Närvaro som hårdvaluta

På en bänk ser jag två unga föräldrar och ett litet barn i en vagn. Barnet tittar hela tiden på sina föräldrar som inte ser barnet utan bara har fullt fokus i sina smarta telefoner. Två unga mammor på caféet riggar upp en telefon för sina små barn. Med ömsom hot och ömsom löfte håller de en slags förmanande kommunikation. Titta på filmen nu, ät nu, sluta nu. Jag antar att deras förhoppning är att få fika i lugn och ro, men jag blir bara beklämd över mammornas dåliga interaktion med sina barn. På samma fik en annan gång ser jag en mamma stoppa sin lilla flicka innan hon börjar äta sin bakelse. Först ska det fotas och läggas ut på sociala medier. Mamman är helt upptagen med sin telefon. Pappan verkar dock ha lite mer tid för barnet, så pass att han följer med flickan till disken för att köpa ännu en bakelse som mamman också kan fota. Den lilla söta flickan gör sig säkert utmärkt på Instagram. Det kanske är där mamman hinner se hennes ögon. Där kan mamman bedöma om hon är fin nog att lägga ut strax innan skeden möter bakelsen. I stadshotellets restaurang sitter två vänner. Den ena har både en Ipad och en telefon framför sig. Kanske har hon fullt upp att tagga in sin vän, checka in henne på sociala medier eller bara kolla runt bland alla andra vänner. Jag ser inte henne möta vännens blick, jag ser inte dem hålla det där fokuserade innerliga samtalet som bara vänner kan. Jag funderar på hur smart det är med dessa smarta telefoner och vad det kommer att göra med interaktionen mellan människor. Dagens fragmentariska barn är inte övergivna bokstavligt talat, de kanske har allt de behöver och lite till, men de lär få kämpa hårt för sina föräldrars fulla uppmärksamhet.

Jag tänker på att ringa en kompis, men undrar om man numera måste skicka ett meddelande för att kolla om det är okej att ringa. Jag kommer på mig själv med att surfa runt bland vänners vänner och andra folk jag inte känner och funderar på vad den kunskapen är värd. Så slår jag upp något ord jag vill veta mer om, kollar runt bland artiklar, nyheter och bloggar för allt finns där. Eller inte. För allt finns också här utanför nätet; träd som står där de stått i många år och släktingar och vänner vi verkligen känner. Men en dag är skogen inte skog utan ett hygge såsom tiden har sin gång i ett modernt skogsbruk. En dag kanske också vänskapen är ödelagd som ett hygge, och det att går åt mer än en mansålder för ett hygge att bli skog. Då är det för sent. Kanske en dag springer det lilla barnet ut i den trafikerade vägen medan föräldrarna har fullt fokus på sina telefoner. Sedan finns bara möjligheten kvar att se barnets blick på de foton som finns kvar. Istället för att hålla blicken på barnet i den tid som är. I en fragmentarisk digital tid är det hårdvaluta med närvaro, blickar som möts och händer som inte scrollar utan har ro att vila på någon annans hand.

All rights reserved Carina Karlsson