Ett hål i tiden

För 30 år sedan frågade han, som skulle bli mannen i mitt liv, om vi skulle bli ihop. Vi gick på jordbruksskolan och jag svarade att vi kunde försöka. Då var vi bara tonåringar, jag 17 år och han 18 år, och ett makalöst omaka par. Nu har vi delat ett långt vuxenliv och fått övermäktiga erfarenheter av kärlek, sorg och sjukdom. Vår underbare son har lärt oss allt vi behöver veta om livet och mer därtill.

När det är omöjligt att planera från dag till dag så lyckas mannen ändå överraska mig med kort varsel. Jag kan inte minnas att vi firat ihop-dag, förlovningsdag eller bröllopsdag. Den här överraskningen blir så perfekt den kan bli. God mat och övernattning i härlig miljö, konsert bara några hundra meter bort. Det är Gamla åttiotals-idoler, Uno Svenningsson, Patrik Isaksson och Tommy Nilsson. Det blir en häftig nostalgitripp i tankarna tillbaka till gruppen Freda i sporthallen i barndomssamhället till nu när Uno med de tänkvärda texterna får igång publiken. Tommys låt ”Allt som jag känner” får mig att minnas filmen jag glömt namnet på och ett rum hos en barndomsvän. En av Patriks låtar förknippar jag med en vän som stod mig nära som jag inte träffat på länge. Publiken är i vår ålder och lite över. Först avvaktande stillasittande men till slut börjar till och med de infiltade personerna dansa. Då är det drag på medelåldersvis. Kvällen blir fantastisk och vi minns känslan när vi var unga och log mer. Till och med molnen drar iväg, och för en kort stund känns det som att friskare dagar närmar sig. I tankarna finns förstås den som står oss närmast. Han som hela vårt liv kretsar kring, den enfödde och vackre som delar våra anlag.

Kort och fin slottsvistelse

Kort och fin slottsvistelse

I vargtimmen kommer tankarna. Vi hinner inte ens smälta frukosten och knappt ta oss ur staden innan bemanningen havererat hemma och vi är på vägs hem igen till vår son. Det blev femton timmar av nostalgisk lycka, ett litet hål i tiden, ett kort men viktigt mellanrum.

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Tid att lyssna

Naturnära utsikt

Vilka meddelande kommer fram bland alla röster, alla inlägg, kommentarer, bloggar, delningar, foto och videoklipp? Vi är många som vill höras, synas och bli lyssnade på. Då är det skönt att bara vila i tystnaden, i skogen, på fjället där vinden tar över och inte ett hus så långt jag kan se, eller bland välbekanta ljud hemma på landet. Jag som egentligen älskar att skriva tänker: Vad finns att säga som inte redan är sagt? För vi bär många historier och det är inte säkert att de som är mest värda att berättas ens kommer fram. Mitt barn med ett ungt livs visdom inom sig men inget verbalt språk bär sina minnen, tankar och drömmar tyst inom sig. Även vi andra som kan uttrycka oss har våra dolda berättelser. Ibland delar vi dem med varandra. Det är ett fantastiskt förtroende att få del av en medmänniskas liv. Jag skulle vilja kalla det en gåva att tyst förvalta, utan att bryta in och göra om den andras historia utifrån sin egen infallsvinkel. Det enda vi vet är att vi alla bär sorg och glädje.

Ishotellet i Jukkasjärvi

Ishotellet i Jukkasjärvi

Det sägs att det är tanken som räknas. Men jag har svårt att tänka mig något finare än närvaro genom ord och handling. Att finnas till för och att utföra något där det behövs när det behövs är stort. Min pappa, som inte finns mer, var en handlingens man. Han ryckte in när det behövdes med sitt snickaryrkes stolthet och många är spåren efter honom: möbler, grindar, målade hus, byggen i stort och smått. Handling behöver inte vara bestående stora saker, utan även små flyktiga; som en struken tvätthög, en kakburk, diskning, storstädning i ett garage, en bäddad soffa hos en vän, en bredd macka eller bara en stunds lyssnande. Tid och mod att mötas även när livet är motigt. Det är vänskap.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Ett bokslut över året som var är fullt av kontraster som livet själv. För mig var det stort att en drömresa blev av i februari till Jokkmokk, Kiruna och Jukkasjärvi. En flera hundra år marknasplatstradition som kontrast till en stad i förändring och ett hotell av is. En vårdag i mars dog hunden Selma, i den makalösa midsommartiden anlände valpen Lovis. När sommarn var som varmast och vackrast var sonens hälsa som allra sämst och vänskapen viktigast. Marie-Susanne, min vän, du är som en ängel. Några sköna semesterdagar hemma avlöstes av flera oroliga veckor på sjukhus. Vår norrländska stuga fick inte den närvaro som var tänkt. Men de få dagar vi var där i april, maj och december var ändå ovärderligt avkopplande. I slutet av december träffade vi för sista gången min mans mormor. Hon var den sista i den generationen. Jul och nyår var tid för avkoppling och eftertanke. Om det nya året, som inletts med en begravning och en storm, tänker jag inget stort, inga löften eller storslagna planer. Inför det nya året önskar jag hälsa åt människor och djur, vänskap och tid att dela livsberättelser med andra människor.

Lilla Lovis första sommarbad.

Lilla Lovis första sommarbad.

All rights reserved Carina Karlsson