Flykten

Vem är jag att döma dem som flyr nu? Kriget och flykten från Finland är bara en generation bort. Pappa, jag lyssnade inte så noga då när du berättade och jag kan inte längre fråga dig. I ekot av dina berättelser finner jag en väg att förhålla mig. Med empati försöker jag förstå de som vill vidare till något bättre. Jag tar mig friheten att återberätta delar av din historia nu när du inte längre finns här.

Pappa var vid tiden för sitt flyktförsök bara fem år gammal, lite äldre än det uppsköljda döda barnet som visats i nutida media. Jag bläddrar i pappas anteckningar, letar i mina minnen och ser på fotot i boken ”Flykten västerut” av Matts Andersén. Pappa och hans syster är allvarliga. Farmor ser förhoppningsfull ut och farfar ligger tätt intill. Kanske var de i tankarna redan på väg till tryggheten i Sverige? I augusti 1944 planerade min farmor, farfar, pappa, faster och andra släktingar att fly från kriget. Från Österbotten i Finland skulle de ta sig över Bottenviken till Sverige i en båt. De låg ute i skärgården och väntade på att vinden skulle avta och skulle ge sig iväg nästkommande natt i skydd av mörkret. På morgonen kom militärpoliserna och genomsökte ön för att tillfångata de som inte återvänt till kriget. De vuxna hade sagt åt barnen att om polisen kom och visade upp någon av de tillfångatagna skulle de neka till att ha sett den personen. Den första de kom med var min farfar. Farmor höll min faster och pappa i varsin hand. Pappa såg upp i sin rädda mors ansikte och sa att han aldrig sett den där farbrorn förut. Han som var hans egen far. Min pappa förmådde trots sin ringa ålder ljuga trovärdigt. Farfars brott var att han brutit sin plikt som soldat. Han dömdes av militärdomstol till 1,5 års tukthus och hade aldrig överlevt om han fått sona sitt brott. Familjen fick återvända till sin by i Finland från sin ofullbordade flykt. En amnestilag gjorde att straffen uppsköts eller upphävdes så farfars straff för sin desertering hann aldrig verkställas. Skadad av granatsplitter levde farfar med sina traumatiska minnen och mardrömmar. Pappa berättade att man alltid fick vara mycket försiktig när man väckte farfar för då rusade han upp som om kriget fortfarande pågick. Om min farmors vedermödor vet jag inte mycket. Samma dag som min pappa föddes 1939 så begravdes farmors far så hon kunde inte var med på begravningen. Hon hade tagit hand om sina tre yngre syskon, sin TBC-sjuka mamma och var bara sjutton år gammal när hon fick sitt första barn. På det inramade fotot vid min vedspis ser jag på min farmor. Pappa och hans syster står bredvid henne. Farmor är bara 24 år på bilden men ser redan ut som en gammal kvinna. Vem är vi att döma att hon ville fly till en tryggare plats i Sverige? Eller att min farfar ville bort från kriget?

Farmor, pappa och hans syster under krigsåren i Finland

Farmor, pappa och hans syster under krigsåren i Finland

Pappa, jag ville som liten inte höra talas om stekt gröt, ekorrar och fattighjälp. Allt ni åt och inte åt under krigsåren. Det påminde du oss barn om. Jag tänker på det du sa när jag läser att gröt blivit trendigt. Minnen av dina ord kommer till mig när jag med min överfulla matvagn skyndar förbi tiggaren utanför affären. Då är mitt största problem att möta blicken på den människan och att undvika att se muggen framför. Det problemet ter sig futtigt jämfört med att inte ha mat, jag som inte ens vet vad hunger är. Inte heller kan jag förstå hur det skulle vara att ta mitt barn i famnen och fly mil efter mil, utan mat och mediciner, utan slutdestination eller möjlighet att återvända hem. Det är svårt att tänka sig hur det skulle vara att ta reda på det lilla kött en ekorre ger och laga till det som knappt är ätbart. Kanske drygade farmor ut maten med klimp om ni hade tillgång till mjöl. Ni överlevde kriget. Du slapp bli ett av de cirka 70000 finska krigsbarn med lappar runt halsen. De som fraktas som paket till Sverige via tåg. Hur kan vi döma dem som valde att sända iväg sina barn? Hade de något val? Kriget i Finland eller trygghet och mat i Sverige? Priset var högt för en del, med språkförlust och identitet, kluvenheten mellan de båda länderna. En del fick det inte ens bra i Sverige. Det här är bara en generation bort. Hur kan vi nu sätta oss till doms över dem som väljer att skicka iväg något av sina barn till en slags framtid bort från krig och svält?

För mig sommarminnen, för mina förfäder en flyktväg

För mig sommarminnen, för mina förfäder en flyktväg

Pappa, jag vet inte vad du skulle ha sagt om flyktingarna eller tiggarna. Du hjälpte dem som hade det sämre. Din historia gav empatins eko att förstå ett barnhemsbarn i Lettland eller dold fattigdom hos en familj i Sverige. När du flyttade för gott till Sverige var du 18 år och det blev för alltid ditt hemland. Född i finska Österbotten hade du det svenska språket som modersmål och du sökte omgående jobb. Det är troligt att du ändå bara var en finne i mångas ögon. Jag och mina syskon kan vara glada att du kom hit, träffade min mamma och att vi föddes här i trygghet. Du byggde vårt hus och vi hade en fast plats hela vår barndom. Jag fattade det inte då hur lyckligt lottad jag var. Om jag inte lyssnade på det du sa, om du inte förmådde berätta allt så är jag ändå tacksam nu. För du lärde mig förnöjsamhet, empati och plikttrogenhet. Du kom hit utan utbildning med dina händer som enda redskap som snickrade, hjälpte och jobbade. Tack pappa för att du kom till Sverige, så att jag kunde födas och tack för att jag får skriva detta till dig och om dig trots att du inte längre är här. Jag tror att du skulle ha varit stolt över att få berätta din historia.

All rights reserved Carina Karlsson

Tips för vidare kunskap

Böcker:
Flykten västerut av Matts Andersén
Att inte höra till: Ett finskt krigsbarn berättar av Ann-Maj Danielsen

Film:
Den bästa av mödrar. Film om finska krigsbarn.
Filmhandledning
http://www.filminstitutet.se/contentassets/342f5ef7425246adae5ac1856a2f06de/basta_av_modrar.pdf

Länkar om flykten från Finland under andra världskriget och finska krigsbarn
http://www.expressen.se/geo/finlands-sak-var-var-men-vems-sak-ar-finlands/
http://www.oppetarkiv.se/video/3403659/
http://www.oppetarkiv.se/video/3664053/

Annonser

Vanliga dagar är ovanliga med unika människor

Saker man inte vill höra som förälder till ett funktionshindrat barn: ”Du är så duktig som orkar med. Det skulle jag aldrig göra”. Livet är ingen räls och barn inget man skaffar rakt av. Det finns inga alltigenom kontrollerade embryo som kan stämplas godkänt redan innan födelsen. All världens undersökningar och forskning kan aldrig garantera ett alltigenom friskt liv. Det enda vi ännu vet är att vi alla någon gång blir sjuka och dör. När barnet, det käraste och närmaste vi har, blir sjukt eller funktionshindrat är det enda vi kan göra att följa med på den resan och älska förbehållslöst. Det ska mycket till att det ens blir ett barn, som är friskt och överlever födelsen och som senare visar sig var någorlunda friskt livet igenom. Hela den livsvägen är en mycket riskfylld färd. Gränsen mellan friskt och sjukt, liv och död är ibland obefintlig. Vår son föddes till synes frisk, men visade sig ha en sjukdom som är så ovanlig att man kan säga att den knappt existerar, men för oss gör den det i högsta grad. Andra barn har blivit funktionshindrade av helt andra saker; påverkan under graviditeten, för tidig födelse, förlossningsskador, olyckor, brott, sjukdomar, slumpartade kromosomavvikelser eller ovanliga anlag. Oro inför allt detta är priset man får betala för att ha ett barn hos sig. För ett barn behöver inte vara ett biologiskt barn. Inte heller ett barn som kommer till oss på andra sätt är garanterat friska och problemfria. Att älska är en nödvändig risk.

Med ett funktionshindrat barn lever man närmre döden och livet. Eller som någon så fint citerade: ”Sorgen är kärlekens pris”. Vi har en fantastisk son som visar själva essensen av vad som verkligen betyder något. När hälsan har hälsat hem är det inte mycket fokus på annat. Har det varit dåligt väder i sommar? Är hösten fin? Det har jag inte märkt. I månader har vår son haft envisa infektioner som inte vill ge med sig. Nu inför antibiotikakur nummer sju på bara fyra-fem månader saknar vi ofantligt den helhetssyn som borde finnas inom vården för alla men framförallt för flerfunktionshindrade. Istället för att låta den ena medicinen efter den andra avlösa varandra och låta olika läkare lämna över stafettpinnen till en hel rad andra. Läkare som knappt läst på vad som gjorts innan, som inte utvärderat vårdinsatserna eller sett mönster mellan bakterier och mediciner, orsak och verkan och som ibland inte ens kan tolka resultat de remitterat vidare. Då är det långt till vanliga dagar och stora glapp till vanligt familjeliv med fritid och fredagsmys. Det där med fredagsmys har jag aldrig fattat. Vad är det egentligen? Vi läser själva in oss på forskning och försöker tolka hälsa och se mönster, sköta om och föreslå undersökningar, envist hävda att det måste finnas en orsak till besvären. Under tiden står sjuksköterskor i rad för att säga upp sig och ingen vet längre vem som är kvar på hemsjukvårdens sjunkande skuta. Varje vecka är det olika läkare på vårdcentralen. Om undersökningar måste göras på sjukhuset skyndar vi oss därifrån för att inte riskera att bli kvar. Efter förra sommarens tre veckors erfarenheter känns det som den mest riskabla platsen att vara på.

Önskan om extra tid för en skogsutflykt

Önskan om extra tid för en skogsutflykt

Det är inga svårigheter att älska ett funktionshindrat barn. Det är en självklarhet och en rättighet alla barn har. Orka är det minsta man kan göra för sitt barn. Då gäller det att skala av allt runtomkring och fokusera på det viktiga. Det som är svårt är samhällets bristande stöd, att det inte finns en koordinator som kan samordna insatser så att det fanns ett nummer att ringa istället för hundra olika med bristfälliga telefontider. För det är ingen uppoffring att ta hand om sitt barn. Att bevaka alla rättigheter är däremot en vansinnig pappersexercis som kräver en heltid på obetald fritid. Då är det inte svårt att önska vanliga vardagar när det flyter på någonstans, och det finns tid för en extra promenad, en liten stunds läsning eller att hjälpas åt och få sitta i soffan en stund. För visste ni att det inte ens är en rättighet att sitta i sin egen soffa? Hjälpmedel finns för att komma dit men det kostar en slant. Därför har man bara rätt att kunna komma över till sin säng i ett sovrum eller göra toalettbestyr på toan. Soffan tittar vi på tillsammans med två arbetsterapeuter och en sjukgymnast som säger: Nej, det går inte att komma dit med golvlift. Det ska divideras i åratal vem som ska stå för flytt av eventuell taklift eller annan transportabel lift. Det kanske inte är så dumt ändå att slå på Tv:n som ytterst sällan är på, krypa upp i soffan en helg och låtsas vara en vanlig familj.

Vi orkar vara med vårt fantastiska barn och du skulle orka om du vågar tänka tanken att inte heller ditt barn är självskrivet för ett alltigenom vanligt liv. Frågan är vem som orkar tala för barnet, ungdomen och den vuxne funktionshindrades rättigheter? För det är det som tar orken, som tar tiden och kraften. Det är inte samtalsterapi vi behöver. Det är sekreterare, jurister, läkare, sjuksköterskor, habiliteringspersonal, hjälpmedel, helhetssyn och ett samhälle och myndigheter som verkar för oss och underlättar. Ett värdigt liv mäts inte i IQ, psykiska och fysiska funktioner. Ett värdigt liv är för alla oavsett funktionshinder eller bakomliggande förutsättningar. Med en liten gnutta empati är det inte svårt att inse att det kan var du eller jag, en vän eller anhörig som nästa gång går från fullt frisk till sjuk eller funktionshindrad. Det händer varje dag på ett ögonblick. Det är den risken vi tar när vi lever och älskar våra medmänniskor.

Den förunderliga stunden när aspens löv hörs falla.

Den förunderliga stunden när aspens löv hörs falla.

All rights reserved Carina Karlsson

Försommarfunderingar

Jag fiskar upp en drunknad fluga i kaffekoppen, tittar på morfars gamla vas med nyplockade ängabollar och funderar över nu och då. Min morfar sa att man skulle ha några allvarliga sjukdomar och vårda dem väl. Morfar som varken var atlet eller bodybuilder, visste vad han talade om. Han var smal och hade svår astma, allergi, magsår, en släng salmonella och cancer. Men han skrockade glatt för varje år som gick och sa att han lurat läkarvården igen. Deras tips var att han inte skulle bli äldre än femtio år. När det flaggades på halv stång i några av de offentliga husen bredvid, så kunde det faktiskt hända att någon ringde och kollade om morfar var vid liv. Det tyckte han var vansinnigt roligt. Han var av den generationen som kunde berätta en riktigt bra historia i olika varianter. Så hur sanningshalten var med flaggstången låter vi bero. Morfar hann fundera ut sina bästa historier när han låg i soffan och hostade eller satt ovanpå köksbordet och sydde.

Ängabollar

Ängabollar

Huset, som inte finns mer, var alltid öppet för besökare. Det var på den tiden när man kunde ha nyckeln hängande i farstun även när man gick ut. Mormor kokade kaffe och ordnade med fika och morfar stod för de osannolika historierna. Tjädrarna blev större och större för varje gång de jagades i minnet. Så var det berättelsen om mannen som bet huvudet av en råtta och fick heta katten resten av livet. Skrönan om grannens katt vars kattskinn syddes fast på kragen och historien om de vackra stulna kaninerna. Det är mycket möjligt att några av de här berättelserna klassas som vandringssägner. Poängen med det här är ändå en saknad över den tid då det inte var galna klipp på Internet som stod för berättandet. Den tiden vi gav varandra och de historierna som blev som ett familjeberättande, är mycket mer värda. Nu är det få som kan berätta en riktigt bra historia fritt. Det enkla sättet att träffas har alltmer försvunnit. Istället för att komma spontat så ska det bokas tid månader i förväg. En dag kanske det är för sent. Den bokade tiden gäller inte eftersom personen inte längre är tillgänglig i livet eller bortom. Mormor och morfar bodde centralt i industrisamhället. De behövde egentligen inte gå långa sträckor. Det var enkelt för andra att komma till dem. Dörren stod öppen för alla om det så var Jehovas vitten som knackade på, någon nyanländ flykting som behövde lägga upp sina byxor, eller någon inhemsk inte särskilt ren och lindrigt nykter människa. Det fanns alltid tid för prat och en kopp kaffe.
syren
Jag är tacksam över att jag har fått chansen att träffa min mormor och morfar under hela min barndom. Mina föräldrar flyttade från Dalarna för att få närmre till dem. I Finland fanns min farmor som jag inte hade någon nära kontakt med trots att vi var där varje sommar. Farfar dog året innan jag föddes. Så det är minnen från mormor och morfar som är starkast. Doften av mormors egengjorda välling när vi barn sovit över, synen av pelargoner på rad som väntade på att åter planteras ut, alla knappar och trådrullar som det var så roligt att plocka med, vinden och källaren med sina spännande saker. I trädgården matades fåglar och igelkottar och där växte den undergörande persiljan, nyponbuskarna och den stora spirean. Trädgården var minimal när den hade styckats av. Nu är det obegripligt att det ens kom plats ett hus, men som liten gick det att gå på äventyr där ändå.

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Mormor och morfar är borta sedan länge men minnen lever kvar. Morfar han lurade läkarna genom att överleva hela 32 år extra. Det var först när han var 82 år som flaggan flaggade på halv stång för honom och han hade berättat sin sista berättelse. Mormor var 89 år när hon dog. I år är det hundra år sedan mormor föddes. Grattis var du än är! Nu ska jag gå ut och vattna mina pelargoner och tänka på dig.

Pelargoner och mormorsminnen

Pelargoner och mormorsminnen

All rights reserved Carina Karlsson

Tid att lyssna

Naturnära utsikt

Vilka meddelande kommer fram bland alla röster, alla inlägg, kommentarer, bloggar, delningar, foto och videoklipp? Vi är många som vill höras, synas och bli lyssnade på. Då är det skönt att bara vila i tystnaden, i skogen, på fjället där vinden tar över och inte ett hus så långt jag kan se, eller bland välbekanta ljud hemma på landet. Jag som egentligen älskar att skriva tänker: Vad finns att säga som inte redan är sagt? För vi bär många historier och det är inte säkert att de som är mest värda att berättas ens kommer fram. Mitt barn med ett ungt livs visdom inom sig men inget verbalt språk bär sina minnen, tankar och drömmar tyst inom sig. Även vi andra som kan uttrycka oss har våra dolda berättelser. Ibland delar vi dem med varandra. Det är ett fantastiskt förtroende att få del av en medmänniskas liv. Jag skulle vilja kalla det en gåva att tyst förvalta, utan att bryta in och göra om den andras historia utifrån sin egen infallsvinkel. Det enda vi vet är att vi alla bär sorg och glädje.

Ishotellet i Jukkasjärvi

Ishotellet i Jukkasjärvi

Det sägs att det är tanken som räknas. Men jag har svårt att tänka mig något finare än närvaro genom ord och handling. Att finnas till för och att utföra något där det behövs när det behövs är stort. Min pappa, som inte finns mer, var en handlingens man. Han ryckte in när det behövdes med sitt snickaryrkes stolthet och många är spåren efter honom: möbler, grindar, målade hus, byggen i stort och smått. Handling behöver inte vara bestående stora saker, utan även små flyktiga; som en struken tvätthög, en kakburk, diskning, storstädning i ett garage, en bäddad soffa hos en vän, en bredd macka eller bara en stunds lyssnande. Tid och mod att mötas även när livet är motigt. Det är vänskap.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Selmas sista fjällvandring mellan himmel och jord.

Ett bokslut över året som var är fullt av kontraster som livet själv. För mig var det stort att en drömresa blev av i februari till Jokkmokk, Kiruna och Jukkasjärvi. En flera hundra år marknasplatstradition som kontrast till en stad i förändring och ett hotell av is. En vårdag i mars dog hunden Selma, i den makalösa midsommartiden anlände valpen Lovis. När sommarn var som varmast och vackrast var sonens hälsa som allra sämst och vänskapen viktigast. Marie-Susanne, min vän, du är som en ängel. Några sköna semesterdagar hemma avlöstes av flera oroliga veckor på sjukhus. Vår norrländska stuga fick inte den närvaro som var tänkt. Men de få dagar vi var där i april, maj och december var ändå ovärderligt avkopplande. I slutet av december träffade vi för sista gången min mans mormor. Hon var den sista i den generationen. Jul och nyår var tid för avkoppling och eftertanke. Om det nya året, som inletts med en begravning och en storm, tänker jag inget stort, inga löften eller storslagna planer. Inför det nya året önskar jag hälsa åt människor och djur, vänskap och tid att dela livsberättelser med andra människor.

Lilla Lovis första sommarbad.

Lilla Lovis första sommarbad.

All rights reserved Carina Karlsson

Hundens sista vårdag

Det var en fantastisk vårdag, en av de första det här året. Jag skulle gå med våra hundar på en helt vanlig promenad. Två av dem tog jag med i koppel med Baggen-bälte runt min midja. Det var Golden Retrievern Selma och jämthunden Enja som glatt följde med på en förmiddagspromenad. Jag gick på en skogsväg upp mot något av det fulaste jag vet, en cirka trettio år gammal mycket tät granplantering, där marken är nästintill steril och få fåglar kvittrar. Den mödosamt staplade stenmuren ligger underminerad och bortglömd bland granars rötter. Jag minns rådjuren och fågelkvittret som hördes för många år sedan på betesmarken innan granarna bredde ut sig. Vi skulle bara gå en bit och sedan vända om. Nu hade granplanteringen röjts och solen började hitta emellan täta stammar. Då såg det ut som om Selma skulle vända om och rulla sig i något. Men i själva verket dog hon mitt i steget, utan ett ljud, utan en onödig rörelse, dog på fläcken där på skogsstigen den fina vårdagen. Lika fin död som levande. Där stod jag med två hundar i koppel en liggande och en levande. Min man som var ett par mil bort skyndade sig. Han åkte så nära han kunde och bar henne till bilen. Gyllene silkespäls i solljus och hon låg följsamt i hans famn.

Selma i fjällen

Selma i fjällen

Det ligger bokstavligt talat en hund begraven här på vår ängskulle. Den första av våra hundar som är begravd här, men det gick hastigt och dagen var vacker så valet var ändå självklart. Selma trivdes bäst hemma, i skogen, på fjället eller i vattnet. Hon var stressad över att åka bil eller gå till veterinären. Så hennes hastiga död var ultimat för henne. Hon var trogen oss och följsam. Åtta år gammal var hon fortfarande i mycket fin form med blank päls, bra kondition och lagom hull. I somras gladde jag mig mycket åt när hon simmade i havet, klätterhoppade bland klippor och vandrade i fjäll och skog. Så smidigt och snabbt rör sig inte alla yngre och tyngre hundar. Bara dagarna innan den där sista vårdagen apporterade hon glatt och snabbt. Det var roligt att se. Nu har Selma burit färdigt. Vi räknar bara till två istället för tre när våra jämthundar hoppar in genom dörren efter bus i trädgården.

Selma i hemmaskogen

Selma i hemmaskogen

All rights reserved Carina Karlsson

Hjärtslag

Vem kan ana? I den vackra försommaren med löften om nya tider finns döden bara ett hjärtslag bort. Min pappa så livfull hos oss alla. Den han är har blivit den han var. Det är svårt att tänka dåtid istället för nu. Ständigt redo med hjälpande händer, ordna, snickra och plocka. Ja, till och med när vi inte bad om hjälp visste han vad han skulle hitta på för att underlätta det som inte hanns med i vår vardag. Omtanke visade han oftare genom handling istället för ord. Beredd att rycka in där det behövdes med verktyg och målarpensel med händer märkta av arbete. Eller bara gå med fika till dem som behövde en pratstund. Han hittade ofta på små kluriga och märkliga presenter till alla.

himmel

Jag vet inte hur pappa skulle beskriva sig själv. Han var en man med många åsikter, men också förmåga att respektera andras livsval. Jag tror att han tyckte alla var värda en extra chans. Rättvisa var viktigt för honom, behandla lika, dela lika och dela med sig. Nog visste han hur det var att leva enkelt, född i Finland under kriget och uppväxt under anspråkslösa förhållanden. Pappa var alltid engagerad i vår familj och många människor i sin omgivning. Indirekt lärde han mig och mina syskon att alltid göra vårt bästa, vara plikttrogna och att han alltid skulle komma när vi behövde.

Ännu en viktig egenskap var en slags förnöjsamhet och tacksamhet över att ha hem, mat för dagen och hälsa. Glädjen att kunna vara till hands för andra. Pappas hjärta slog fjorton extra år med mekaniska hjärtklaffar. Han var tacksam för var och en av de dagarna.