barndomssamhället till nu när Uno med de tänkvärda texterna får igång publiken. Tommys låt ”Allt som jag känner” får mig att minnas filmen jag glömt namnet på och ett rum hos en barndomsvän. En av Patriks låtar förknippar jag med en vän som stod mig nära som jag inte träffat på länge. Publiken är i vår ålder och lite över. Först avvaktande stillasittande men till slut börjar till och med de infiltade personerna dansa. Då är det drag på medelåldersvis. Kvällen blir fantastisk och vi minns känslan när vi var unga och log mer. Till och med molnen drar iväg, och för en kort stund känns det som att friskare dagar närmar sig. I tankarna finns förstås den som står oss närmast. Han som hela vårt liv kretsar kring, den enfödde och vackre som delar våra anlag.

Kort och fin slottsvistelse

Kort och fin slottsvistelse

I vargtimmen kommer tankarna. Vi hinner inte ens smälta frukosten och knappt ta oss ur staden innan bemanningen havererat hemma och vi är på vägs hem igen till vår son. Det blev femton timmar av nostalgisk lycka, ett litet hål i tiden, ett kort men viktigt mellanrum.

All rights reserved Carina Karlsson

Jag är här nu

Vi vänder oss med insidan ut och utsidan in, fram och tillbaka, och livet är mer ner än upp. Inga dagar går sin gång och flexibilitet har nått nya nivåer. Vi tänker om och om igen. Vi försöker leva ett slags liv med planer men inga planer blir som tänkt. Där vår längtan är, där är inte vi. För att leva med ett svårt sjukt barn är ett liv men på ett annat sätt. Orden hoppas det blir bättre, rosa hjärtan och goda tankar har ingen betydelse. Det som har betydelse är ett upprätthållande av liv, vårt liv och hans liv. Vi ror det stora projektet vård och omsorg dygnet runt varje dag och först till kvällen vågar vi tänka tanken: Det här var en bra dag. Så fick vi tänka ett steg till och hitta på en lösning för att åtminstone en av oss kunde få omväxling från medicinering, vätskelistor, vårdsamtal, kaloriberäkning, infektionsvärden och allmäntillstånds-tolkning.

Norrländsk sommarnatt

Norrländsk sommarnatt

Viddernas vy

Viddernas vy

Jag är här nu, där min längtan är. I den ljusa norrländska sommarnatten, efter försommarens blomster men innan höstens ankomst. Jag säger det lågt till bergen, till träden, till den vilda trädgården, till myrarna och i den samiska kyrkan. Jag är här nu bergsomsluten. Det tog tid. Vadande genom ängsblommor högre än de småländska. Drickande vid fjällbäckar. Med ljus hud utsatt för sol och insekter. Om det så bara blir några dagar eller i bästa fall veckor per år så är det värt alla milen bort. Vemodsvila.

Längtansvy

Längtansvy

Ordlöst

Ordlöst

De blå bergen kan aldrig nås

De blå bergen kan aldrig nås

All rights reserved Carina Karlsson

 

Längsta resan

Inte heller denna sommar blev collage av vackra bilder på sociala medier. Livet blir aldrig som man tänkt sig. Dagar och nätter kastas vi mellan kontrasternas ytterligheter. På förmiddagen ger vi sonen något dyrt efterlängtat som underlättar hans liv och framåt kvällen åker vi ambulans till sjukhuset. Så byts packade semesterväskor ut mot ständigt packade sjukhusväskor. I besvikelsen och maktlösheten tvingas vi tänka om, hindra oss själva från att kasta ut alla saker och springa skrikande till skogs. För om inte vi är där får han inte den vård han behöver. Ju snabbare vi är på plats för att kämpa för hans rätt till näring och mediciner, ju fortare kan vi komma hem från sjukhuset. Vi tänker nytt och ställer in oss på att ändå få några dagars semester och ge sonen föräldrafritt. Äntligen på väg redan i gryningen! Det blir tidernas längsta resa utan målgång, som en mardröm. Den sämsta midsommaren i mannaminne innebär en 170 mil lång resa där vi aldrig kommer fram till vår stuga utan måste vända söderut igen. Bästa sonen i världen är sjuk igen, helt utmattad, felmedicinerad och vårdplanen följs inte. Sonen är oerhört känslig för undernäring och uttorkning. Näring och vätska är allt för hans välmående. Istället för att vandra bland fjäll slänger jag hastigt kläder i en ryggsäck och stannar på sjukhuset. Mannen och fyra förvånade hundar åker hem igen. Resekläderna skrynklar sig i ouppackade resväskor.
Jämtlandsskjul
Det finns ingen annanstans vi kan vara än där för den som betyder mest. Ändå gror det av besvikelse över att det kunde varit annorlunda om det fanns en helhetssyn på vården. Hur är det ens möjligt för sonen att på en dryg veckas tid hinna med tre besök på akuten och två inläggningar på sjukhus? Åka hem någorlunda frisk och bara ett dygn senare bli väldigt sjuk, sitta timtal på akuten, skickas hem, bli ännu sjukare och vända åter. Akutbesöken brukar vara mellan tre till sex timmar per gång. För varje minut försämras vår sons allmäntillstånd. Den säkraste platsen för honom är hemma och den farligaste är på sjukhuset. Han är i behov av en annan slags vård. Faktum är att det bara är ett fåtal saker som gör att vi måste vistas på sjukhus: intravenös medicin och dropp. Vi skulle kunna gjort resten hemma mycket bättre. Det vi behöver är avancerad hemsjukvård som möjliggör för honom att leva ett rikt liv hemma med vänner och intressen. Det finns på vissa ställen men inte där vi bor. Under tiden sliter vi för att åtminstone få något av det som han behöver. I ett antibiotikaträsk travar vi runt efter ett tjugotal kurer på ett års tid. Där biverkningar och nytta tar ut varandra, där det är omöjligt att låta bli att behandla och där det är omöjligt att behandla så det blir verkningsfullt. Fass och faktatexter är vår semesterlektyr hemma och i sjukhusrum, istället för lättsamma deckare i en solstol. Jag kan inte ens minnas om jag någonsin läst en deckare i solen eller när jag senast vistades på en strand. Jag önskar inget hellre än att känna fjällvindar. Men allt jag ser är fula hus och kala rum i ett sjukhus i förändring. Det är ingen plats för oss och ingen plats för vår son. Det plingar i hans Ipad när tjejkompisarna undrar var han är. Han sitter på en akut eller ligger på en avdelning där medelåldern är väldigt hög. Sjukhusskjortan är på men på tredje dagen tycker han ändå att han är snygg. Finskjortan är hemma och tjejerna får fira midsommar själva. Jag tittar ut på det fula huset mitt emot över den stad som blivit synonym med otaliga sjukhusbesök. Inte ens när jag blundar kan jag låtsas att jag är där jag helst vill vara; i den norrländska sommarnatten. Midsommar var den högtid som jag tyckte mest om. Den är firad i många år med en vän och hennes dåvarande familj och hennes nuvarande familj, genom sorg och glädje, med tema kött istället för sprit. I år skulle det bli annorlunda. Nästa år gör vi som förut och försöker vinna tillbaka midsommar som en fin högtid.

Jämtländsk björk och tidernas kortaste semester.

Jämtländsk björk och tidernas kortaste semester.

Vi fångar små glimtar av framgång, en son som blir lite piggare. På den oändliga resan där vi aldrig kom fram fick vi åtminstone uppleva en enda jämtländsk sommarnatt, blomsterängar och goda vänner som tog emot oss i all hast med mat och husrum. Den bästa vännen i världen finns i sjukhusstaden. Hon som bäddar sin soffa, fixar fika och tänder ljus. Det är det som är konkret vänskap, de små omtänksamma sakerna som att öppna sitt hem och be oss komma in fast vi är ledsna och trötta. Omsorg är inte att tänka på, omsorg är att göra små saker som gör skillnad: en kopp te, en middag, en bäddad säng eller soffa för oss och några påsar lingon hem till den som är sjuk.

Vi åker på en slags utflykt hemomkring där resan är längre än målet och vi bara passerar förbi sommarstäder där människor ligger lojt vid havet. Jag tänker på dem som i sommar tillbringar sin tid i kala opersonliga rum. Vi sitter på vår egen veranda och ser ut över den småländska skogsdungen, fast vi ännu har de onåbara fjällen i tankarna. Kvällen är mörkare här men vi har ljus och mat. Sonen har bytt sjukhusskjortan mot finskjortan och är hos sin tjejkompis så som det alltid borde vara. Semester är överreklamerat om man inte når hela vägen fram. Det bästa och mesta är ändå den där långa vardagliga räckan med dagar när inget oförutsett händer, då kontrasterna är diffusare i kanterna.

Fulutsikt

Fulutsikt

Boktips:

Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder
http://www.adlibris.com/se/bok/medicinsk-omvardnad-vid-svara-flerfunktionshinder-9789172057784

Nere för räkning, eller om livet med ett svårt sjukt barn
http://www.adlibris.com/se/bok/nere-for-rakning-eller-om-livet-med-ett-svart-sjukt-barn-9789186377786

Att leva med långtidssjuka barn – det blir bra ändå.
http://www.adlibris.com/se/bok/att-leva-med-langtidssjuka-barn-det-blir-bra-anda-9789187769320

All rights reserved Carina Karlsson

Livet på landet

Vintern kom sent den här säsongen, men det blev en tid med kalla snöiga dagar. Det var som ett levande vykort att gå eller åka genom landskapet. Sådana dagar vet jag varför jag bor på landet. Dagar när hundarna tumlar runt i snön och träden står frostigt vackra. Då snön ligger varsamt utan hotande tö, vägarna är röjda och kanske till och med grusade. Sonen får känna hur det är att åka riktigt fort i en slalombacke, med hjälp av duktiga skicart-instruktörer och våra assistenter. Hemma går det att bunkra upp med varma kläder och snöbollar. Jag får bara vara mamma, som varken kan rulla eller kasta, när sonen och assistenten bombarderar mig med snöbollar och han ler stort. Då är det lätt att bli lycklig för lång tid framöver. I skogen är det tyst och det gäller att huka sig under snötyngda trä. Då glömmer vi vintriga nackdelar när framkomligheten är obefintlig för en rullstol, när vi får sopa fram bilar och skotta ner till vägen och väderomslaget gjort vägarna våldsamt moddiga.

Vintervita tallar i morgonljus

Vintervita tallar i morgonljus

Livet på landet är inte för oss någon grön våg, en vacker dröm eller ett ämne för inredningsreportage. Jag tvivlar på att möjligheten finns att återgå till ett gammalt bondesamhälle med småbruk, återbruk och självhushåll. För oss är det inte tänkbart att leva på det vi odlar eller slopa jobb, bil och modernt hushåll. Jag har burit alltför mycket ved så jag vet att det varken är glamoröst eller meditativt. Vedbärandet är glömt när det är varmt inne men 20 minus utomhus. Att somna till skenet och ljudet av sprakande björkved i kakelugnen är oslagbart. Då är det inte hela världen att nätterna är korta och oregelbundna, att vi ligger i en bäddsoffa men nära dem som betyder mest. Det är inte alla förunnat med ett varmt och tryggt hus. Gamla värmesystem kompletterar de nyare och varken vi eller huset fryser. Som komplement till luftvärmepumpen är vedspis, panna, kakelugn och reservkraft. Det känns bra att veta att vi kan stå pall för en storm och elavbrott.

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

I inredningstidningarna fascineras jag av husprojekten, men jag undrar hur ekonomin och familjerna klarar sig. Vi förstod aldrig vilket jättejobb det var att renovera vårt gamla hus. Hur tiden fanns och hur vi överlevde som familj i byggdamm och bråte är underligt att tänka på nu. Motorsågar kördes i väggarna, och golven revs upp ända ner till underjorden. Mitt i allt detta rörde sig en liten son i sin rullstol och hundar klev runt på byggplast. Vi gjorde trots allt något väldigt klokt och tog ett par rum i taget under flera års tid. Därmed riskerade vi aldrig vår ekonomi. Det blev lite festligare att det rummet var klart en sommar och där gjorde vi ett ryck till en jul. Resultatet kan man diskutera. Det skulle knappast platsa rakt av i Sköna hem. Möblerna är omaka och tapeterna hopplöst färgglada 1990-tal. Det är egentligen dags att börja om igen. Jag ser inom mig bilden av min pappa, när bara huvudet stack upp ur det uppsågade vardagsrumsgolvet. Han var stolt över att kunna hjälpa oss och han hade ännu ork för att snickra. Jag sitter och skriver det här i mitt kök, som är det enda rum vackert nog att kunna platsa i en lantlig inredningstidning. Det här köket fick aldrig pappa se. Han levde inte längre när vi renoverade om.

Vi gick lantbruksskola både min man och jag. Där lärde vi oss den tidens sätt att sköta en gård. Själv var jag bara där för djurens skull. Jag gick en extra fårskötselkurs och drömde om att en gång skaffa får. Det finns få djurungar som är så ulliga och gulliga som lammungar. Jag lusläste en bok om angorakaniner och funderade över all fin päls som kunde tas om hand. Så finns också minnena av den första arbetsgivaren och hans familj. Han som lärde mig att en anställd mår väl av ett tack varje dag och lärde mig det jag behövde veta om djuren. Ännu kan jag känna den goda doften av nyfödda smågrisar och kalvar som sög på mina händer. Men jag minns också de döda kattungarna i gödselrännan, de sjuka och döende smågrisarna, de stora grisarna som fastnat och de dödfödda kalvarna. Det oerhörda handfasta slitet med kornas ensilage, eller att rensa kalvkättingars ströbäddar innan fluglarverna tog över. Grisdammet som trängde sig in, svetten bakom ansiktsskyddet och klafsiga gummistövlar. Den nyförlösta kon som försökte klämma, trampa och sparka ihjäl oss. Sommardagar när korna hämtades på betet och markerna ännu liknande ett västgötskt kulturlandskap där tofsvipan skrek och det gick att hitta vackra blommor längs ån. Jämte det finns minnet av våldsamt åskväder när blixtarna slog i elstängslet och det var svårt att få med alla kor hem. När jag trodde att alla var med och det ändå visade sig att någon envis inte så flockmedveten dröjt sig kvar på betesmarken. Jo, jag kan sakna smågrisarna, kalvarna, det handfasta arbetet och kornas idisslande kompat av radion bakom.

Kor i kulturlandskap

Kor i kulturlandskap

Lantbrukare blev inte vårt liv, men jag är tacksam över att andra satsar på det. För det finns inte mycket som är vackrare än ett öppet landskap med betande djur, och det finns inget fulare än en före detta betesmark med en 30-årig granplantering och steril mark under. Där fåglarna slutat kvittra för länge sedan och stenmurarna vält. Jag förstår att det moderna skogsbruket och det moderna lantbruket är något annat än små glimtar av äldre kulturlandskap. Ändå finns den där långt inne, längtan efter några kacklande höns, några grisar och får. Egen odling trots att jag vet att skuggan här inte gynnar odling och att vi varken har tid eller gröna fingrar. Ägg och lammkött är smidigare och billigare att köpa i affären eller gårdsbutiken. Vi har varken mark eller utrymme för andra djur än hundarna. Men ändå en liten kanin, några höns, några fler pallkragar. Det ser lätt och vackert ut när jag läser om det. Jag erkänner att jag med glädje läser böcker om självhushåll och vackra lantliga tidningar. Även inne i mig frodas ett litet frö om småbruk, återbruk och självhushåll, än så länge överröstad av förnuftets envisa röst.

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

All rights reserved Carina Karlsson

Flykten

Vem är jag att döma dem som flyr nu? Kriget och flykten från Finland är bara en generation bort. Pappa, jag lyssnade inte så noga då när du berättade och jag kan inte längre fråga dig. I ekot av dina berättelser finner jag en väg att förhålla mig. Med empati försöker jag förstå de som vill vidare till något bättre. Jag tar mig friheten att återberätta delar av din historia nu när du inte längre finns här.

Pappa var vid tiden för sitt flyktförsök bara fem år gammal, lite äldre än det uppsköljda döda barnet som visats i nutida media. Jag bläddrar i pappas anteckningar, letar i mina minnen och ser på fotot i boken ”Flykten västerut” av Matts Andersén. Pappa och hans syster är allvarliga. Farmor ser förhoppningsfull ut och farfar ligger tätt intill. Kanske var de i tankarna redan på väg till tryggheten i Sverige? I augusti 1944 planerade min farmor, farfar, pappa, faster och andra släktingar att fly från kriget. Från Österbotten i Finland skulle de ta sig över Bottenviken till Sverige i en båt. De låg ute i skärgården och väntade på att vinden skulle avta och skulle ge sig iväg nästkommande natt i skydd av mörkret. På morgonen kom militärpoliserna och genomsökte ön för att tillfångata de som inte återvänt till kriget. De vuxna hade sagt åt barnen att om polisen kom och visade upp någon av de tillfångatagna skulle de neka till att ha sett den personen. Den första de kom med var min farfar. Farmor höll min faster och pappa i varsin hand. Pappa såg upp i sin rädda mors ansikte och sa att han aldrig sett den där farbrorn förut. Han som var hans egen far. Min pappa förmådde trots sin ringa ålder ljuga trovärdigt. Farfars brott var att han brutit sin plikt som soldat. Han dömdes av militärdomstol till 1,5 års tukthus och hade aldrig överlevt om han fått sona sitt brott. Familjen fick återvända till sin by i Finland från sin ofullbordade flykt. En amnestilag gjorde att straffen uppsköts eller upphävdes så farfars straff för sin desertering hann aldrig verkställas. Skadad av granatsplitter levde farfar med sina traumatiska minnen och mardrömmar. Pappa berättade att man alltid fick vara mycket försiktig när man väckte farfar för då rusade han upp som om kriget fortfarande pågick. Om min farmors vedermödor vet jag inte mycket. Samma dag som min pappa föddes 1939 så begravdes farmors far så hon kunde inte var med på begravningen. Hon hade tagit hand om sina tre yngre syskon, sin TBC-sjuka mamma och var bara sjutton år gammal när hon fick sitt första barn. På det inramade fotot vid min vedspis ser jag på min farmor. Pappa och hans syster står bredvid henne. Farmor är bara 24 år på bilden men ser redan ut som en gammal kvinna. Vem är vi att döma att hon ville fly till en tryggare plats i Sverige? Eller att min farfar ville bort från kriget?

Farmor, pappa och hans syster under krigsåren i Finland

Farmor, pappa och hans syster under krigsåren i Finland

Pappa, jag ville som liten inte höra talas om stekt gröt, ekorrar och fattighjälp. Allt ni åt och inte åt under krigsåren. Det påminde du oss barn om. Jag tänker på det du sa när jag läser att gröt blivit trendigt. Minnen av dina ord kommer till mig när jag med min överfulla matvagn skyndar förbi tiggaren utanför affären. Då är mitt största problem att möta blicken på den människan och att undvika att se muggen framför. Det problemet ter sig futtigt jämfört med att inte ha mat, jag som inte ens vet vad hunger är. Inte heller kan jag förstå hur det skulle vara att ta mitt barn i famnen och fly mil efter mil, utan mat och mediciner, utan slutdestination eller möjlighet att återvända hem. Det är svårt att tänka sig hur det skulle vara att ta reda på det lilla kött en ekorre ger och laga till det som knappt är ätbart. Kanske drygade farmor ut maten med klimp om ni hade tillgång till mjöl. Ni överlevde kriget. Du slapp bli ett av de cirka 70000 finska krigsbarn med lappar runt halsen. De som fraktas som paket till Sverige via tåg. Hur kan vi döma dem som valde att sända iväg sina barn? Hade de något val? Kriget i Finland eller trygghet och mat i Sverige? Priset var högt för en del, med språkförlust och identitet, kluvenheten mellan de båda länderna. En del fick det inte ens bra i Sverige. Det här är bara en generation bort. Hur kan vi nu sätta oss till doms över dem som väljer att skicka iväg något av sina barn till en slags framtid bort från krig och svält?

För mig sommarminnen, för mina förfäder en flyktväg

För mig sommarminnen, för mina förfäder en flyktväg

Pappa, jag vet inte vad du skulle ha sagt om flyktingarna eller tiggarna. Du hjälpte dem som hade det sämre. Din historia gav empatins eko att förstå ett barnhemsbarn i Lettland eller dold fattigdom hos en familj i Sverige. När du flyttade för gott till Sverige var du 18 år och det blev för alltid ditt hemland. Född i finska Österbotten hade du det svenska språket som modersmål och du sökte omgående jobb. Det är troligt att du ändå bara var en finne i mångas ögon. Jag och mina syskon kan vara glada att du kom hit, träffade min mamma och att vi föddes här i trygghet. Du byggde vårt hus och vi hade en fast plats hela vår barndom. Jag fattade det inte då hur lyckligt lottad jag var. Om jag inte lyssnade på det du sa, om du inte förmådde berätta allt så är jag ändå tacksam nu. För du lärde mig förnöjsamhet, empati och plikttrogenhet. Du kom hit utan utbildning med dina händer som enda redskap som snickrade, hjälpte och jobbade. Tack pappa för att du kom till Sverige, så att jag kunde födas och tack för att jag får skriva detta till dig och om dig trots att du inte längre är här. Jag tror att du skulle ha varit stolt över att få berätta din historia.

All rights reserved Carina Karlsson

Tips för vidare kunskap

Böcker:
Flykten västerut av Matts Andersén
Att inte höra till: Ett finskt krigsbarn berättar av Ann-Maj Danielsen

Film:
Den bästa av mödrar. Film om finska krigsbarn.
Filmhandledning
http://www.filminstitutet.se/contentassets/342f5ef7425246adae5ac1856a2f06de/basta_av_modrar.pdf

Länkar om flykten från Finland under andra världskriget och finska krigsbarn
http://www.expressen.se/geo/finlands-sak-var-var-men-vems-sak-ar-finlands/
http://www.oppetarkiv.se/video/3403659/
http://www.oppetarkiv.se/video/3664053/