Inredningstrender

Trender kommer och trender går så det gäller bara att härda ut. Förr eller senare är både hemmet och jag helt rätt igen.

Vårt hus är från 1930-talet och vi har renoverat det rum för rum. Det vill säga något rum blev färdigt en jul, ett annat till midsommar osv. Jag glömmer aldrig när min pappa stod med bara huvudet upp ur vardagsrumsgolvet. Värmen gick direkt ut så hela undervåningens golv var nödvändigt att riva upp och isolera. Oförglömligt är ljudet av motorsåg som körs genom väggar och golv. Ett glädjande ljud för arbetande män men ett ljud symboliserat av skräckblandad fasa när jag lyssnade till det. Sonen var oerhört tålig och inte så ljudkänslig. Han satt och såg intresserat på vad som hände. Det som gick att se genom byggdammet. Nu snackar vi renovering. Inte små ytskikt som behövde putsas till utan allt inuti, utanpå, under, bakom, framför, utbyggnad, väggar ute och inne och tak. Ja, just det taket. Vi byggde ut köket en bit men taket tog tre ombyggnader att få iordning. Det var lagom muntert att leta hinkar när det började droppa i köket. Det var mycket mer pittoreskt och roligt när det regnade in hos farbror Melker i Astrid Lindgrens Saltkråkan.

Alla som har gamla hus vet att renoveringen aldrig tar slut. Så snart något är klart är det dags att börja om. Vissa saker blir aldrig klara. Det fattas lister här och där, kakelplattor, fönsterbrädor, några lås och handtag och en bit av en innervägg. Det finns omålade och halvmålade ställen. Renoverar man riktigt sakta så kan rummen anta en stilstudie från olika epoker. Hur många har inte en sjuttiotalstoalett som plötsligt blivit supertrendig? En sådan där liten toa som var till för rökaren eller den vars skit stank mest. Den där man helst inte släppte in gästerna. Nu kan ni med gott samvete öppna dörren till lilltoan och visa upp dess murriga tapeter och kalla sittring.

Fyra år senare saknas fortfarande några små detaljer. Finn fem fel.

Jag väntar positivt in alla trender som kommer och går. Nu tycker jag mig minnas att det listlösa hemmet redan har varit en trend. Måhända helvitt där man inte vet var golvet slutar, väggen tar vid eller taket börjar. Det får mig att tänka på en lek som roade mig som liten. Jag tittade i en spegel riktad mot taket och gick omkring i barndomshuset och det kändes som om jag gick i taket. Fast den leken skulle inte funka i ett sådant hem. Om du snubblar och svimmar av i det listlösa vita hemmet vet du inte om du ligger eller står, tittar upp eller ner eller bara hamnat på sjukhus.

Jag hoppas att lokaltidningens Hus & Hembilaga är en riktig trendsättare. Nyligen läste jag att färger är tillbaka. Det innebär att vår övervåning, med sina gröna, gula och blå tapeter, blivit inne igen. Jag väntar bara på furuts storslagna återkomst. Det verkar segt och jag själv har bligat illa på det i tio år. Härda ut och tålamod är mina mellannamn. Vad sägs om furutak, furuspaljé, furudörrar, furulister, furubord, furubyrå, furuspegel och furusäng? Det skulle krävas en hel del bild- och textredigering för en Hemnet-annons. Hus med potential. Obehandlade partier att måla i vilka färger du vill. Välkommen in i det koboltblårummet, i det gröna rummet med vackert ljusinsläpp, i den gula glada hallen på övervåningen. Här finns rum att umgås i. Balkongen har stora möjligheter; gör den till en avkopplande retreat, lyssna till de vilda djuren och blicka ut i skogen. Det växer mossa på golvet som gör att du känner hur nära naturen du är och ibland hörs ljudet av små mysiga mustassar. (Oredigerat och inom parantes säger vi riv skiten och spika igen balkongdörren. Trasmattor är ändå omodernt så du behöver inget ställe att vädra dem.)

Balkong med potential eller riv den och börja om.

Det finns faktiskt några ställen som skulle kunna platsa i en Hemnetannons eller inredningstidning. Med en rejäl städning och i ett snyggt dunkelt ljus med några ditställda stilleben av tjusiga saker är det presentabelt i väl valda vinklar. Jag är svag för porslin och fina glas så jag började tidigt med att samla. Det var på den tiden det var viktigt förbereda hushåll och att ha porslin, bestick och glas redan som barn. God jul och grattis, samlargrejorna kom som obligatoriska paket. Inte alltid spännande då men desto muntrare att ha dem nu. Vackra glas från våra inhemska glasbruk, eller finska glas från Iittala och kvalitetsporslin från Norge och Sverige. Jag tror fortfarande att det är så när jag för mina presentkort i närmsta stad köper några enstaka delar av Rörstrands porslin och Marimekko. De talar till mitt ursprung tills jag upptäcker att det bara är designen som är nordisk och de istället är gjorda i närmsta östland eller Kina.

Städat och i rätt vinkel är vårt kök vackert.

Ge barnen köksgeråd som små så har de ett snyggt innehåll till köksskåpet.

Det går alltid åt byggmaterial var vi än är i husrenoverandet. Det roliga då är att från bygghandeln som vi köper materialet får man bonus. Sedan kan vi välja ut något fint i inredningsväg. Min man hade beställt något för bonuspoängen. Det var bara en liten detalj; han hade glömt vad. Kanske var det lakan? Det blev min uppgift att hämta ut paketet och det såg inte ut som ett lakanspaket. Eftersom mannen inte var hemma var spänningen olidlig när jag öppnande det. Jovisst, var det amerikanskt designade lakan som brukar synas på bild i inredningstidningar. Sådana där slätmanglade lakan i harmoniskt färgkombinerade sovrum med vackra människor liggande ovanpå. Problem uppstod. Den amerikanska marina stilen matchade inte våra sovrum varken i det småländska hemmet i tallskogen eller vårt gamla missionshus i Lappland. Några tänkbara lösningar finns. Vi kan renovera om så att rummet passar lakanen, vi kan anmäla oss till ett kvällsprogram och göra om oss så vi passar in på dem. Vi har dessutom tunnslitna kuddar och täcken så inte heller de kan uppfylla de märkvärdiga lakanens krav. Vi skulle kunna köpa nya kuddar och täcken och dessutom en mangel så de blir släta. Det roliga är att mangel är riktigt otrendigt enligt en kvällstidningssida. I en liten test uppfyllde jag minst hälften av de otrendiga sakerna i hemmet. Vilket gör mig till en riktig tant. Jag hittade till och med en liten virkad duk under alla mina böcker på nattduksbordet. Virkade små dukar är helt ute. Vad skulle lakanen säga om det? Vi skulle kunna kolla efter en stuga i marin stil som matchar lakanen. Fast det blir väldigt dyrt, dessutom måste vi hinna renovera färdigt på de byggnader vi redan har. Då återstår bara två saker. Antingen säljer vi lakanen eller så säger vi åt dem att sluta vara så märkvärdiga. De är ändå bara designade med snyggt namn och gjorda i ett låglöneland. Så jag säger helt enkelt till lakanen: ”Sluta gör er märkvärdiga, ni får ligga hoprullade ostrukna bland de andra i skåpet eller finnas på våra sängar med luggslitna täcken. Vi och rummet är tillräckligt snygga nog för er”.

I dovt ljus och i rätt vinkel är vi alla snygga nog. Om vi dessutom har oändligt tålamod och inte faller för nya trender kommer vi alla vara inredningsguruer förr eller senare i någon vinkel av våra hem.

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Livet på landet

Vintern kom sent den här säsongen, men det blev en tid med kalla snöiga dagar. Det var som ett levande vykort att gå eller åka genom landskapet. Sådana dagar vet jag varför jag bor på landet. Dagar när hundarna tumlar runt i snön och träden står frostigt vackra. Då snön ligger varsamt utan hotande tö, vägarna är röjda och kanske till och med grusade. Sonen får känna hur det är att åka riktigt fort i en slalombacke, med hjälp av duktiga skicart-instruktörer och våra assistenter. Hemma går det att bunkra upp med varma kläder och snöbollar. Jag får bara vara mamma, som varken kan rulla eller kasta, när sonen och assistenten bombarderar mig med snöbollar och han ler stort. Då är det lätt att bli lycklig för lång tid framöver. I skogen är det tyst och det gäller att huka sig under snötyngda trä. Då glömmer vi vintriga nackdelar när framkomligheten är obefintlig för en rullstol, när vi får sopa fram bilar och skotta ner till vägen och väderomslaget gjort vägarna våldsamt moddiga.

Vintervita tallar i morgonljus

Vintervita tallar i morgonljus

Livet på landet är inte för oss någon grön våg, en vacker dröm eller ett ämne för inredningsreportage. Jag tvivlar på att möjligheten finns att återgå till ett gammalt bondesamhälle med småbruk, återbruk och självhushåll. För oss är det inte tänkbart att leva på det vi odlar eller slopa jobb, bil och modernt hushåll. Jag har burit alltför mycket ved så jag vet att det varken är glamoröst eller meditativt. Vedbärandet är glömt när det är varmt inne men 20 minus utomhus. Att somna till skenet och ljudet av sprakande björkved i kakelugnen är oslagbart. Då är det inte hela världen att nätterna är korta och oregelbundna, att vi ligger i en bäddsoffa men nära dem som betyder mest. Det är inte alla förunnat med ett varmt och tryggt hus. Gamla värmesystem kompletterar de nyare och varken vi eller huset fryser. Som komplement till luftvärmepumpen är vedspis, panna, kakelugn och reservkraft. Det känns bra att veta att vi kan stå pall för en storm och elavbrott.

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

I inredningstidningarna fascineras jag av husprojekten, men jag undrar hur ekonomin och familjerna klarar sig. Vi förstod aldrig vilket jättejobb det var att renovera vårt gamla hus. Hur tiden fanns och hur vi överlevde som familj i byggdamm och bråte är underligt att tänka på nu. Motorsågar kördes i väggarna, och golven revs upp ända ner till underjorden. Mitt i allt detta rörde sig en liten son i sin rullstol och hundar klev runt på byggplast. Vi gjorde trots allt något väldigt klokt och tog ett par rum i taget under flera års tid. Därmed riskerade vi aldrig vår ekonomi. Det blev lite festligare att det rummet var klart en sommar och där gjorde vi ett ryck till en jul. Resultatet kan man diskutera. Det skulle knappast platsa rakt av i Sköna hem. Möblerna är omaka och tapeterna hopplöst färgglada 1990-tal. Det är egentligen dags att börja om igen. Jag ser inom mig bilden av min pappa, när bara huvudet stack upp ur det uppsågade vardagsrumsgolvet. Han var stolt över att kunna hjälpa oss och han hade ännu ork för att snickra. Jag sitter och skriver det här i mitt kök, som är det enda rum vackert nog att kunna platsa i en lantlig inredningstidning. Det här köket fick aldrig pappa se. Han levde inte längre när vi renoverade om.

Vi gick lantbruksskola både min man och jag. Där lärde vi oss den tidens sätt att sköta en gård. Själv var jag bara där för djurens skull. Jag gick en extra fårskötselkurs och drömde om att en gång skaffa får. Det finns få djurungar som är så ulliga och gulliga som lammungar. Jag lusläste en bok om angorakaniner och funderade över all fin päls som kunde tas om hand. Så finns också minnena av den första arbetsgivaren och hans familj. Han som lärde mig att en anställd mår väl av ett tack varje dag och lärde mig det jag behövde veta om djuren. Ännu kan jag känna den goda doften av nyfödda smågrisar och kalvar som sög på mina händer. Men jag minns också de döda kattungarna i gödselrännan, de sjuka och döende smågrisarna, de stora grisarna som fastnat och de dödfödda kalvarna. Det oerhörda handfasta slitet med kornas ensilage, eller att rensa kalvkättingars ströbäddar innan fluglarverna tog över. Grisdammet som trängde sig in, svetten bakom ansiktsskyddet och klafsiga gummistövlar. Den nyförlösta kon som försökte klämma, trampa och sparka ihjäl oss. Sommardagar när korna hämtades på betet och markerna ännu liknande ett västgötskt kulturlandskap där tofsvipan skrek och det gick att hitta vackra blommor längs ån. Jämte det finns minnet av våldsamt åskväder när blixtarna slog i elstängslet och det var svårt att få med alla kor hem. När jag trodde att alla var med och det ändå visade sig att någon envis inte så flockmedveten dröjt sig kvar på betesmarken. Jo, jag kan sakna smågrisarna, kalvarna, det handfasta arbetet och kornas idisslande kompat av radion bakom.

Kor i kulturlandskap

Kor i kulturlandskap

Lantbrukare blev inte vårt liv, men jag är tacksam över att andra satsar på det. För det finns inte mycket som är vackrare än ett öppet landskap med betande djur, och det finns inget fulare än en före detta betesmark med en 30-årig granplantering och steril mark under. Där fåglarna slutat kvittra för länge sedan och stenmurarna vält. Jag förstår att det moderna skogsbruket och det moderna lantbruket är något annat än små glimtar av äldre kulturlandskap. Ändå finns den där långt inne, längtan efter några kacklande höns, några grisar och får. Egen odling trots att jag vet att skuggan här inte gynnar odling och att vi varken har tid eller gröna fingrar. Ägg och lammkött är smidigare och billigare att köpa i affären eller gårdsbutiken. Vi har varken mark eller utrymme för andra djur än hundarna. Men ändå en liten kanin, några höns, några fler pallkragar. Det ser lätt och vackert ut när jag läser om det. Jag erkänner att jag med glädje läser böcker om självhushåll och vackra lantliga tidningar. Även inne i mig frodas ett litet frö om småbruk, återbruk och självhushåll, än så länge överröstad av förnuftets envisa röst.

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

All rights reserved Carina Karlsson

Vårblomstrande landsbygd

Hundarna sover djupt i sina Bia-bäddar och bemödar sig inte ens med att titta upp när jag går förbi på bara fötter. När jag öppnar dörren tidigt i gryningen och lyssnar så är det bara naturens ljud jag hör. Fåglarna är vårgalna och försöker överrösta varandra. Det är nu de sjunger som mest. Jag behöver bara stå där i den kyliga luften mellan natt och dag och lyssna för lyssnandets skull, för vårens skull som är så överdådigt intensiv.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Jag är lyckligt lottad som inte hela tiden hör ljudet av fordon, arbeten och människor. Den intensiva våren kan inte få nog av vilda blommor och grönhet. Det doftar svagt honungslikt. Själva luften bär fram minnen av människor och händelser och påminner även om dem som inte längre är här. Häggen har precis slagit ut och jag blandar en bukett av häggkvistar och förgätmigej. Min morfars gamla vas, som han fick som pris på en kaninutställning, är perfekt för att låta nu möta då. I den vasen brukade jag sätta lila syrener till skolavslutningarna. Björkarna är lika grönt skira som när pappa dog för två år sedan. Väggen är ännu riktigt faluröd sen de gångerna han stolt och ihärdigt målade vårt hus och uthus.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

De vilda körsbärsträden har blivit färre under åren, några ligger uppgivet fällda och några är bara stubbar. De som är kvar blommar intensivt i år igen, på en plats där någon bodde och brukade jorden för mycket länge sedan. Vita blommor mot himlen och jag kan liksom inte se nog. För om bara några dagar ligger deras kronblad på marken.
körsbärsblom2015
Inte bara naturen är som återuppstånden. Hunden Birka har med modern veterinärvård fått ett nytt liv igen. Hon busar, springer, rullar sig, går, vattentränar och vill inget hellre än att jobba sig tillbaka till fin form. Svansen har blivit stolt ringlad igen och ögonen är pigga. På ängen blommar gullvivorna på den plats där hunden Selma ligger begravd. Birka ligger bredvid blommorna och spanar omkring. Enja rullar sig av glädje i gräset och delar en pinne med Lovis. Lilla hunden Lovis som har fyllt ett år, klippt sig och snart ska skaffa sig ett jobb.

Birka på vår äng.

Birka på vår äng.

Ska vi dela pinne med varandra?

Ska vi dela pinne med varandra?

Grönt är skönt tycker Enja.

Grönt är skönt tycker Enja.

Vissa dagar borde man gå ut i gryningen och inte komma in förrän framåt natten. Men det blir förstås aldrig så. Istället nöjer jag mig med att lägga mig sent, gå upp tidigt och däremellan vandra om natten fast inomhus. Det finns saker att göra, viktiga saker, mindre viktiga saker, måste-saker och funktionshinder att administrera, samtal att ringa, planer att skriva, affärer att sköta, tvätt att tvätta, skräpiga rum att röja, älgar att tillaga, hundar att rasta och ett roligt biblioteksjobb att gå till. Grubbel att grubbla och önskan om flyt. Fast egentligen räcker det bara att gå ut, ta ett par vårliga andetag och tänka om det ändå inte flyter på så är det i alla fall vår just nu. Jag är förstås partisk, men sonen och hans baldejt var det vackraste och unikaste paret när de rullade fram på röda matten. Han borde vara idol och hjälte, fast det är han redan för oss, för sitt tålamod och för sin fina personlighet. Bloggar, instagram och sociala medier fylls av bilder, men de vackraste bilderna finns inom oss om vi är närvarande i stunden. Det finaste man kan ge varandra är tid och uppmärksamhet. Mina vackraste vårbilder får ni bara i text; en vän på caféet, en hand på en kind i natten, en hund i mitt knä, en stolt son i skjorta och fluga, ett hästekipage med timmer i skogen strax utanför mitt barndomssamhälle, en mammas berättelser om förr och en solbelyst molnformation i kvällningen.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

All rights reserved Carina Karlsson

Strykvatten och lakansväv

Vi fortsätter på det lantliga temat. Jag är ingen nöjesshoppare. Du riskerar knappast att stöta på mig i en speciell lågprisaffär i Halland eller på några större köpcenter. Däremot är jag svag för inredningsaffärer. Dessutom har jag kämpat med mitt beroende av lantliga inredningstidningar. Det var inte lätt med avvänjningen men jag läste mig trött på alla vackra välplanerade hem och grönskande trädgårdar. Ibland när behovet tränger sig på lånar jag någon tidning på biblioteket.

Har ni sett så mycket snyggt och märkligt det finns angående inredning? Jag fick syn på doftande strykvatten och såg framför mig väldoftande slätstrukna lakan och veckade örngottsband i ett tjusigt linneskåp. Anande lyckan att krypa ner i en slät vackert renbäddad säng med lakan som matchar. Vackra glada drömmar. Långa lugna nätter. Vi kan säga så här: Det där överensstämmer inte riktigt med verkligheten. Inte här i alla fall. Våra lakan är varken manglade eller strukna. De kan möjligen dofta lite gott av tvättsåpa. Faktum är att de är skrynkligare än en hundraåring redan i linneskåpet, som inte alls är ett vackert gammalt skåp utan en högst ordinär garderob fullproppad med lakan, örngott och handdukar. Det kan finnas matchande lakan och örngott. Min ambition är att åtminstone försöka leta rätta på det som en gång hörde ihop. Det finns praktiska lakan av skaplig kvalitet, dock utan brodyr och band. Vilket är tur eftersom veckning av örngottsband faller inom ramen för onödigt arbete. Faktum är att här är även strykning och mangling av lakan överkurs. I en växande strykhög får lakanen vara glada om de åtminstone blir fint hoprullade och inlagda i skåpet. Det där med sträckning har vi också slutat med. Vi drog inte jämt. Det var lika bra att lägga ner lakanssträckningen för husfridens skull.

Lakansveck

Lakansveck

Nu ska ni få mina allra bästa tips om hur man får lakanen så skrynkliga som möjligt. Tvätta dem, låt dem ligga lite för länge i maskinen. Tumla dem sedan helt torra, skit i att ta ut dem när torktumlaren påkallar uppmärksamhet. Låt lakanen gärna ligga kvar i tumlaren över natten. Rafsa ihop dem och lägg dem i en hög i en fåtölj. Stapla mycket tvätt ovanpå. Låt dem ligga till sig ett par dagar upp till en vecka. Nu är de mogna för granskning. Ju skrynkligare desto bättre. Be inte om hjälp att vika dem. Försök hålla ut någorlunda, vik några gånger fram tillbaka innan du rullar ihop. Så där ja. Nu är det dags att med våld knöla in dem i garderoben om du inte mot förmodan har ett rymligt linneskåp. Tryck in dem bland andra lakan och handdukar, gärna på olika hyllor så det är nästintill omöjligt att hitta matchande lakan. Låt ligga till sig någon vecka. Se där nu är det dags att bädda rent. Försök rafsa ut de rena men skrynkliga lakanen i sängen. Sov på dem. När du vaknar kommer du kanhända hitta några nya rynkor i ditt ansikte och på din kropp. Bli inte rädd när du ser dig i spegeln. Spring inte till plastikkirurgen och lyft dig. Ha tålamod och se att du redan efter frukost är så slät som du var innan läggdags. Skrynkliga-lakans-kuren kan få vem som helst på gott humör. Dessutom sparar du en rejäl slant på att slippa räta ut rynkor i huden. En slant du istället kan satsa på doftande strykvatten och glänsande inredningsmagasin. Har du tur är det sovrumsspecial så du kan drägla över dyra lakan, nyvakna snygga människor i ljusa sovrum som är blekare än sjukhussalar. I bakgrunden, skymtar det inte… Jo, ett stort skåp i ek, med öppna dörrar, spetsklädda hyllor och lakan av utsökt kvalitet i perfekta rader med veckade örngottsband. Kändes det en svag doft av nytryckt tidning och doft av rosenvatten? Dröm vidare.

All rights reserved Carina Karlsson

Livet på landet – Bakom kulisserna

Lantliv, livsstilsbloggar, drömhem, drömliv, den lantliga stilen, ja otaliga är beskrivningarna av det vackra lugna lantlivet. Underbara foton och bloggtexter på barfotamänniskor, lyckliga barn, välskötta trädgårdar och sprättande hönor. En snabb titt här: Jag är lyckligt lottad med en stor trädgård, och ett rött hus med vita knutar placerat i tallskogen. Nu ska du få följa med mig bakom min idylliska lantliga kuliss, ta med din humor och ta min hand.

Tack trastarna för att ni inte åt upp alla aroniabär i år.

Tack trastarna för att ni inte åt upp alla aroniabär i år.

Trädgården
Vår trädgård är en fantastisk lekplats för våra tre stora hundar. Där jagar de näbbmöss och sorkar, gräver långa tunnlar och stora hål. De leker med nedfallna äpplen eller fångar dem direkt på träden. Hundarna tuggar stora grästuvor. Det är ganska irriterande att se alla tre hetsäta av gräsmattan och sedan skita som om de vore kreatur. En stor del av trädgården är vildvuxen och där får de även göra sina behov. Men nöden har ingen lag så även den vanliga gräsmattan bjuder på hundträck. Golfgreen-grönt existerar inte här. Ogräsgrönt, tufsigt och bruna hål är mer vanligt. När gräset är klippt och det vildvuxna är röjt så är det vackert i vår trädgårdskuliss. Själva röjningen med röjsåg är ett stort äventyr. Bland gömda hål riskerar min man att, likt kommandoran i Emil i Lönneberga, falla handlöst ner i varggropen. Fast här är det hundarna som ser ut som vargar som grävt stora hål. Nej, vi går inte barfota i vår idylliska lantliga trädgård. Vi kryssar med grovskorna bland ojämnheter, hundar, kryp, grodor, ruttna äpplen och andra spännande ting.

Vår trädgård försörjer inte oss. Det knotiga gamla äppelträdet ger på sin höjd några maskätna småäpplen, men kan vissa vårar glädja oss med en rik blomning. Päronträdet frös ihjäl redan första vintern. De nyare äppelträden ger några få stackars äpplen som smakar gott. Men det gäller att vara där innan fåglarna och hundarna ätit upp allt. Fåglarna var i år vänliga att inte ta tabberas på alla våra aroniabär. Förra året lämnade de feta trastarna endast kvar 200 gram. I år fick jag faktiskt flera liter, men då fick jag skynda på och ta dem några dagar innan fullmognad. Aroniasaften och sylten är nyttig och god. Tack trastarna för att vi fick njuta av vår enda vackra bärhäck! Ungtrasten blev hispig när den blev tagen på bar gärning bland bären. Han flög både in i staketet och fönstret av bara farten och satt sedan och glodde surt bland de sista bären. Vi är självförsörjande på kirskål, men har ingen större lust att göra sallad eller grön smoothie på den. I vårt lilla växthus står en vissen tomatplanta med ett fåtal gröna små tomater. Det finns ingen med trädgårdsmästarkunskaper här. Vatten och näring är ett hett tips för överlevnad, har jag hört… Jag piffade till verandaräcket med en gul härlig bollkryss-blomma. Nu står den där med sina bruna knoppar och det har liksom inte hänt något positivt med den sedan jag köpte den. Ofattbart att den skulle trivas bättre på hyllan i stadsluften utanför mataffären än här i den rena friska luften.

Skogsidyll, eller?

Skogsidyll, eller?

Stalker, förföljare på landet
Jag verkligen älskar att gå i skogen bland grönt och lugn. Häromdagen slog jag på stort och tog en rejäl långpromenad i den vackra höstdagen. Den gula hunden njöt. I skogsdammen hade hon en badkamrat, en död uppsvälld mullvad och vattnet stod så lågt att hon mirakulöst skulle kunna gå över hela dammen. Jag plockade mitt mellanmål direkt på blåbärs- och lingonbuskarna och solen sken så tröstefullt i skogsgläntorna. Vid det lilla vattenfallet sipprade det idylliskt och hunden försökte rulla sig i något ruttet. Vi letade kantareller i svampfattiga vildsvinsbökade marker, och vår förföljare var ständigt redo att slå till. Så nära att man kunde känna honom på huden och i håret. Landet har envisa stalkers. Obarmhärtiga äckliga idioter som kryper inpå skinnet och bara väntar ut rätt tillfälle att slå till. Du märker inte ens att du är förföljd. Det är som den ofrivilliga liftaren i vandringssägen. Plötsligt är han bara där. Ibland kommer de i gäng och anfaller inte ont anande oskyldiga skogsvandrare. Det luriga är att de kan följa dig ända hem utan att du märker det, tätare än din egen skugga ligger de gömda. I flera timmar kan de vänta och längta efter att suga ditt blod eller bara krypa runt. Små Twilight-vampyrer utan blek skönhet och dragningskraft. Förutom de förföljare jag lyckades skaka av mig redan i skogen, hade jag obehaget att upptäcka ytterligare tre ovälkomna gäster på min kropp. En älgfluga som krälade runt i håret och inte var särskilt villig att ge sig av, en älgfluga innanför tröjan som var lättare att få tag i. Som bonus kände jag ett kryp på vaden många timmar efter min promenad. En liten fästing på jakt efter fina ställen att fästa sig vid. Ytterligare någon dag senare hittade jag en liten ful fästing som bokstavligen talat fäst sig vid mig. Jag funderar på att skaffa mig en luskam, inte till vanliga löss utan till älgflugorna. De är stora, platta och makalösa på att leka-kurragömma. Du hinner inte ens räkna till två så har de hittat det bästa gömställe som finns i ditt hår.

Så nu har du fått en liten rundtur i trädgård och skogsomgivningar. Är du redo för insidan? Titta inte så noga på vår omålade veranda, ta dig snabbt förbi kartonger, listlösa dörrar och kliv in i vårt vackra kök. Se här! Det kan nästan platsa i en heminredningstidning. Allt är vackert jämthundsmatchat i olika gråa nyanser med en slitstark plastmatta som ser ut som ett gammalt brädgolv. Hundarna smälter så bra in att de nästan inte syns. Gruset och hundhåret rullar fint över golvet utan att vara störande. Endast den gula hunden är hopplöst omatchad i färgerna, men om hon håller sig på stenplattorna vid vedspisen passar även hon in. Så sitt ner, ta lite kaffe. Husesynen slutar redan här. Var alla grejor som blev över efter renoveringen är förblir en gåta. Det finns hemliga skräpiga rum, lådor och kassar. Just nu tittar vi bara här och låtsas att allt är klart. Vi sitter mitt i den lantliga stilen på härliga landet, kliar oss i håret och jagar älgflugor och fästingar.

Hjortlusfluga (lipoptena cervi), älglus, älgfluga, lusfluga, ständigt redo.

Hjortlusfluga (lipoptena cervi), älglus, älgfluga, lusfluga, ständigt redo.

Carina Karlsson, All rights reserved

Marsdagar

Södra Sverige och snön ligger fortfarande envist kvar i slutet av mars. Den fyller dessutom på med jämna mellanrum. Veden går åt dubbelt så fort som den skulle ha gjort. Så vad kan man roa sig med en vacker vårsöndag? Plocka ved och skotta snö är ett hett tips för att hålla värmen. I vanliga fall i slutet av mars är det dags att börja titta efter den första tussilagon och blåsippan. Hundarna gillar i alla fall snöiga vinterdagar med mycket bus i trädgården eller promenader i skogen.

Söndagsnöje i vedhögen

Söndagsnöje i vedhögen

Nästa gång staplar "någon annan" veden.

Nästa gång staplar ”någon annan” veden.

Enja

Enja

Selma i snöiga mars

Selma i snöiga mars

Birka drar

Birka drar

Dra du matte så ligger jag här.

Dra du matte så ligger jag här.

 

Varsågod och sitt!

Varsågod och sitt!