Livet på landet

Vintern kom sent den här säsongen, men det blev en tid med kalla snöiga dagar. Det var som ett levande vykort att gå eller åka genom landskapet. Sådana dagar vet jag varför jag bor på landet. Dagar när hundarna tumlar runt i snön och träden står frostigt vackra. Då snön ligger varsamt utan hotande tö, vägarna är röjda och kanske till och med grusade. Sonen får känna hur det är att åka riktigt fort i en slalombacke, med hjälp av duktiga skicart-instruktörer och våra assistenter. Hemma går det att bunkra upp med varma kläder och snöbollar. Jag får bara vara mamma, som varken kan rulla eller kasta, när sonen och assistenten bombarderar mig med snöbollar och han ler stort. Då är det lätt att bli lycklig för lång tid framöver. I skogen är det tyst och det gäller att huka sig under snötyngda trä. Då glömmer vi vintriga nackdelar när framkomligheten är obefintlig för en rullstol, när vi får sopa fram bilar och skotta ner till vägen och väderomslaget gjort vägarna våldsamt moddiga.

Vintervita tallar i morgonljus

Vintervita tallar i morgonljus

Livet på landet är inte för oss någon grön våg, en vacker dröm eller ett ämne för inredningsreportage. Jag tvivlar på att möjligheten finns att återgå till ett gammalt bondesamhälle med småbruk, återbruk och självhushåll. För oss är det inte tänkbart att leva på det vi odlar eller slopa jobb, bil och modernt hushåll. Jag har burit alltför mycket ved så jag vet att det varken är glamoröst eller meditativt. Vedbärandet är glömt när det är varmt inne men 20 minus utomhus. Att somna till skenet och ljudet av sprakande björkved i kakelugnen är oslagbart. Då är det inte hela världen att nätterna är korta och oregelbundna, att vi ligger i en bäddsoffa men nära dem som betyder mest. Det är inte alla förunnat med ett varmt och tryggt hus. Gamla värmesystem kompletterar de nyare och varken vi eller huset fryser. Som komplement till luftvärmepumpen är vedspis, panna, kakelugn och reservkraft. Det känns bra att veta att vi kan stå pall för en storm och elavbrott.

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

I inredningstidningarna fascineras jag av husprojekten, men jag undrar hur ekonomin och familjerna klarar sig. Vi förstod aldrig vilket jättejobb det var att renovera vårt gamla hus. Hur tiden fanns och hur vi överlevde som familj i byggdamm och bråte är underligt att tänka på nu. Motorsågar kördes i väggarna, och golven revs upp ända ner till underjorden. Mitt i allt detta rörde sig en liten son i sin rullstol och hundar klev runt på byggplast. Vi gjorde trots allt något väldigt klokt och tog ett par rum i taget under flera års tid. Därmed riskerade vi aldrig vår ekonomi. Det blev lite festligare att det rummet var klart en sommar och där gjorde vi ett ryck till en jul. Resultatet kan man diskutera. Det skulle knappast platsa rakt av i Sköna hem. Möblerna är omaka och tapeterna hopplöst färgglada 1990-tal. Det är egentligen dags att börja om igen. Jag ser inom mig bilden av min pappa, när bara huvudet stack upp ur det uppsågade vardagsrumsgolvet. Han var stolt över att kunna hjälpa oss och han hade ännu ork för att snickra. Jag sitter och skriver det här i mitt kök, som är det enda rum vackert nog att kunna platsa i en lantlig inredningstidning. Det här köket fick aldrig pappa se. Han levde inte längre när vi renoverade om.

Vi gick lantbruksskola både min man och jag. Där lärde vi oss den tidens sätt att sköta en gård. Själv var jag bara där för djurens skull. Jag gick en extra fårskötselkurs och drömde om att en gång skaffa får. Det finns få djurungar som är så ulliga och gulliga som lammungar. Jag lusläste en bok om angorakaniner och funderade över all fin päls som kunde tas om hand. Så finns också minnena av den första arbetsgivaren och hans familj. Han som lärde mig att en anställd mår väl av ett tack varje dag och lärde mig det jag behövde veta om djuren. Ännu kan jag känna den goda doften av nyfödda smågrisar och kalvar som sög på mina händer. Men jag minns också de döda kattungarna i gödselrännan, de sjuka och döende smågrisarna, de stora grisarna som fastnat och de dödfödda kalvarna. Det oerhörda handfasta slitet med kornas ensilage, eller att rensa kalvkättingars ströbäddar innan fluglarverna tog över. Grisdammet som trängde sig in, svetten bakom ansiktsskyddet och klafsiga gummistövlar. Den nyförlösta kon som försökte klämma, trampa och sparka ihjäl oss. Sommardagar när korna hämtades på betet och markerna ännu liknande ett västgötskt kulturlandskap där tofsvipan skrek och det gick att hitta vackra blommor längs ån. Jämte det finns minnet av våldsamt åskväder när blixtarna slog i elstängslet och det var svårt att få med alla kor hem. När jag trodde att alla var med och det ändå visade sig att någon envis inte så flockmedveten dröjt sig kvar på betesmarken. Jo, jag kan sakna smågrisarna, kalvarna, det handfasta arbetet och kornas idisslande kompat av radion bakom.

Kor i kulturlandskap

Kor i kulturlandskap

Lantbrukare blev inte vårt liv, men jag är tacksam över att andra satsar på det. För det finns inte mycket som är vackrare än ett öppet landskap med betande djur, och det finns inget fulare än en före detta betesmark med en 30-årig granplantering och steril mark under. Där fåglarna slutat kvittra för länge sedan och stenmurarna vält. Jag förstår att det moderna skogsbruket och det moderna lantbruket är något annat än små glimtar av äldre kulturlandskap. Ändå finns den där långt inne, längtan efter några kacklande höns, några grisar och får. Egen odling trots att jag vet att skuggan här inte gynnar odling och att vi varken har tid eller gröna fingrar. Ägg och lammkött är smidigare och billigare att köpa i affären eller gårdsbutiken. Vi har varken mark eller utrymme för andra djur än hundarna. Men ändå en liten kanin, några höns, några fler pallkragar. Det ser lätt och vackert ut när jag läser om det. Jag erkänner att jag med glädje läser böcker om självhushåll och vackra lantliga tidningar. Även inne i mig frodas ett litet frö om småbruk, återbruk och självhushåll, än så länge överröstad av förnuftets envisa röst.

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Smådjur och odjur

Mitt djurintresse har hållit i sig hela livet. Det är bara själva djuren som har växlat. De allra första husdjuren var gräshoppor, flygfän, grodyngel, spindlar och sniglar. En snigel kunde under natten nästan hinna över till grannen om den marscherade raskt från mitt djurgömställe under trappan. Det påstås att jag har gett en nära släkting spindelfobi. I så fall genom att jag skulle ha släppt någon liten spindel från min samling i släktingens säng. En annan mig närstående hade motorcykelhandskar på sig för att kunna lyfta katten. Ytterligare en hade redan djupt rotad maskfobi.

Jag vågar påstå att djur var ett av mina allra största intressen. Om detta blev jag påmind när jag nyligen inventerade mina sista kvarvarande saker i barndomshemmet. Förutom några mappar med teckningar var allt djurrelaterat. Där fanns bland annat en hamsterbok, två pärmar med minutiöst ordnade urklipp med artiklar, bokmärken, dagboksanteckningar, foton och minnessaker om olika djur. Akvariefiskarna hade en egen dagbok. Kaninen, Kanina von bus, hade ett eget ifyllt mina-vänner uppslag, där det stod om hennes intressen, egenheter och vad hon ville bli när hon blev stor. Dock kan jag inte minnas att hon någonsin hade några vänner. Om man inte räknar in den gången kompisens kanin plötsligt bytte kön och vilt juckande kastade sig över min kanin. Kanina var en ganska ilsken kanin, därav bristen på vänner både bland folk och fä.

Barndomsdjur

Det passerade en del djur genom barndomshemmet. Marsvinen Sötnos och Svartnos, mina kära små vänner, påstods vara skänkta till djurparken i Borås. En eller två av katterna återlämnades till ursprungsgården. Trodde jag. För ingen vågade tala med mig om att djur kan avlivas. I min närhet fick man inte ens slå ihjäl en fluga. Hamstern köpte jag olovandes ivrigt påhejad av min syster. Hamstern Nils Holger Holgersson avled dramatiskt efter ett fall från burtaket ner på sitt hus. Tyvärr dog han innan han hade hunnit blivit tam. Jag tränade idogt på att tämja honom, instängd på toaletten när jag höll honom i en tom pappersrulle. Jag antar att han var måttligt intresserad. När jag ville behålla våra kattungar packade jag en resväska och hotade att flytta. För att få en kanin spelade jag sinnessjuk och släpade runt en tygkanin som jag skötte exemplariskt.  När jag ville ha en hund körde jag de klassiska knepen: Tjata hål i huvudet på dina föräldrar, skriv ett snyftbrev, ring kennlar och betala själv. Vilken lycka när Golden Retrievervalpen Catja anlände till mitt liv! Min bästa vän. Jag hittade i barndomshemmet en gammal skakel som hade varit Catjas. Skakeln skulle kopplas till en dragsele och meningen var att hunden skulle kunna dra en vagn eller pulka. Det var bara en lite detalj som allt föll på. Catja vägrade att röra sig när hon hade fått på sig utrustningen och blev livrädd om något hängde efter.

Min första hund, Catja, fick jag köpa efter idogt tjatande.

Fördelen med att vara vuxen är att jag själv kan välja om jag vill ha djur. Till viss del. En del djur väljer att bo här ändå. Livet på landet ser väldigt vackert ut i tidningsvärlden. Konstigt nog talas det sällan om alla djur man får på köpet. Lantliv är inget för fobiker. I vårt hus och uthusen finns en hel fauna som i visan om okända djur. Kulmaskar är inte särskilt roliga. Det är lätt att hålla sig för skratt när de krälar runt på väggar och golv i en slags skalbaggsform eller när de rullar ihop sig när de är i maskstadiet. Pälsängrar har ingen mjuk päls utan är bara fulrandiga och krasiga. Silverfiskar behöver tack och lov inget akvarium utan klarar sig fint i badrummets skrymslen. Flygmyrorna brukar lägga en intensiv semesterdag i vårt hus. Då utbryter myrornas krig när dammsugaren kommer fram. Svartmyrorna är mästare på att nosa reda på något sött och gott. Spindlarna är fortfarande mina vänner och jag låter dem leva och växa sig stora och präktiga. Förra sommaren bodde en jättelik snok här. Hon var närmare metern lång och ovanligt förbannad för att vara snok. Eller om hon bara hade en dålig dag och inte tyckte om min närgångna fotografering. Mössen borde få en avbetalningsplan över allt de har förstört. Vi har provat olika metoder för att bekämpa dem. Ett år fångade vi dem i en slags egensnickrad vattenfälla. Det var effektivt men väldigt äckligt. Råttgift gick inte så bra eftersom den påhittiga musen kom på att den skulle flytta med sig den betade giftsäden och lägga bland hundarnas mat. Numera är det snabba, säkra plastfällor som gäller och därefter kremering i vedpannan, dock utan psalm och griftetal.

Hundarna har också med sig lite smått och gott in. Mestadels fästingar som sitter fast i pälsen eller ligger som fullmogna körsbär på golvet. Älgflugan är en seglivad krabat som överraskande kan dyka upp mitt i vintern. Jag glömmer heller aldrig när Golden Retrievern Selma som hundvalp kräktes upp ett skolexemplar av en fullgången spolmask. Den krälade som en levande spagetti. Det här var under tiden som valpen brukade tungkyssa vårt barn så fort vi inte hann stoppa hunden. Det krävdes en del informationsinhämtning från datorn för att konstatera att just den sortens mask inte smittade mellan hund och människa på det sättet.

På landet är det inte bara fåglarna som sjunger. Där slåss katter, skriker rävar, gapar rådjur, hoar ugglor och man behöver inte spetsa öronen för att höra hundskall från när och fjärran. Våra hundar är fina men kan någon tala om var avstängningsknappen för skallet finns? Jämthundsskall är säkert till glädje och ett måste i skogen men till väldigt mycket förtret hemma. Det är bra att ha långt till grannarna när man har hundar av spetsras. Livet på landet är härligt för det mesta.

Fina skälliga Enja