Lantliv i maj

Den korta tiden när våren är som finast är den också mest förgänglig. De vilda körsbärsträden och häggen blommade bara några dagar. Jag är evinnerligt lyckligt lottad som kan vara ute trots att luften virvlar av pollen och det är så torrt att det dammar från jorden. Jag tänker på dem som är allergiska när jag stoppar in hela ansiktet i häggen eller plockar in starkt doftande liljekonvaljer. Dessutom har jag lyckan att gosa runt med sju små valpar och fyra vuxna hundar. Måtte jag aldrig drabbas av rinnande ögon, hosta och nysattacker. För mig är djuren och naturen de stora intressena. Jag kan få namn på tama blommor men vet mycket om den vilda floran i mitt närområde. Småfåglarna verkar stortrivas i skogen kring huset. Det har kommit hit en så vacker rödstjärt, som jag aldrig tidigare sett. Sädesärlan däremot är mer än lovligt galen och tror att han äger stället; sprätter runt och spänner ögonen i oss, skitar ner fönster och backspeglar. Spanieln gör sitt bästa för att hålla honom ifrån tomten men då spatserar han bara retsamt på eller utanför staketet.

Häggblom mot tallbark

Welsh springer spanieln Lovis spanar in sädesärlan

Sädesärlan som tittar in genom vårt fönster.

Det kan hända att jag är partiskt, men jag undrar om inte de sju små kan vara de sötaste jämthundsvalpar som finns. Den lugna kloka hundmamman, Enja, tar väl hand om sina små. Det behövs stunder av egentid för henne mellan digivning, skötsel och fostran. Ännu är hennes päls tjock och glänsande och hon följer med på långsamma promenader. Valparna har börjat busa med varandra och undersöka sin omgivning. De kommer och klättrar upp i knäet när man sätter sig hos dem. Pälsfärgerna börjar ljusna upp och de typiska jämthundsteckningarna börjar anas. Vi har olika färger på deras halsband för att kunna se vem som hittar på vad och hur de är som individer.

Liten turkos kan vara tidernas sötaste jämthundsvalp

Syskonbus

Munhuggas

Trängsel vid digivning

Himmelsk körsbärsblom

Rödstjärt

All rights reserved Carina Karlsson

Lantlivets livskraft

Att bo på landet är för mig en överlevnadsstrategi och ett skydd mot stress. I skogen möter jag ingen. Spåren som gått före mig är efter rådjur, rävar, ekorrar, harar, skogsfåglar och älgar. Den enda uteliggaren är avtrycket efter ett rådjurs nattlega. Jag inser att tystnaden och den rena snön är en raritet. Här kan jag andas och fast jag gått här oräkneliga gånger förr så är ändå något nytt; årstiden, molnen, djuren, himlaljuset, snön, vattnet eller brist på vatten. Den djupa täta granplanteringen är gallrad och öppnar åter upp sig lite underifrån, trots det kan jag inte låta bli att sakna betesmarken, orkidéerna som aldrig kommer återvända och de underminerade stenmurarna som aldrig mer återhämtar sig. På platsen där min vackra guldgula hund dog mitt i steget en vårdag för några år sedan, där finns ännu en liten glänta. Jag ser upp mot himlen över de planterade granarna, som inom en tid kommer släcka även denna glänta. Det är hit jag återvänder. Trots att det inte finns något att se, men det är här det finns tid att andas. En magisk höstdag, när ett stilla höstregn och solsken möttes, kom och gick regnbågarna, dubbla och enkla förändrade de himmelsutsikten. För en kort stund var det som om själva ljuset kom mig till del.

Dubbel regnbåge i gläntan

Dubbel regnbåge i gläntan

Snötyngda träd

Snötyngda träd

Nu när jag går här med min glada spaniel får jag böja mig för brutna granar och bågnande snötyngda björkar. Jag gläds åt att fötterna håller sig varma i ullfilt och läder i mina Jörnkängor. Med lätta steg kan jag gå på ojämn mark utan att vricka mig eller bli blöt. Min promenad blir långsam i förhållande till antal kilometer. Men vem behöver ha bråttom i en vintervit värld? Skulle jag bli törstig är snön ren nog att ätas direkt från granens grenar. Det enda jag kan ångra är att jag inte gav mig ut tidigare på dagen. Jag vet inte om det är månen eller om det är solen som är så milt utsuddad. Det runda svaga ljuset gör sig väl tillsammans med talltopparna.

Spaniel bland vintervitt

Spaniel bland vintervitt

Tallar i himlaljus

Tallar i himlaljus

Dagen efter när vädret slagit om till lite mildare är närvaron av människor mer påtaglig. Tystnaden tar inte över och jag försöker fota naturens skönhet, men bilderna kan aldrig göra verkligheten rättvisa. Träden, sjön och ljuset upplevs i stunden. Glädjen finns ännu efter många år; här får jag bo och leva.

Lantvy

Lantvy

Vintersjö

Vintersjö

Varma fötter i Jörnkängor

Varma fötter i Jörnkängor

All rights reserved Carina Karlsson

Himmelshelg

I försommartid vill jag bara vara hemma. På vår halvfärdiga oborstade terrass har jag allt jag behöver. Det är lyx att hinna läsa en hel bok eller bläddra i en tidning. Jag får påminna mig om att det bara är början av maj och inte dags att plantera något, ännu kommer frosten några nätter till. Varje år gör jag samma misstag och köper kraftiga fina pelargoner som tappar sina knoppar i kylan och en lång väntan börjar innan nya blommor kommer. Hundarna leker på vår kirskålsäng. De gräver underjordiska gångar, gryt, nya hål och förbättrar gamla hål. Hundarna jobbar i trädgården och jag nöjer mig att se på. Det är fint nog med några äppelträd, tallar, björkar, vintergrönans blå blommor och vitsippor. Gräsmattan är förvånansvärt grön och så här på håll avslöjas inte brunjorden där hundarna dragit torvor. Det är stillsammare än vanligt med få bilar på landsvägen nedanför. Gudagott är det att sitta här och bara höra fågelkvitter och vindsus. Exotiskt är det att kunna urskilja naturljud utan störande kringljud.

Hundjobb i trädgården

Hundjobb i trädgården

Det är sällan vi tar långhelg. Några dagars hål i tiden blir det denna Kristi himmelsfärds helg, eftersom inga samtal måste ringas och det är en kort tidsfrist mellan sjukhusbesöken. Även om försommaren är ljus och vacker är det ändå orosmoln som följer oss. Den ständiga oron för sonens hälsa som gör hela livet svårplanerat. Därför ligger inte helgen som ett eftertraktat mål, ett festligt inslag eller ett miljöombyte i goda vänners lag. Istället får det bli enkelt men fantastiskt ändå. Som att turista på hemmaplan, åka runt i det småländska kulturlandskapet och förvånas över hur mycket slit det varit att en gång bruka och bo här bland kuperade steniga små åkerlappar. Det finns de som lämnande för gott, de som stannade kvar eller återvände. Jag förundras när vi åker på krokiga smala grusvägarna hur det funkar när mjölkbilen eller timmerbilen kommer och det liksom inte finns någonstans att ta vägen än utanför vägen.

Vi åker för att se på någon som tecknar långt ute på landet. Mannen undrar vad vi ska göra där och jag säger att vi åker nu och där finns kaffe och teckningar på spaniels. Det är litet och speciellt när vi väl kommer dit, med träd som ännu inte blommar, huset med de ylande hundarna, den lilla ateljén med teckningar, små goda korintkakor och den timida konstnären. Vi åker vidare på vägar som knappt är farbara, förbi förvånade sommargäster bärande på en båt. Så hamnar vi på ett helt annat ställe hos bekanta till mannen. Vi blir spontanbesök och det oplanerade är ändå det trevligaste. De får mer oväntat besök när en enormt stor hittehund promenerar in på deras veranda. Bara så där utan förvarning av en ras de inte sett förut. Den är trött, darrig, tovig och fästingarna kryper i den tjocka pälsen. Men den får dricka sig otörstig i en balja med rent vatten och lägga sig ner för att vila på gräset. Ett morgonrocksskärp blir halsband, en tvättlina blir koppel och hunden är snäll med kloka ögon. Till slut får hunden transport iväg. Hur det går till blir en anekdot att berätta men inte här. Jag får gå bakom husknuten och skratta innan hunden lämnar gårdsplanen. Den bortsprungna hunden blir en solskenshistoria när den via sociala medier hittar ägarna till slut.

Nyutslagen körsbärsblom

Nyutslagen körsbärsblom

Måndagen kommer med alla ta-itu-saker, men det är samma dag som de vilda körsbärsträden och häggen slår ut. Göken gal och allt annat får vänta.

All rights reserved Carina Karlsson

Livet på landet

Vintern kom sent den här säsongen, men det blev en tid med kalla snöiga dagar. Det var som ett levande vykort att gå eller åka genom landskapet. Sådana dagar vet jag varför jag bor på landet. Dagar när hundarna tumlar runt i snön och träden står frostigt vackra. Då snön ligger varsamt utan hotande tö, vägarna är röjda och kanske till och med grusade. Sonen får känna hur det är att åka riktigt fort i en slalombacke, med hjälp av duktiga skicart-instruktörer och våra assistenter. Hemma går det att bunkra upp med varma kläder och snöbollar. Jag får bara vara mamma, som varken kan rulla eller kasta, när sonen och assistenten bombarderar mig med snöbollar och han ler stort. Då är det lätt att bli lycklig för lång tid framöver. I skogen är det tyst och det gäller att huka sig under snötyngda trä. Då glömmer vi vintriga nackdelar när framkomligheten är obefintlig för en rullstol, när vi får sopa fram bilar och skotta ner till vägen och väderomslaget gjort vägarna våldsamt moddiga.

Vintervita tallar i morgonljus

Vintervita tallar i morgonljus

Livet på landet är inte för oss någon grön våg, en vacker dröm eller ett ämne för inredningsreportage. Jag tvivlar på att möjligheten finns att återgå till ett gammalt bondesamhälle med småbruk, återbruk och självhushåll. För oss är det inte tänkbart att leva på det vi odlar eller slopa jobb, bil och modernt hushåll. Jag har burit alltför mycket ved så jag vet att det varken är glamoröst eller meditativt. Vedbärandet är glömt när det är varmt inne men 20 minus utomhus. Att somna till skenet och ljudet av sprakande björkved i kakelugnen är oslagbart. Då är det inte hela världen att nätterna är korta och oregelbundna, att vi ligger i en bäddsoffa men nära dem som betyder mest. Det är inte alla förunnat med ett varmt och tryggt hus. Gamla värmesystem kompletterar de nyare och varken vi eller huset fryser. Som komplement till luftvärmepumpen är vedspis, panna, kakelugn och reservkraft. Det känns bra att veta att vi kan stå pall för en storm och elavbrott.

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

I inredningstidningarna fascineras jag av husprojekten, men jag undrar hur ekonomin och familjerna klarar sig. Vi förstod aldrig vilket jättejobb det var att renovera vårt gamla hus. Hur tiden fanns och hur vi överlevde som familj i byggdamm och bråte är underligt att tänka på nu. Motorsågar kördes i väggarna, och golven revs upp ända ner till underjorden. Mitt i allt detta rörde sig en liten son i sin rullstol och hundar klev runt på byggplast. Vi gjorde trots allt något väldigt klokt och tog ett par rum i taget under flera års tid. Därmed riskerade vi aldrig vår ekonomi. Det blev lite festligare att det rummet var klart en sommar och där gjorde vi ett ryck till en jul. Resultatet kan man diskutera. Det skulle knappast platsa rakt av i Sköna hem. Möblerna är omaka och tapeterna hopplöst färgglada 1990-tal. Det är egentligen dags att börja om igen. Jag ser inom mig bilden av min pappa, när bara huvudet stack upp ur det uppsågade vardagsrumsgolvet. Han var stolt över att kunna hjälpa oss och han hade ännu ork för att snickra. Jag sitter och skriver det här i mitt kök, som är det enda rum vackert nog att kunna platsa i en lantlig inredningstidning. Det här köket fick aldrig pappa se. Han levde inte längre när vi renoverade om.

Vi gick lantbruksskola både min man och jag. Där lärde vi oss den tidens sätt att sköta en gård. Själv var jag bara där för djurens skull. Jag gick en extra fårskötselkurs och drömde om att en gång skaffa får. Det finns få djurungar som är så ulliga och gulliga som lammungar. Jag lusläste en bok om angorakaniner och funderade över all fin päls som kunde tas om hand. Så finns också minnena av den första arbetsgivaren och hans familj. Han som lärde mig att en anställd mår väl av ett tack varje dag och lärde mig det jag behövde veta om djuren. Ännu kan jag känna den goda doften av nyfödda smågrisar och kalvar som sög på mina händer. Men jag minns också de döda kattungarna i gödselrännan, de sjuka och döende smågrisarna, de stora grisarna som fastnat och de dödfödda kalvarna. Det oerhörda handfasta slitet med kornas ensilage, eller att rensa kalvkättingars ströbäddar innan fluglarverna tog över. Grisdammet som trängde sig in, svetten bakom ansiktsskyddet och klafsiga gummistövlar. Den nyförlösta kon som försökte klämma, trampa och sparka ihjäl oss. Sommardagar när korna hämtades på betet och markerna ännu liknande ett västgötskt kulturlandskap där tofsvipan skrek och det gick att hitta vackra blommor längs ån. Jämte det finns minnet av våldsamt åskväder när blixtarna slog i elstängslet och det var svårt att få med alla kor hem. När jag trodde att alla var med och det ändå visade sig att någon envis inte så flockmedveten dröjt sig kvar på betesmarken. Jo, jag kan sakna smågrisarna, kalvarna, det handfasta arbetet och kornas idisslande kompat av radion bakom.

Kor i kulturlandskap

Kor i kulturlandskap

Lantbrukare blev inte vårt liv, men jag är tacksam över att andra satsar på det. För det finns inte mycket som är vackrare än ett öppet landskap med betande djur, och det finns inget fulare än en före detta betesmark med en 30-årig granplantering och steril mark under. Där fåglarna slutat kvittra för länge sedan och stenmurarna vält. Jag förstår att det moderna skogsbruket och det moderna lantbruket är något annat än små glimtar av äldre kulturlandskap. Ändå finns den där långt inne, längtan efter några kacklande höns, några grisar och får. Egen odling trots att jag vet att skuggan här inte gynnar odling och att vi varken har tid eller gröna fingrar. Ägg och lammkött är smidigare och billigare att köpa i affären eller gårdsbutiken. Vi har varken mark eller utrymme för andra djur än hundarna. Men ändå en liten kanin, några höns, några fler pallkragar. Det ser lätt och vackert ut när jag läser om det. Jag erkänner att jag med glädje läser böcker om självhushåll och vackra lantliga tidningar. Även inne i mig frodas ett litet frö om småbruk, återbruk och självhushåll, än så länge överröstad av förnuftets envisa röst.

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

All rights reserved Carina Karlsson