Hundvalpar i vårt sovrum

Som liten var min dröm att jobba på en kennel. Nu vet jag att det är mycket jobb och tur att drömmen ska uppfyllas om att ha ett gäng hundvalpar.

Vackra spänstiga Enja (Hänsjöns Queen) har burit sina valpar i magen med stil. Ännu dagarna innan valpning kunde hon rulla runt i gräset. Den smäckra buklinjen växte till en jämnbred. Redan innan vi var säkra på hennes dräktighet förändrades hennes blick och blev ännu klokare och mildare. Med god aptit åt hon varje mål som serverades och med spänning funderade vi över hur många valpar som hon väntade.

Enja är högdräktig och luftar valpmagen.

Trots att vi varit registrerad kennel sedan 1990-talet har vi inte haft många valpkullar. Tanken är att bara meriterade, friska, rastypiska hundar, med god mentalitet ska få oss att överväga att ta valpar. Att kolla generationer tillbaka hur olika linjer skulle kunna kombineras överlåter jag åt mannen i samråd med avelsråd. Enjas planering började långt innan valparna föddes. I Västernorrland finns pappan till valparna. Så det blev långa resor och ovärderlig hjälp från vänner och uppfödare till en av våra andra hundar. De ordnade utmärkt logi och rastning för Enja och skjutsade henne dessutom mellan sin tilltänkta hane. Vi tog oss också tid att åka till stugan i södra Lappland när vi ändå skulle hämta Enja och låta henne paras en sista gång.

Jag minns en gång vi skulle para vår Hamiltonstövaretik. Mannen hade sett ut en hane utanför Boden som vore perfekt. Det är mycket långt från sydsvenska höglandet till Norrbotten. Det blev en ovanlig resa med oss, hund och treårig son. Jag fattar inte ens hur vi kom plats eftersom vår son är funktionshindrad och behöver hjälpmedel. Jag och sonen släpptes av i Jämtland hos en familj vi inte tidigare träffat men som vi hade en viktig gemensam nämnare med; mycket unikt barn. Det blev en trevlig vecka för oss. Mannen och hunden hämtade upp oss efter Norrbottensresan och sedan var det bara att vänta, som vi väntade. Stövaren lade på sig en fin tjock buklinje och vi matade på. När det började närma sig tid för valpning visade det sig att hon bara var skendräktig. Hunden fick en liten semestertripp med avstickare på cirka 300 mil. Sedan blev det till att träna bort hullet på hunden. Den stövaren hade två små kullar med två respektive fyra valpar. När vår Birka skulle paras gick allt fel. Det såg lovande ut fram till tre veckor före valpning. Då dog alla valparna i henne. Så olycklig både hon och vi var när hon skulle medicineras för att få ut de döda valparna. Men livmodern skulle räddas tänkte vi. Det gick ytterligare tre veckor innan hon fick ta bort även den. Som om inte det var nog fick hon infektion i såret. Först flera månader efteråt var hon sig lik igen. Vi var i fjällen med hundarna och den glada kloka blicken hos Birka var tillbaka. Så vi vet att det här med hundavel inte bara är att släppa ihop två godtyckligt och vänta ut en smidig kull valpar. Det har gjort oss extra fundersamma kring hundavel hos oss.

Enja pysslar om sina sju valpar.

Tillbaka till huvud(hund)personen i detta inlägg: Enja. En spännande väntan avslutades i en ännu mer spännande valpning. Det låter som om det kvittrar både utanför och inne i vårt sovrum. I valplådan ligger fina Enja och tar väl hand om sina sju valpar. Medan vi förundras över de små och turas om att vara nära. För det är en stor uppgift att se till att valparna växer och mår bra hos oss och kommer hela vägen fram till sina blivande ägare.

Lycka är att vila trygg hos sin mamma.

Medan somliga har valpbestyr roar sig andra i trädgården. Lunnsa rullar.

Nioåriga Birka älskar att bada.

I väntan på älgjakten övar Lunnsa rösten på spanielkompisen Lovis.

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Himmelshelg

I försommartid vill jag bara vara hemma. På vår halvfärdiga oborstade terrass har jag allt jag behöver. Det är lyx att hinna läsa en hel bok eller bläddra i en tidning. Jag får påminna mig om att det bara är början av maj och inte dags att plantera något, ännu kommer frosten några nätter till. Varje år gör jag samma misstag och köper kraftiga fina pelargoner som tappar sina knoppar i kylan och en lång väntan börjar innan nya blommor kommer. Hundarna leker på vår kirskålsäng. De gräver underjordiska gångar, gryt, nya hål och förbättrar gamla hål. Hundarna jobbar i trädgården och jag nöjer mig att se på. Det är fint nog med några äppelträd, tallar, björkar, vintergrönans blå blommor och vitsippor. Gräsmattan är förvånansvärt grön och så här på håll avslöjas inte brunjorden där hundarna dragit torvor. Det är stillsammare än vanligt med få bilar på landsvägen nedanför. Gudagott är det att sitta här och bara höra fågelkvitter och vindsus. Exotiskt är det att kunna urskilja naturljud utan störande kringljud.

Hundjobb i trädgården

Hundjobb i trädgården

Det är sällan vi tar långhelg. Några dagars hål i tiden blir det denna Kristi himmelsfärds helg, eftersom inga samtal måste ringas och det är en kort tidsfrist mellan sjukhusbesöken. Även om försommaren är ljus och vacker är det ändå orosmoln som följer oss. Den ständiga oron för sonens hälsa som gör hela livet svårplanerat. Därför ligger inte helgen som ett eftertraktat mål, ett festligt inslag eller ett miljöombyte i goda vänners lag. Istället får det bli enkelt men fantastiskt ändå. Som att turista på hemmaplan, åka runt i det småländska kulturlandskapet och förvånas över hur mycket slit det varit att en gång bruka och bo här bland kuperade steniga små åkerlappar. Det finns de som lämnande för gott, de som stannade kvar eller återvände. Jag förundras när vi åker på krokiga smala grusvägarna hur det funkar när mjölkbilen eller timmerbilen kommer och det liksom inte finns någonstans att ta vägen än utanför vägen.

Vi åker för att se på någon som tecknar långt ute på landet. Mannen undrar vad vi ska göra där och jag säger att vi åker nu och där finns kaffe och teckningar på spaniels. Det är litet och speciellt när vi väl kommer dit, med träd som ännu inte blommar, huset med de ylande hundarna, den lilla ateljén med teckningar, små goda korintkakor och den timida konstnären. Vi åker vidare på vägar som knappt är farbara, förbi förvånade sommargäster bärande på en båt. Så hamnar vi på ett helt annat ställe hos bekanta till mannen. Vi blir spontanbesök och det oplanerade är ändå det trevligaste. De får mer oväntat besök när en enormt stor hittehund promenerar in på deras veranda. Bara så där utan förvarning av en ras de inte sett förut. Den är trött, darrig, tovig och fästingarna kryper i den tjocka pälsen. Men den får dricka sig otörstig i en balja med rent vatten och lägga sig ner för att vila på gräset. Ett morgonrocksskärp blir halsband, en tvättlina blir koppel och hunden är snäll med kloka ögon. Till slut får hunden transport iväg. Hur det går till blir en anekdot att berätta men inte här. Jag får gå bakom husknuten och skratta innan hunden lämnar gårdsplanen. Den bortsprungna hunden blir en solskenshistoria när den via sociala medier hittar ägarna till slut.

Nyutslagen körsbärsblom

Nyutslagen körsbärsblom

Måndagen kommer med alla ta-itu-saker, men det är samma dag som de vilda körsbärsträden och häggen slår ut. Göken gal och allt annat får vänta.

All rights reserved Carina Karlsson

Fjällvila och hundbestyr

Sommaren hann börja närma sig slutet innan vi kom iväg på semester. Uttröttade över all energi vi lagt på något som borde flutit på om andra skött sina jobb. Medan folk anställda av kommun och stat gått på sina semestrar väntade vi otåligt på att komma iväg på vår. Jag tänkte testa hur det skulle vara att ha fyra semesterveckor i rad men det lyckades inte från båda jobben. Faktum är att jag inte ens minns om jag någon gång haft ledigt så länge sammanhängande. Kanske mellan två jobb eller för över 25 år sedan när jag jobbade på gård. Jag är uppväxt med plikttrogenhet som ledord; att arbeta och göra sitt bästa. Det är nya tider nu för den yngre generationen även om det finns jobb att göra för dem som vill och kan. Vår familj brukade förr om somrarna ligga i jordgubbsodlingarna hos min mammas kusin och ihärdigt plocka jordgubbar till försäljning. Min syster tjänade pengar till sin första kamera där. Det var inget glamoröst jobb. Vilka ungdomar skulle välja det som sommarjobb nu för tiden? Jag ser busslaster med bärplockare hämtade från andra sidan jorden åka runt och leta efter ännu omogna bär, nedlagda landsbygdsskolor som primitivt inhyser alldeles för många människor på liten yta och nedskräpad skog. Å ena sidan kan man förfasas och fråga vad som är värdigt, å andra sidan kan man krasst konstatera att många av oss vill ha bär men få är beredda att utsätta sig för möda och mygg. När vi plockar våra bär i affärens frysdiskar och på torget så har någon annan plockat dem oss. Något som skrämmer mig är att dagarna som vi kan äta färska bär kan vara räknade i och med dvärgbandmaskens intåg. Det är priset vi får betala för våra rättigheter med slopad karantän och att vi far med våra sällskapshundar på utlandssemestrar. Men också för att folk är beredda att adoptera gatuhundar från andra länder och köpa smuggelhundar samtidigt som de vilda rovdjuren rör sig fritt och gränslöst. Då räcker det inte längre att skölja och frysa våra bär och äta dem. Hejdå hjortronfromage, rårörda lingon och färska blåbär med mjölk. Fast i år ska jag mumsa färskt om jag hinner hem innan bären är övermogna och om jag hinner stanna kvar tills hjortronen är mogna och inte alla kart är plockade.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Till sist for vi norrut med bilen lastad med fyra hundar och släpvagnen full av märklig packning inklusive två oflådda vildsvin. Medan många andra väljer sol och sällskap vid kusterna styr vi över hundra mil norrut till ändlösa vidder och glesbygd. Mitt i sommaren packar vi varma underställ, kängor och myggmedel istället för sommarkläder, sandaler och smink. Vi blev som vanligt väldigt försenade innan vi kom iväg så då är det tur att jämtländska vänner öppnar upp sitt hem med midnattsfika och övernattningsmöjligheter. Det kan tyckas galet att ha en stuga i norrländska glesbygden. Som om vi inte får nog med skogsliv på sydsvenska höglandet åker vi från en liten by till en ännu mindre by i Norrland, till en annan skogsdunge och ett ännu kargare klimat. Till priset av ett utdass och fallfärdig barack med fjällutsikt har vi fått en minimal tomt, ett gammalt missionshus inklusive ett helt bohag och en fin bagarstuga. Det matchar inte i några heminredningstidningar, men det är vårt och vi älskar dess skeva charm. Dessutom behöver vi inte förfäras över att hundarna sladdar på golvet eller råkar bita på någon matta eller möbel. Någon kilometer upp från vår dunge finns utsikt, dryga milen bort finns lågfjäll och inom tolv mils avstånd fantastiska fjällbyar och vyer. Resan och hela den galna stugidén är värd allt för en dags vackerväder på fjällen, en trevlig kväll med goda vänner som kan tillaga vildsvin eller en natts vila i duntäcken och sängar som ingick i stugköpet.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Sommarsnö i bergen.

Sommarsnö i bergen.

Naturliga nyanser

Naturliga nyanser

Så vad gör vi egentligen i obygden? Ja, det kan man fråga sig. Jag vet inte vad man gör på husvagnssemester vid kusterna eller all-inklusive utomlands. Vi lämnar aldrig hundarna på pensionat utan har alltid med dem och ser det som ett tillfälle att ge dem extra tid. Kvällarna blir sena och nätterna är korta och oregelbundna. En spaniel piper på nätterna, försöker komma upp i sängen eller krälar under. Den äldsta jämthunden skäller när grannarnas hundflock ylar, jämthunden i mellanåldern är en utmärkt valpvakt som styr upp det när spanieln och jämthundsvalpen lever rövare. Lilla valpen vaknar som en klocka vid femtiden på morgonen och tittar uppfordrande upp mot oss i sängen. Oftast är det färdigsovet annars går det att ligga en stund till med benmuta. När mannen redan asat sig upp så är det bara för honom att hoppa på cykeln för långrastning av den hund som står på tur. På så sätt kommer både man och hundar i form inför jaktsäsongen, inte strandsäsongen. För det närmsta vi kommer bad är enstaka norrländska kalla sjödopp med årsvis mellanrum. Sedan går dagarna i lugn och vild takt utan klocka, med bilturer, promenader, matpauser, valpbus, myggplåga, hundvila och människovila.

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Bokhög, tid att läsa

Bokhög, tid att läsa

Råvaror från den lokala ICA-handlaren eller gårdsbutikernas mathantverk är våra souvenirer som vi äter upp. För om man nu kan köpa renkött eller prisbelönt rökt gravad lax så vore det dumt att låta bli. Varför köpa Abbas inlagda löksill när Bergmans goda sillar finns som alternativ? På vägen upp är det inte dumt att ladda upp med goda teer, fina ostar, skorpor, marmelader eller tjock havtornsaft som måste bankas ur flaskan. För att inte tala om lyckan att fynda i vänners frys och skafferi: fryst röding och en hel dunk lingondricka. En påse mandelpotatis och hembakat tunnbröd sedan kan vem som helst äta upp sig en vecka. För det är vårt godis det; mat i alla dess former på fina råvaror. Jag hade en gång en lärare på universitetet som pratade om hur hon brukade bläddra i vackra kokböcker, bilderna blev som en slags matpornografi. Jag förstod mig varken på det eller på läraren överhuvudtaget. Men det här med kokböcker kan jag numera förstå. Kokböckernas bilder är halva nöjet. Det är en konst att fotografera mat snyggt och att få det som smakar gott att se smakligt ut. En ännu större konst att få det osmakliga att se gott ut. Fattar ni vilken prestation att få grå inälvsmat att se fin ut! Så det är en slags märklig lyckokänsla för mig att köpa eller låna en vacker kokbok. Egentligen finns det bara en kock för oss, Mannerström, hans kokböcker har lärt oss allt vi behöver veta om mat. Det roar mig också att ta seden dit jag kommer och läsa på om samisk och lappländsk mat. Sedan kryddar jag bokutbudet med Mattias Hagbergs obehagligt geniala böcker, och fortsätter på det samiska temat om läkekonst, samisk religion och en lusläst fjällväxtflora. Det blir inget jag kan tipsa mina låntagare om när jag kommer tillbaka till mitt härliga biblioteksjobb, men böckerna roar mig. Jag är ganska lättroad; tid att läsa en stund, en promenad i myggträskland, en bukett vilda blommor, en lunch på fjället, en mugg te och kanelskorpor i vår gamla soffa. Vad jag inte skriver vet ni inte. Men lite ska jag avslöja: som att hundar gör sig snyggast på kort i fjällmiljö och inte i koppel på vägen upp och ner när de ska äta renskit överallt. Att insekterna är galna här uppe och att turisterna också är det när de ger sig iväg på fjället i leriga spår med enkla gympaskor på sig. Utsikten var fin häromdagen, men det var för många människor i sikte, kanske tio personer och en del motorfordon på vägs till fjälls. Det är mycket för oss som trivs bäst i våra ensliga skogsdungar söderut och norrut.

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

All rights reserved Carina Karlsson

Skogshygge och fällda planer

Genom det som inte längre är skog går vi. Inget ligger längre mossigt dolt. Djupa spår sårar och fårar marken. Skogsstjärnan och nattviolen ser felplacerade ut på valkad mark. Kalhygge, fulfälle och nya plantor. Det är inte vackert nu men i alla fall öppet. Om trettio år är det som fulast, med tät granplantering och nästintill steril mark med tystat fågelkvitter. Rishögarna luktar som barndomens ödehus, gammalt trä i förmultning. I de grävda dikena simmar insekter. Vägen är breddad för maskiners framkomlighet och jag minns när jag gick med det lilla barnet i vagnen. Kanske ska vi gå här någon gång igen och jag ska berätta om när han var liten. Nu är det framkomligt även för rullstol.

Hyggesutsikt

Hyggesutsikt

Det är omöjligt att känna igen sig. Var det där förra hunden hoppade över bäcken och apporterade när solljus silades mellan träden? Öppet ända bort till nästa väg, uppkört bortkört, nerkört och markberett. Ohygglig sikt, hyggesutsikt. Modernt korrekt skogsbruk, om än enformigt utformat men inkomstbringande. Låt de lavaklädda träden maka på sig. Kanske kommer hallonbuskar berika hygget, mjölkört och sly mata de vilda djuren? Jag ser en rörelse vid sidan om från ett vilt djur, kanske ett rådjur eller en älg som drar sig tillbaka. En kamouflagefärgad fjäril sitter oansenlig på marken, anspråkslös som en gråsten.

Blåbärsbördig osårad mark

Blåbärsbördig osårad mark

Badglädje

Badglädje

Längre bort går vi in i den skog jag känner igen. Lättare att andas igen. Frodig blåbärsrisad mark, mossmark, sjökant och vattenspegel. Hunden leker i vattnet. En spaniel i sitt rätta element bland vatten, snår, vass och ris. De första plaskiga simtagen och en enkel pinnapportering. Över sjön hörs rop från några badande, men jag vänder blicken utåt och inåt. Hundlycka och naturlugn. Sjön är sig lik i alla fall, några näckrosor blommar och där är den lilla udden. Tid att bara vara.

Spanielbad

Spanielbad

Näckrosnosande

Näckrosnosande

Vi går vidare upp på en kulle. Lite högre, lite närmre himlen. Jag låtsas inte om de märkta träden och de uppkörda skogsmaskinspåren. Här är skogen intakt och lite skägglav hänger från ett närliggande träd. Min tid har inte räckt till för att vara i naturen. De senaste månaderna har präglats av sonens sjukdomar, antibiotikabehandlingar och den kopiösa mängd administration som funktionshinder medför. Här i det gröna kommer jag ikapp mig själv. Lycka det senaste dygnet; ett infektionsvärde på nedåtgående, en nära vän, vila, tre olika sorters te, en ny bok och en glad unghund. Jag ser inte orosmolnen som inom kort åter rullar in. Jag ler och tänker att det vänder. Men samma natt, ett telefonsamtal, och de bildliga molnen är nattsvarta, olyckskorparna kalasar på de första och sista resterna av sommarlöften. Alla planer och alla fina ord faller som rangliga korthus i vinden. Semester och käftsmäll tycks vara synonymer med varandra. Den med rätten att leva som andra degraderas till att förlora sina rättigheter. Som ryska dockor vickar vi tillbaka i en tröstlös kamp. Jag tänker på skog: kalhuggen, sårad mark med patetiska fröträd och tufsiga granplantor, sedan kommer fulskogen med så täta planteringar att marken är steril. Det påminner mig om en kalhuggen, rotvält, skyddad och oempatisk organisation där träden blivit papper som borde malas i papperskvarnar. Mala upp alla planer som ändå inte kan hållas. I ett envist hopp vänder jag blicken inåt och längtar till vägen upp genom fjällbjörkskogen, till ändlösa vidder, berg, dalar och fjälluften som blåser bort och blåser rent.

Fågelbo av skägglav.

Fågelbo av skägglav.

All rights reserved Carina Karlsson

Vårblomstrande landsbygd

Hundarna sover djupt i sina Bia-bäddar och bemödar sig inte ens med att titta upp när jag går förbi på bara fötter. När jag öppnar dörren tidigt i gryningen och lyssnar så är det bara naturens ljud jag hör. Fåglarna är vårgalna och försöker överrösta varandra. Det är nu de sjunger som mest. Jag behöver bara stå där i den kyliga luften mellan natt och dag och lyssna för lyssnandets skull, för vårens skull som är så överdådigt intensiv.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Jag är lyckligt lottad som inte hela tiden hör ljudet av fordon, arbeten och människor. Den intensiva våren kan inte få nog av vilda blommor och grönhet. Det doftar svagt honungslikt. Själva luften bär fram minnen av människor och händelser och påminner även om dem som inte längre är här. Häggen har precis slagit ut och jag blandar en bukett av häggkvistar och förgätmigej. Min morfars gamla vas, som han fick som pris på en kaninutställning, är perfekt för att låta nu möta då. I den vasen brukade jag sätta lila syrener till skolavslutningarna. Björkarna är lika grönt skira som när pappa dog för två år sedan. Väggen är ännu riktigt faluröd sen de gångerna han stolt och ihärdigt målade vårt hus och uthus.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

De vilda körsbärsträden har blivit färre under åren, några ligger uppgivet fällda och några är bara stubbar. De som är kvar blommar intensivt i år igen, på en plats där någon bodde och brukade jorden för mycket länge sedan. Vita blommor mot himlen och jag kan liksom inte se nog. För om bara några dagar ligger deras kronblad på marken.
körsbärsblom2015
Inte bara naturen är som återuppstånden. Hunden Birka har med modern veterinärvård fått ett nytt liv igen. Hon busar, springer, rullar sig, går, vattentränar och vill inget hellre än att jobba sig tillbaka till fin form. Svansen har blivit stolt ringlad igen och ögonen är pigga. På ängen blommar gullvivorna på den plats där hunden Selma ligger begravd. Birka ligger bredvid blommorna och spanar omkring. Enja rullar sig av glädje i gräset och delar en pinne med Lovis. Lilla hunden Lovis som har fyllt ett år, klippt sig och snart ska skaffa sig ett jobb.

Birka på vår äng.

Birka på vår äng.

Ska vi dela pinne med varandra?

Ska vi dela pinne med varandra?

Grönt är skönt tycker Enja.

Grönt är skönt tycker Enja.

Vissa dagar borde man gå ut i gryningen och inte komma in förrän framåt natten. Men det blir förstås aldrig så. Istället nöjer jag mig med att lägga mig sent, gå upp tidigt och däremellan vandra om natten fast inomhus. Det finns saker att göra, viktiga saker, mindre viktiga saker, måste-saker och funktionshinder att administrera, samtal att ringa, planer att skriva, affärer att sköta, tvätt att tvätta, skräpiga rum att röja, älgar att tillaga, hundar att rasta och ett roligt biblioteksjobb att gå till. Grubbel att grubbla och önskan om flyt. Fast egentligen räcker det bara att gå ut, ta ett par vårliga andetag och tänka om det ändå inte flyter på så är det i alla fall vår just nu. Jag är förstås partisk, men sonen och hans baldejt var det vackraste och unikaste paret när de rullade fram på röda matten. Han borde vara idol och hjälte, fast det är han redan för oss, för sitt tålamod och för sin fina personlighet. Bloggar, instagram och sociala medier fylls av bilder, men de vackraste bilderna finns inom oss om vi är närvarande i stunden. Det finaste man kan ge varandra är tid och uppmärksamhet. Mina vackraste vårbilder får ni bara i text; en vän på caféet, en hand på en kind i natten, en hund i mitt knä, en stolt son i skjorta och fluga, ett hästekipage med timmer i skogen strax utanför mitt barndomssamhälle, en mammas berättelser om förr och en solbelyst molnformation i kvällningen.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

All rights reserved Carina Karlsson

Tid att lyssna

Naturnära utsikt

Vilka meddelande kommer fram bland alla röster, alla inlägg, kommentarer, bloggar, delningar, foto och videoklipp? Vi är många som vill höras, synas och bli lyssnade på. Då är det skönt att bara vila i tystnaden, i skogen, på fjället där vinden tar över och inte ett hus så långt jag kan se, eller bland välbekanta ljud hemma på landet. Jag som egentligen älskar att skriva tänker: Vad finns att säga som inte redan är sagt? För vi bär många historier och det är inte säkert att de som är mest värda att berättas ens kommer fram. Mitt barn med ett ungt livs visdom inom sig men inget verbalt språk bär sina minnen, tankar och drömmar tyst inom sig. Även vi andra som kan uttrycka oss har våra dolda berättelser. Ibland delar vi dem med varandra. Det är ett fantastiskt förtroende att få del av en medmänniskas liv. Jag skulle vilja kalla det en gåva att tyst förvalta, utan att bryta in och göra om den andras historia utifrån sin egen infallsvinkel. Det enda vi vet är att vi alla bär sorg och glädje.

Ishotellet i Jukkasjärvi

Ishotellet i Jukkasjärvi

Det sägs att det är tanken som räknas. Men jag har svårt att tänka mig något finare än närvaro genom ord och handling. Att finnas till för och att utföra något där det behövs när det behövs är stort. Min pappa, som inte finns mer, var en handlingens man. Han ryckte in när det behövdes med sitt snickaryrkes stolthet och många är spåren efter honom: möbler, grindar, målade hus, byggen i stort och smått. Handling behöver inte vara bestående stora saker, utan även små flyktiga; som en struken tvätthög, en kakburk, diskning, storstädning i ett garage, en bäddad soffa hos en vän, en bredd macka eller bara en stunds lyssnande. Tid och mod att mötas även när livet är motigt. Det är vänskap.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Ett bokslut över året som var är fullt av kontraster som livet själv. För mig var det stort att en drömresa blev av i februari till Jokkmokk, Kiruna och Jukkasjärvi. En flera hundra år marknasplatstradition som kontrast till en stad i förändring och ett hotell av is. En vårdag i mars dog hunden Selma, i den makalösa midsommartiden anlände valpen Lovis. När sommarn var som varmast och vackrast var sonens hälsa som allra sämst och vänskapen viktigast. Marie-Susanne, min vän, du är som en ängel. Några sköna semesterdagar hemma avlöstes av flera oroliga veckor på sjukhus. Vår norrländska stuga fick inte den närvaro som var tänkt. Men de få dagar vi var där i april, maj och december var ändå ovärderligt avkopplande. I slutet av december träffade vi för sista gången min mans mormor. Hon var den sista i den generationen. Jul och nyår var tid för avkoppling och eftertanke. Om det nya året, som inletts med en begravning och en storm, tänker jag inget stort, inga löften eller storslagna planer. Inför det nya året önskar jag hälsa åt människor och djur, vänskap och tid att dela livsberättelser med andra människor.

Lilla Lovis första sommarbad.

Lilla Lovis första sommarbad.

All rights reserved Carina Karlsson

Grålycka

Stolta tallar mot gråhimlen

Stolta tallar mot gråhimlen

Underskatta inte en vanlig grå novemberdag. Trädtopparna har snygga konturer i skymningen mot den jämngrå himlen. Hundväder är när inte ens de tåliga jämthundarna vill gå ut eftersom just den grådagen inte är en jaktdag. Då kniper de med festblåsorna och ligger kvar i köket i sina bia-bäddar, bemödar sig på sin höjd med att bädda om filtarna till en bekväm oordning. Lilla spanieln Lovis bangar inte för en gråvädersdag utan kan tänka sig trädgårdsjobb så pass att vår elektriska trädgårdsmästare Nisse groda fastnar med felmeddelandet slirat. Är hundgrävningen särskilt ihärdig och hålet olämpligt placerat så hamnar stackars Nisse ur arbetsområdet och hittar inte hem till sin laddstation. Men något skamfilad jobbar han oförtrutet vidare varje nattskift utan extra lönetillägg eller gnäll om ledigheter. Ända in i november stretar han på trots att säsongsuppehållet redan borde infallit.

Ända in i november grönskar det och trädgårdsmästaren Nisse Groda jobbar på.

Ända in i november grönskar det och trädgårdsmästaren Nisse Groda jobbar på.

Det finns alltid saker som kan liva upp en senhöstdag. Varför inte göra snygga diagram över alla fångade möss? Två dagar med musfällor i pannrummet har resulterat i sammanlagt åtta möss. Brinner finfint i pannan när de väl släppt dödstaget om fällan. Så kan man roa sig med att utvärdera vilka beten som smakar bäst och var fällorna ska placeras för bästa jaktlycka. Synd att det är så lite kött och päls att det inte är lönt att flå. Men ett par snygga handledsvärmare skulle gå lätt att få ihop.

Lort-Lovis bangar inte för dåligt väder

Lort-Lovis bangar inte för dåligt väder

Det finns alltid något att fira. Varje dag i almanackan firas något. Du har väl inte missat grynkorvens dag, samma dag som måltidens dag? Här firar vi helljusets dag hela hösten och hela vintern. När det är mörkt som i en säck finns all anledning till att glädjas åt de superstarka extraljusen. Det krävs i och för sig att man åker på ödsliga vägar eftersom de mötande på mycket långt håll vill att man bländar å till halvljus. En nackdel är att vägskyltarna bländar tillbaka så pass att det nästintill skulle behövas solglasögon tillfälligtvis. Pannlampans dag har vi firat dagligen sedan vi passerade fyrtio, så pass att min man känns lite avklädd utan lampan i pannan. Nu väntar jag på att få fira att fästingsäsongen och älgflugesäsongen börjar närma sig sitt slut. Om det ens finns ett slut. Novemberfästingen tog nyligen ett nackatag på mig och jag hoppas att den var friskare än förra årets Septemberfästing som injicerade en släng Borrelia i solarplexus. Häromdagen fick mannen rycka ut med fästingsnaran. En dag fick han inspektera mitt öra i jakt på insekter. Det verkar banne mig som en älglus slagit sig ner där, och det är ingen ömsesidig kärlek i så fall. Luskamning efter skogspromenad är ett måste här. Spindelmannen är en amatör som klättrar på väggar jämfört med en älglus som hänger sig fast.

I novemberrusket myser vanligt folk med ljus och varma drycker

I novemberrusket myser vanligt folk med ljus och varma drycker

En sen eftermiddag funderade jag på om jag glömt att rulla upp rullgardinen innan jag förvånat konstaterade att det var så pass mörkt ute. Då är tid att kura ihop sig i en fåtölj, dricka något varmt, läsa en bra bok, pyssla med barnen eller något liknande normalt. Jag funderar på pyssel. Hundarna har redan påbörjat en stor grop. Kanske kunde det bli ett fint ide för folk och fä? Att krypa in i november och ut ifrån till takdroppstidig vår. I heminredningstidningarna och mattidningarna som jag missbrukat och vant mig av vid igen är det julpyssel och julmat. Det räcker att gå till tidningshyllan och se på löpsedlarna för att börja rapa julmat och se sig om efter Samarinpåsar. I affären är det ingen hejd på hur mysigt och gott vi kan ha det i månader innan jul. Tomten har fått en farsdagsslips, gravljuset lyser upp en pumpa och i dödskallens ögonhålor kan vi stoppa doftljus. Far kan till och med få en skelettdräkt på rea. Tänk vad far ska bli glad om den matchas med en blodröd slips och tre skrapade trisslotter.

En varm kompis i en skön Bia-bädd. Lovis betraktas numera som ett däggdjur av Birka som först tyckte att valpen var en insekt.

En varm kompis i en skön Bia-bädd. Lovis betraktas numera som ett däggdjur av Birka som först tyckte att valpen var en insekt.

Hösten kan livas upp med en ny frisyr. Jag slog själv på stort och klippte mig efter fem månaders uppehåll. Tack och lov har min frisör mer frekventa kunder än mig för sin försörjning. Det är verkligen spännande varje morgon jag tittar mig i spegeln. Ny frisyr varje dag och hittills har ingen sett ut som den där dagen jag gick stajlad från salongen. Det tycker jag är roligt, snacka om valuta för pengarna. Men så behandlar jag heller inte håret på något avancerat sätt. Det räcker med att kamma bort älglusarna för att känna sig fräsch och redo för nya äventyr i trattkantarellernas land. Vi har inte så stora krav på nöjen här på landet. Utan gläds även åt saker som inte händer; som att jag i mörkret lyckats missa valpens hundbajs. Fattar ni hur omöjligt det är att se brunt mot grönt i skummet i en ålder av 40 plus? Det är inte ens möjligt med pannlampa. Kanske kunde jag rikta bilarnas extraljus mot trädgården och skönja en skit i det gröna. Tacka vet jag grått mot grått. Grått är flott som kråkan stolt säger i Mamma Mu. Grått som vackra stolta tallar i skymningen mot en jämngrå himmel.

All rights reserved Carina Karlsson

Den fina renmuggen kan köpas här i Ajttes webbshop:
http://www.ajtte.com
Ljusstaken i glaskonst är köpt på Jokkmokks marknad från atelje Nymånen:
http://www.nymanen.se
Den vackra handduken kommer från Risfjells sameslöjd i Vilhelmina:
http://www.sameslojd.se/sv/
Alex Schulman gör en fin sammanfattning av förvirringen kring Allhelgonahelgen och Halloween.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article19791540.ab

Hundliv

Hon är här nu, Ängsblommans First Easter Flower. Vi kallar henne lilla Lovis och jag hoppas vi får många roliga år ihop. Det är lika spännande varje gång med en valp och en stor utmaning. Jag är säker på att hon har alla förutsättningar för att bli en bra hund. Hon har mod, fart, följsamhet, glädje, envishet och upptäckarlust. En liten mönstervalp och monstervalp i ett som det ska vara. Nu är det upp till oss att förvalta hennes egenskaper.

Welsh springer spanieln Lovis

Welsh springer spanieln Lovis

Varje hund är unik och vi har ännu inte kunnat uppfostra någon av alla hundar vi haft på samma sätt. Inte en enda av dem är glömd och alla fyllde sin plats i vår familj. Medan ängsblommor och gräs döljer hunden Selmas grav så är inte Lovis hennes ersättare utan en annan hund med sina egna egenskaper. Det är roligt att se hur hon fungerar ihop med oss och jämthundarna. Enja leker tålmodigt och försiktigt med sin nya kompis. Birka ruskar på huvudet och går undan. Hon är föga imponerad av valpar och tycker mest de liknar stora fästingar. När Lovis växt till sig lite kan hon förväntas att betraktas som en hund istället för en insekt.

Enja och Lovis i Biabädden

Enja och Lovis i Biabädden

Kompisar på upptäcktsfärd

Kompisar på upptäcktsfärd

Även stora Birka, som nu är sex år, har varit liten och fick extra uppmärksamhet från sin uppfödare, som fortfarande tycker att hon är väldigt speciell. Redan när hon kom till oss kunde hon sitta på kommando och lyssna till sitt namn. Hon har varit väldigt sjuk med svåra magåkommor, infektioner, borrelia, förlorad valpkull och borttagen livmoder. Det har varit värt alla försäkringar, veterinärkostnader och mediciner för att behålla en mycket duktig jakthund och omtyckt familjehund. Birka är arbetsvillig, tålmodig, hanterbar och en mästare på att känna av sinnesstämningar. Om vår son hostar, är sjuk eller är orolig så kommer hon direkt och vill hålla koll. Även om vi är ledsna över något så kommer hon intill och bara är nära.

Birka

Birka: Väck mig när valpen växt till sig.

Enja, två år, har mognat ordentligt på sista tiden. Hon är väldigt mjuk till sättet, otroligt snabb och spänstig i kroppen. Hon lekte jämt med Golden Retrievern Selma förr och var sig inte lik efter att hon försvann. Enja har en jämlik hundkompis i svågerns jämthund Atle som är här ibland. Kanske kan Lovis bli en jämbördig lekkompis till Enja när de närmat sig varandra i storlek. Nu leker de korta stunder under vårt överinseende. Det är roligt för hundarna att kunna kombinera träning, jakt och vardagsmotion med lek i vår stora trädgård. Vi har också märkt att de blir väldigt snabba, viga och muskulösa av den kombinationen. Denna sommar blir som vanligt en sommar med hundarna och extra roligt och utmanande att få sköta om en valp i hundgänget.

Lovis kopplar av i mattes knä

Lovis kopplar av i mattes knä

All rights reserved Carina Karlsson

Hundar att minnas

Det var lycka att hämta min första hund. Berghyddans Catja köpte jag efter att lång tid bearbetat mina föräldrar och jag betalde henne själv för egna sparade pengar. Hon var en Golden Retriever av den gamla sorten, ganska smäcker och guldgul. Jag var tretton år, ivrig och påläst hundägare. Vi gick kurser och aktiverade oss med andra hundkompisar. Catja var följsam, lättlärd och vek. En härlig hundkompis till mig och mina kompisars hundar. Hon var väl försiktig i vissa sammanhang, tyckte inte om att åka bil, eller gå i öppna trappor. Dragsele och skaklar var verkligen inte hennes grej. Under några år bodde hon kvar hos mina föräldrar medan jag gick på gymnasiet och jobbade. Hon var väldigt anpassningsbar och flyttade med oss till först Västergötland och sedan till småländska höglandet. Catja uppskattade lantlivet. Hon var elva år när hon dog.

Catja cirka tio år gammal

Catja cirka tio år gammal

Hamiltonstövaren Hejja kom in i vårt liv när hon var fyra år gammal. Hon hade i huvudsak vistats i hundgård och var inte van vid inneliv och annan mat än torrfoder. Det började inte så bra med att Catja och Hejja stod och morrade ilsket åt varandra på varsin sida om hundgårdsnätet. Konstigt nog hittade de snabbt ett sätt att förhålla sig till varandra. De låtsas bara om att den andra inte fanns. De konfronterade inte varandra utan behandlade bara varandra som luft. De var varken vänner eller ovänner. Hejja blev snabbt en innehund. Hon älskade att ligga i sin hundsäng efter jakten. Man fick i princip leda henne ut för att hon överhuvudtaget skulle gå ut och kissa. Hon hade sannerligen en ordentlig festblåsa. En morgon hörde vi henne ligga och morra i garderoben i vårt sovrum när den andra hunden gick förbi. Hejja var skendräktig och tyckte att sockvalparna var väl värda att vakta. Det var enkelt löst. Garderoben hölls stängd och sockarna lämnades åt sitt öde. Eftersom Hejja var kraftigt byggd och jagat mycket under sitt liv var hon sliten i kroppen redan i sju-års åldern. Vi valde att avliva henne på djursjukhuset. Hon lämnade blod och räddade på så vis en annan hund.

Valpen Fanny vilar hos Hejja.

Valpen Fanny vilar hos Hejja.

Hamiltonstövaren SJCH Virdaskogens Fanny var en duktig jakthund och en helt vanlig familjehund utan att utmärka sig på något vis. Vi gick tre hundkurser med henne och hon fungerade bra både i hemmet och med andra hundar. Fanny parades vid tre olika tillfällen och hade två små kullar. Trots ett noga val inför aveln var det ingen av valparna som meriterades eller blev lika bra som sina föräldrar. Fanny jagade in i det sista. Bara några dagar innan hon hastigt blev sjuk och avlivades efter ett långt hundliv.

Hamiltonstövaren Trixa i förgrunden, mamma Fanny i bakgrunden.

Hamiltonstövaren Trixa i förgrunden, mamma Fanny i bakgrunden.

Moharens Trixa var en märklig liten stövare. Hon var energisk, glad, väldigt nyfiken, påhittig och aldrig arg eller elak. Det hände ofta att hon stod och tittade ut genom fönstret tillsammans med vår son eller kollade vad han hade på gång med sina hjälpmedel. En gång under jakt tittade hon till och med in genom fönstret i ett främmande hus. Trixa var ingen vidare jakthund, inte särskilt vacker men väldigt speciell på sitt sätt.

Valpen Kelly delar hundsäng med Fanny

Valpen Kelly delar hundsäng med Fanny

Grenåsens Kelly hämtade vi utanför Skellefteå. Hon blev glad när hon träffade vår Fanny och fann sig snabbt till rätta. Kelly är en hund att minnas på flera sätt. Hon var vacker, glad, envis och lättlärd, gjorde aldrig oss i familjen något ont och hälsade varje gång vänligt på vår son. Däremot var hon fruktansvärt bytesmedveten, matgalen och försvarade allt som hon räknade som ätbart, alltifrån soppåsar, små matbitar, kadaver och hundspyor m.m. Vi testade hårda metoder och mjuka metoder för att komma till bukt med hennes habegär. Vi lyckades aldrig. Hon kunde vara en ängel eller en djävul. Vissa människor fullkomligt dyrkade hon, andra vågade vi inte låta henne umgås med. Det var ett ständigt passade på mat. Dessutom lärde hon sig att öppna dörrar åt alla hål. Hon var som sagt mycket läraktig och provade nya sätt att göra saker på om hon inte lyckades på en gång eller blev tillsagd av oss att inte göra så. Det blev obalans i flocken när Golden Retrievern Selma och Kelly inte längre tålde varandra. Vi började med att låna ut Kelly till en hundvan man i Norge som jagade med henne under jaktsäsong och när han haft henne några gånger beslöt vi att låta henne stanna där. Hon fick tack vare det ett långt hundliv som enmanshund med jakt, mat och inomhusliv. När detta skrivs lever Kelly fortfarande, inne på sitt tolfte år.

Seasymphonys Angel Eyes kallades Selma och blev en nystart för Golden Retriever i huset sedan Catjas tid. Jag kände att jag återigen hade tid för en ren sällskapshund. Tanken var ändå att kunna ha lite nytta av Selma inom jakten som eftersökshund. Vi testade att spåra och hon var duktig fram till dess hon närmade sig spårslutet. Då tyckte hon sannerligen att det luktade för otäckt och vek av från spåret. Selma var en väldigt smidig Golden Retriever smäcker och rörde sig otroligt lätt i skogen. Hon var arbetsvillig, badglad, apporteringsvillig och jobbade som nöje till husbehov. Livlig ute och lugn inne. Hon hade en del stress, flämtade mycket vid bilåkande, hade svårt vid veterinärbesök och hanteringar. Men hon var mycket följsam och var med oss på flera fina fjällvandringar och där var inga problem alls att varken gå på konstiga underlag eller bära klövjeväska. Med Selma hade jag mycket roligt och lärde också känna några riktigt goda vänner. Selma dog hastigt, åtta år gammal. Kroppsligt var hon fortfarande i mycket fin kondition, snabbare och piggare än många yngre och tyngre hundar. Särskilt vill jag minnas vår sista sommar tillsammans, två och en halv veckor i Norrland, när vi vandrade i fjällen och promenerade i den vackra byn där vi har vår stuga och när vi hälsade på vänner i norrländska skärgården. Det var en stor glädje att se hennes smidighet i klippigt kustlandskap och hennes snabba simmande i havet. Det var värt att höra hennes flåsande många mil i bil eftersom hon tyckte så oändligt mycket om att vara tillsammans med oss och sina hundkompisar.

Hundbus mellan Golden Retrievern Selma och Jämthunden Milo.

Hundbus mellan Golden Retrievern Selma och Jämthunden Milo.

SE J(Lö) CH Fiskstjärnlidens Blixten kallad Milo köpte min man ihop med sin bror. Milo var verkligen den hund som fick min man att tycka om älgjakt. Han var en mycket duktig jakthund och otroligt go och vänlig mot alla människor. Milo kunde aldrig få nog av gos och klappar. Han fick det av minsta lilla barn och var alltid så vänligt påträngande när han ville ha uppmärksamhet. Lugn och sansad. Milo bodde hos min svåger och hans familj men vi hade också lyckan att få se efter honom och ha honom hos oss ibland. Han tyckte det var väldigt trevligt här hemma med hundtjejerna och vår stora trädgård. Milo avlivades nyligen efter ett långt hundliv.

All rights reserved Carina Karlsson

Hundens sista vårdag

Det var en fantastisk vårdag, en av de första det här året. Jag skulle gå med våra hundar på en helt vanlig promenad. Två av dem tog jag med i koppel med Baggen-bälte runt min midja. Det var Golden Retrievern Selma och jämthunden Enja som glatt följde med på en förmiddagspromenad. Jag gick på en skogsväg upp mot något av det fulaste jag vet, en cirka trettio år gammal mycket tät granplantering, där marken är nästintill steril och få fåglar kvittrar. Den mödosamt staplade stenmuren ligger underminerad och bortglömd bland granars rötter. Jag minns rådjuren och fågelkvittret som hördes för många år sedan på betesmarken innan granarna bredde ut sig. Vi skulle bara gå en bit och sedan vända om. Nu hade granplanteringen röjts och solen började hitta emellan täta stammar. Då såg det ut som om Selma skulle vända om och rulla sig i något. Men i själva verket dog hon mitt i steget, utan ett ljud, utan en onödig rörelse, dog på fläcken där på skogsstigen den fina vårdagen. Lika fin död som levande. Där stod jag med två hundar i koppel en liggande och en levande. Min man som var ett par mil bort skyndade sig. Han åkte så nära han kunde och bar henne till bilen. Gyllene silkespäls i solljus och hon låg följsamt i hans famn.

Selma i fjällen

Selma i fjällen

Det ligger bokstavligt talat en hund begraven här på vår ängskulle. Den första av våra hundar som är begravd här, men det gick hastigt och dagen var vacker så valet var ändå självklart. Selma trivdes bäst hemma, i skogen, på fjället eller i vattnet. Hon var stressad över att åka bil eller gå till veterinären. Så hennes hastiga död var ultimat för henne. Hon var trogen oss och följsam. Åtta år gammal var hon fortfarande i mycket fin form med blank päls, bra kondition och lagom hull. I somras gladde jag mig mycket åt när hon simmade i havet, klätterhoppade bland klippor och vandrade i fjäll och skog. Så smidigt och snabbt rör sig inte alla yngre och tyngre hundar. Bara dagarna innan den där sista vårdagen apporterade hon glatt och snabbt. Det var roligt att se. Nu har Selma burit färdigt. Vi räknar bara till två istället för tre när våra jämthundar hoppar in genom dörren efter bus i trädgården.

Selma i hemmaskogen

Selma i hemmaskogen

All rights reserved Carina Karlsson