Hundvalpar i vårt sovrum

Som liten var min dröm att jobba på en kennel. Nu vet jag att det är mycket jobb och tur att drömmen ska uppfyllas om att ha ett gäng hundvalpar.

Vackra spänstiga Enja (Hänsjöns Queen) har burit sina valpar i magen med stil. Ännu dagarna innan valpning kunde hon rulla runt i gräset. Den smäckra buklinjen växte till en jämnbred. Redan innan vi var säkra på hennes dräktighet förändrades hennes blick och blev ännu klokare och mildare. Med god aptit åt hon varje mål som serverades och med spänning funderade vi över hur många valpar som hon väntade.

Enja är högdräktig och luftar valpmagen.

Trots att vi varit registrerad kennel sedan 1990-talet har vi inte haft många valpkullar. Tanken är att bara meriterade, friska, rastypiska hundar, med god mentalitet ska få oss att överväga att ta valpar. Att kolla generationer tillbaka hur olika linjer skulle kunna kombineras överlåter jag åt mannen i samråd med avelsråd. Enjas planering började långt innan valparna föddes. I Västernorrland finns pappan till valparna. Så det blev långa resor och ovärderlig hjälp från vänner och uppfödare till en av våra andra hundar. De ordnade utmärkt logi och rastning för Enja och skjutsade henne dessutom mellan sin tilltänkta hane. Vi tog oss också tid att åka till stugan i södra Lappland när vi ändå skulle hämta Enja och låta henne paras en sista gång.

Jag minns en gång vi skulle para vår Hamiltonstövaretik. Mannen hade sett ut en hane utanför Boden som vore perfekt. Det är mycket långt från sydsvenska höglandet till Norrbotten. Det blev en ovanlig resa med oss, hund och treårig son. Jag fattar inte ens hur vi kom plats eftersom vår son är funktionshindrad och behöver hjälpmedel. Jag och sonen släpptes av i Jämtland hos en familj vi inte tidigare träffat men som vi hade en viktig gemensam nämnare med; mycket unikt barn. Det blev en trevlig vecka för oss. Mannen och hunden hämtade upp oss efter Norrbottensresan och sedan var det bara att vänta, som vi väntade. Stövaren lade på sig en fin tjock buklinje och vi matade på. När det började närma sig tid för valpning visade det sig att hon bara var skendräktig. Hunden fick en liten semestertripp med avstickare på cirka 300 mil. Sedan blev det till att träna bort hullet på hunden. Den stövaren hade två små kullar med två respektive fyra valpar. När vår Birka skulle paras gick allt fel. Det såg lovande ut fram till tre veckor före valpning. Då dog alla valparna i henne. Så olycklig både hon och vi var när hon skulle medicineras för att få ut de döda valparna. Men livmodern skulle räddas tänkte vi. Det gick ytterligare tre veckor innan hon fick ta bort även den. Som om inte det var nog fick hon infektion i såret. Först flera månader efteråt var hon sig lik igen. Vi var i fjällen med hundarna och den glada kloka blicken hos Birka var tillbaka. Så vi vet att det här med hundavel inte bara är att släppa ihop två godtyckligt och vänta ut en smidig kull valpar. Det har gjort oss extra fundersamma kring hundavel hos oss.

Enja pysslar om sina sju valpar.

Tillbaka till huvud(hund)personen i detta inlägg: Enja. En spännande väntan avslutades i en ännu mer spännande valpning. Det låter som om det kvittrar både utanför och inne i vårt sovrum. I valplådan ligger fina Enja och tar väl hand om sina sju valpar. Medan vi förundras över de små och turas om att vara nära. För det är en stor uppgift att se till att valparna växer och mår bra hos oss och kommer hela vägen fram till sina blivande ägare.

Lycka är att vila trygg hos sin mamma.

Medan somliga har valpbestyr roar sig andra i trädgården. Lunnsa rullar.

Nioåriga Birka älskar att bada.

I väntan på älgjakten övar Lunnsa rösten på spanielkompisen Lovis.

All rights reserved Carina Karlsson