Längsta resan

Inte heller denna sommar blev collage av vackra bilder på sociala medier. Livet blir aldrig som man tänkt sig. Dagar och nätter kastas vi mellan kontrasternas ytterligheter. På förmiddagen ger vi sonen något dyrt efterlängtat som underlättar hans liv och framåt kvällen åker vi ambulans till sjukhuset. Så byts packade semesterväskor ut mot ständigt packade sjukhusväskor. I besvikelsen och maktlösheten tvingas vi tänka om, hindra oss själva från att kasta ut alla saker och springa skrikande till skogs. För om inte vi är där får han inte den vård han behöver. Ju snabbare vi är på plats för att kämpa för hans rätt till näring och mediciner, ju fortare kan vi komma hem från sjukhuset. Vi tänker nytt och ställer in oss på att ändå få några dagars semester och ge sonen föräldrafritt. Äntligen på väg redan i gryningen! Det blir tidernas längsta resa utan målgång, som en mardröm. Den sämsta midsommaren i mannaminne innebär en 170 mil lång resa där vi aldrig kommer fram till vår stuga utan måste vända söderut igen. Bästa sonen i världen är sjuk igen, helt utmattad, felmedicinerad och vårdplanen följs inte. Sonen är oerhört känslig för undernäring och uttorkning. Näring och vätska är allt för hans välmående. Istället för att vandra bland fjäll slänger jag hastigt kläder i en ryggsäck och stannar på sjukhuset. Mannen och fyra förvånade hundar åker hem igen. Resekläderna skrynklar sig i ouppackade resväskor.
Jämtlandsskjul
Det finns ingen annanstans vi kan vara än där för den som betyder mest. Ändå gror det av besvikelse över att det kunde varit annorlunda om det fanns en helhetssyn på vården. Hur är det ens möjligt för sonen att på en dryg veckas tid hinna med tre besök på akuten och två inläggningar på sjukhus? Åka hem någorlunda frisk och bara ett dygn senare bli väldigt sjuk, sitta timtal på akuten, skickas hem, bli ännu sjukare och vända åter. Akutbesöken brukar vara mellan tre till sex timmar per gång. För varje minut försämras vår sons allmäntillstånd. Den säkraste platsen för honom är hemma och den farligaste är på sjukhuset. Han är i behov av en annan slags vård. Faktum är att det bara är ett fåtal saker som gör att vi måste vistas på sjukhus: intravenös medicin och dropp. Vi skulle kunna gjort resten hemma mycket bättre. Det vi behöver är avancerad hemsjukvård som möjliggör för honom att leva ett rikt liv hemma med vänner och intressen. Det finns på vissa ställen men inte där vi bor. Under tiden sliter vi för att åtminstone få något av det som han behöver. I ett antibiotikaträsk travar vi runt efter ett tjugotal kurer på ett års tid. Där biverkningar och nytta tar ut varandra, där det är omöjligt att låta bli att behandla och där det är omöjligt att behandla så det blir verkningsfullt. Fass och faktatexter är vår semesterlektyr hemma och i sjukhusrum, istället för lättsamma deckare i en solstol. Jag kan inte ens minnas om jag någonsin läst en deckare i solen eller när jag senast vistades på en strand. Jag önskar inget hellre än att känna fjällvindar. Men allt jag ser är fula hus och kala rum i ett sjukhus i förändring. Det är ingen plats för oss och ingen plats för vår son. Det plingar i hans Ipad när tjejkompisarna undrar var han är. Han sitter på en akut eller ligger på en avdelning där medelåldern är väldigt hög. Sjukhusskjortan är på men på tredje dagen tycker han ändå att han är snygg. Finskjortan är hemma och tjejerna får fira midsommar själva. Jag tittar ut på det fula huset mitt emot över den stad som blivit synonym med otaliga sjukhusbesök. Inte ens när jag blundar kan jag låtsas att jag är där jag helst vill vara; i den norrländska sommarnatten. Midsommar var den högtid som jag tyckte mest om. Den är firad i många år med en vän och hennes dåvarande familj och hennes nuvarande familj, genom sorg och glädje, med tema kött istället för sprit. I år skulle det bli annorlunda. Nästa år gör vi som förut och försöker vinna tillbaka midsommar som en fin högtid.

Jämtländsk björk och tidernas kortaste semester.

Jämtländsk björk och tidernas kortaste semester.

Vi fångar små glimtar av framgång, en son som blir lite piggare. På den oändliga resan där vi aldrig kom fram fick vi åtminstone uppleva en enda jämtländsk sommarnatt, blomsterängar och goda vänner som tog emot oss i all hast med mat och husrum. Den bästa vännen i världen finns i sjukhusstaden. Hon som bäddar sin soffa, fixar fika och tänder ljus. Det är det som är konkret vänskap, de små omtänksamma sakerna som att öppna sitt hem och be oss komma in fast vi är ledsna och trötta. Omsorg är inte att tänka på, omsorg är att göra små saker som gör skillnad: en kopp te, en middag, en bäddad säng eller soffa för oss och några påsar lingon hem till den som är sjuk.

Vi åker på en slags utflykt hemomkring där resan är längre än målet och vi bara passerar förbi sommarstäder där människor ligger lojt vid havet. Jag tänker på dem som i sommar tillbringar sin tid i kala opersonliga rum. Vi sitter på vår egen veranda och ser ut över den småländska skogsdungen, fast vi ännu har de onåbara fjällen i tankarna. Kvällen är mörkare här men vi har ljus och mat. Sonen har bytt sjukhusskjortan mot finskjortan och är hos sin tjejkompis så som det alltid borde vara. Semester är överreklamerat om man inte når hela vägen fram. Det bästa och mesta är ändå den där långa vardagliga räckan med dagar när inget oförutsett händer, då kontrasterna är diffusare i kanterna.

Fulutsikt

Fulutsikt

Boktips:

Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder
http://www.adlibris.com/se/bok/medicinsk-omvardnad-vid-svara-flerfunktionshinder-9789172057784

Nere för räkning, eller om livet med ett svårt sjukt barn
http://www.adlibris.com/se/bok/nere-for-rakning-eller-om-livet-med-ett-svart-sjukt-barn-9789186377786

Att leva med långtidssjuka barn – det blir bra ändå.
http://www.adlibris.com/se/bok/att-leva-med-langtidssjuka-barn-det-blir-bra-anda-9789187769320

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Tänkbar läsning

Vad läser en bibliotekarie tro? Jag brukar ha svårt att berätta vad jag själv läser. På mitt nattduksbord och mitt lilla fåtöljbord är en enda röra av allehanda böcker och tidningar. Ibland blir det läst och ibland blir det knappt halvläst. Folk kommer in på biblioteket, pekar och undrar vilka böcker jag har läst. Bland de flera tusen böckerna är det ett ytterst fåtal som jag ens funderat på att läsa. Jag tror att det viktigaste är att jag håller noga koll på utgivningen av böcker och lär känna mina låntagares läsvanor för att kunna tipsa om passande böcker. Undantaget är barnens läsning där jag känner att jag måste läsa hela böcker innan jag använder dem till sagostunder och bokprat. När det gäller vuxenböcker väljer jag själv vilka som tilltalar mig och vilka jag vill lägga min fritid på att läsa. Oftast blir det böcker som jag inte ens har på biblioteken.

Här kommer en salig blandning läsning. Jag har inga problem att ha flera böcker på gång om de är olika innehåll. Jag läser sakta och minns oftast vad jag läst. Det hade varit en stor fördel att få upp läshastigheten. Särskilt bland barnböckerna eftersom det för mig blir många bokprat för olika åldrar.

Vid min fåtölj ligger blandade böcker, lästa, halvlästa och  ska-läsas

Vid min fåtölj ligger blandade böcker, lästa, halvlästa och ska-läsas

I min hög vid fåtöljen ligger just nu tolv böcker, två utlästa, hälften påbörjade och de andra tilltänkta. Det är en salig blandning: ”Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv.” av Merete Mazzarella. ”Den blinde taxichauffören” av Pelle Olsson. Det är en lättläst bok med galna historier med mycket berättarglädje. ”Som om jag vore något mycket dyrbart” av Terri-Lynne Waldvik är en barnbok som jag är mycket nyfiken på. ”Kontorsninja” av Lars Berge. Den verkar vara en tokrolig bok om en man som försvinner och gömmer sig i kontorstaket. ”Vulkanutbrott och istider – om bipolär sjukdom” av Vanja Beckman och Tom Fahlén. En intressant bok som kombinerar levnadsberättelser och fakta. Lätt att läsa trots ämnets tyngd. ”Du & jag” av Katarina Bredow som handlar om kärlek, grupptryck och vänskap på mellanstadiet. ”Pym Pettersons misslyckade familj” av Heidi Linde. En bör-läsa-bok till kommande bokprat. Titeln lät rolig. ”Världens bästa Anna, Äkta omsorg enligt LSS, Bemötande i praktiken” av Susanne Larsson. Det här är ett ständigt aktuellt ämne för mig som har ett barn med svåra funktionshinder. ”Rensa, röj & förändra, 101 steg mot ett bättre liv” av Mary Lambert. Nu gäller det bara att ta steg ett och öppna boken och sedan röja. Låntagaren innan mig behöll boken i fem år. Jag har inga planer på att låna den lika länge. ”Tusen tankar om träd. En antologi som växer.” Det här är en efterlängtad bok som jag kommer att berätta mer om. ”Där Vindelfjällen tar vid” av Hans Nyström. Kanske nöjer jag mig att bläddra bland de vackra bilderna och längta till sommarens fjäll. ”Sången från Ogura” är en bok jag ständigt återkommer till för dess tidlösa japanska dikter som är vackra och gripande trots att det är mer än tusen år sedan en del av dem skrevs. Det korta och kärnfulla innehållet så vackert kalligraferat och genomtänkt att det knappt går att översätta dess finurlighet, men jag är glad för att den här boken finns. Den skulle jag vilja äga. Istället lånar jag den med jämna mellanrum och drömmer mig bort till blommande japanska körsbärsträd.

Sången från Ogura, japansk lyrik som berör över tid genom rum.

Sången från Ogura, japansk lyrik som berör över tid genom rum.

På mitt nattduksbord ligger böcker spridda, lånade och egna om vartannat. Jag har fått fram en gammal psalmbok till och med. Under den ligger boken ”Kära mamma” av Sinikka Ortmark Stymne, alldeles nylånad och jag tror att den kommer att vara läsvärd om en kvinnas uppväxt och liv i Finland under krigsåren. ”Barbros bästa råd till hundägare” av Barbro Börjesson önskar jag att mina hundar skulle läsa och ta åt sig av. Den har legat oläst länge nu. ”Svenska ödehus 2” av Sven Olov Karlsson är perfekt om man som jag gillar gamla hus men slutat leka i dem. Här blir man guidad genom husens historia utan att ramla genom murkna golv och känna lukten av mögel. Två favorittidningar därefter: Tidningen ”Skriva” och tidningen ”Föräldrakraft”. ”Sommar bilder av prat” av Cecilia Hallin är korta utdrag ur flera års sommarpratares livsvisdom. ”Paradis i norr” av Bosse Johansson bara för att jag alltid längtar till Norrland. ”Istid hotellet vid världens ände” och ”Icehotel mat och upplevelser i Jukkasjärvi” för att mina drömmars resmål inte går till en asiatisk strand utan till norra Sverige och ett hotell gjort av is och snö.

Innan jag somnar med en bokhög som skymmer väckarklockan.

Innan jag somnar med en bokhög som skymmer väckarklockan.

Tillbaka till den alldeles nyutkomna boken ”Tusen tankar om träd. En antologi som växer.” Idén är genial med en hel bok om träd i bilder och texter där en del av behållningen går till att plantera fler träd. Det var bara en slump att jag fick syn på att Vi-skogen sökte texter till en kommande antologi. Jag fick med en dikt i boken och en liten beskrivning om mitt förhållande till träd. Extra mycket gläder det mig att boken gavs ut på ett av mina favoritförlag Votum & Gullers förlag, som ger ut vackra och tänkvärda böcker. Det är roligt att boken är gjord som ett gemensamt projekt där etablerade författare, vanliga hemmaskrivare, erkända fotografer, konstnärer och amatörfotografer som kanske aldrig varit publicerade är med i samma samling. I registret finns en blandning av allehanda kända och okända människor med det gemensamma att de delar minnen, tankar, texter och bilder som på något sätt anknyter till träd. Det här är en bok att bläddra och läsa i om och om igen.

Texter och bilder om träd, kända och okända människors bidrar till antologin.

Texter och bilder om träd, kända och okända människor bidrar till antologin.

All rights reserved Carina Karlsson

Självbiografier i utlämnandets tid

En av mina allra bästa universitetskurser var magisterkursen i litteraturvetenskap. Den var oerhört intressant och väl upplagd av den bästa läraren som pedagogiskt, strukturerat och tålmodigt förmådde ledsaga sina elever till bra arbeten. Jag valde att inrikta mig på genren självbiografi och läste även en kurs i förintelselitteratur. Det var fascinerande att läsa ett samlat tema och se mönster hur människor genom text försöker återberätta delar av sitt liv. I den djupaste sorgen och en omänsklig tillvaro finns den starka livsviljan att först överleva och sedan återberätta. Min uppsats utgick från boken ”Att inte höra till: ett finskt krigsbarn berättar” av Ann-Maj Danielsen och hur hon berättar om sin svåra uppväxt. Jag är väldigt förtjust i den berättarteknik som fragmentariskt antyder händelser och där läsare lämnas till att ana så mycket mer. En del händelser är genomgripande så svåra att hantera i minnet att de kanske inte ens kan uttalas annat än på detta sätt. Under de två år som jag läste litteraturvetenskap kan jag inte minnas att jag läst något som ens liknar de självbiografier som skrivs nu. Visst har människor både då och nu lämnat ut sina liv och personer runt omkring dem, både döda och levande. Det jag tänker på nu är två omtalade böcker: Felicia Feldts ”Felicia försvann” och Anna Wahlgrens ”Sanning och konsekvens”. Felicia är dotter till Anna Wahlgren som är känd författare, niobarnsmor och som skrivit skönlitterära böcker och böcker om barnuppfostran.

Självbiografier propsar på ett sanningsanspråk att den som skriver boken har sanningen om sig och sitt liv. Det kan låta väldigt enkelt men är mycket mer komplext. Vad vi minns och hur vi minns kanske vi inte ens minns själva. Självbiografier lockar naturligtvis också läsaren att direkt se författaren och bortse från de litterära kvaliteterna. Det handlar om att ta ställning för eller emot. Att förfasas och att döma eller bara mumsa i sig godbitarna, särskilt om det handlar om kända personer. En kändis behöver inte ens kunna skriva en bok och ändå få den utgiven.
Felicia
I vår tid behöver man inte ens läsa böckerna för att ha massor av åsikter om dem och fortsätta diskussionen på Internet och i media. Efter att ha läst ”Felicia försvann” och ”Sanning och konsekvens” har jag en del åsikter om vad jag tycker om personerna och händelserna i och bakom berättelserna, men jag vill hålla dem utanför eftersom det varit mycket fokus på det. Vem talar sanning?  Vem är ond eller god? Hat och kärlek om vartannat. Felicias bok är fragmentariskt skriven i korta stycken som växlar mellan tid och rum. En del läsare kan tycka det sättet att skriva är rörigt och hoppigt. Själv uppskattar jag det, även om den kunde varit mer tematiskt sammanhållen. Eftersom det finns årtal och platser angivet är det ändå lätt att hänga med i berättandet. Boken handlar om Felicias uppväxt och relationen till hennes mor och syskon. Framförallt framstår ett komplext förhållande till modern. Boken framkallade stort ståhej eftersom mamman Anna Wahlgren är känd. Litterärt är det ingen fullkomlig bok. Som biografi tycker jag den är intressant till innehåll och form. Jag blev inte särskilt upprörd över att läsa den. Det är en tragisk historia som berättas men det är svårt att se den som en ren hatbok.

Det tog lite tid innan jag tog mig an motboken Anna Wahlgrens ”Sanning och konsekvens”. Nu har jag på ett par dagar tagit mig igenom Wahlgrens tjocka bok. Nej, jag har aldrig tidigare läst något så utelämnande i den självbiografiska genren. Förvånad över tjockleken upptäckte jag att boken till stora delar var ett klipp-och-klistra-verk av hennes tidigare böcker, bland andra de självbiografiska böckerna om Mommo och den välkända ”Barnaboken”. Den är inte bara ett försvarstal och en motbok mot dottern Felicias bok utan ett försvarstal för hela Wahlgrens liv och verk, särskilt för det som hon kallar sitt tionde barn: ”Barnaboken”. Hon menar att hela hennes liv och karriär är spolierad på grund av dotterns bok. Ändå känns dotterns bok som en liten bris i jämförelse med Wahlgrens orkan. Det finns ingenting att dölja och läsaren dras med i en tragisk och vemodig resa genom liv och människor. Wahlgrens råd till andra har varit att inte tala illa om andra, inte ens skitstövlar till föräldrar, och själv har hon flera gånger utsatts för hårda mediedrev och näthat. Nu ger hon igen i ett makalöst ångestskri över livets orättvisor mot henne, hennes livsgärning och familj. Det gör hon genom delar ur sina egna böcker, sina barns korrespondenser, återgivna samtal, delar ur Felicias bok och artiklar med mera. Hon tar sjokvis med information för att sedan tolka det utifrån sina erfarenheter och försvarar sig gång på gång. Äkta män, oäkta män, vänner, fiender, föräldrar, släktingar, barn och barnbarn alla ska upp i ljuset. Där finns de goda människorna enligt Wahlgren: Anna själv, Pappa Lars (exman till Anna och pappa till två av barnen) och alla de oskyldiga små barnen, sina egna och andras. Där finns de onda enligt Wahlgren: överdjävularna som är den medicinska expertisen, de som sköter mediedrevet, Vicky med de feta vaderna, Felicias pappa med sina anhängare och många fler. Det är svart och vitt och sällan mittemellan.
Sannkonsekvens
Anna Wahlgren lyfter på stenar av olustiga minnen och granskar dem nära. Förtroenden är inget värt när ett liv ska försvaras. Det är smutsigt, det är tragisk och olustigt om relationer, svek, sex, våld, alkohol, skrivande och barnuppfostran. Som läsare får jag veta saker och får bilder uppmålade för mig som jag inte bett om. Jag får skylla mig själv som enträget läser vidare. Det är ändå så att böckerna kompletterar varandra. Wahlgrens bok styrker Felicias bok och vise versa. När Wahlgren plockar ut citat ur ”Felicia försvann” och säger att de är lögn för att de anger fel årtal, fel plats eller fel antal gånger så har det egentligen ingen större betydelse för läsaren. Felicias bok är kategoriserad som skönlitteratur och i och med det kan innehållet tolkas friare. Personligen bryr jag mig inte om ifall de flyttade 16 eller 19 gånger under en tid och exakt hur länge de bodde på varje plats, vilken roll Wahlgrens unge älskare hade i hushållet, hur mycket alkohol och vilken sort som dracks vid varje tillfälle, vilket fönster som var öppet för besökare och hur tillgänglig mamman var för sina barn. Berättelserna kompletterar varandra ändå från olika synvinklar med liknande innehåll. Delar av det som vi läser om i böckerna skulle hellre platsat i ett polisprotokoll än i en bokduell mellan mor och dotter. Ändå säger Wahlgren att hon uteslutit en del ur sina böcker bland annat brott som begicks. Kvar i böckerna är ändå sexuella övergrepp, misshandel, våldtäkter, förtal och tvivelaktiga affärer.

Den självbiografiska genren har blivit gränslös liksom vårt eget berättande om oss själva i böcker, media och på Internet. Hemligheter och förtroenden vi fått och gett varandra, åsikter och hat ska ut till varje pris. Antingen ger du ut på eget förlag såsom Anna Wahlgren, via förläggare som Felicia Feldt, trycker upp på egen beställning eller så klickar du bara ut det via dator eller telefon till allmän beskådan. Man önskar ett konsekvenstänkande innan publicering, tre ångerknappar som frågar: Har du redigerat? Vill du verkligen publicera? Kommer du att ångra den här publiceringen?

Jag tycker det var intressant att läsa de båda böckerna, men de ger en bitter eftersmak. Litterärt var de inga höjdpunkter. En annan form och disponering kunde lyft fram innehållet bättre. Som självbiografiska inslag är de blottande bortom bristningsgränserna. Ingen är vinnare textstriden. Jag har svårt att förstå syftet med Anna Wahlgrens val av omslagsbilder. Hon och dottern är omgivna av ett hårkors som om någon siktade på dem med ett vapen. Det skulle kunna tolkas som att någon av de som är emot Wahlgren skjutit sönder gemenskapen mellan mor och dotter. Hur som helst är det ett mycket osmakligt val av omslag. Med den här sortens självbiografier är det snarare så att författaren bildligt skjutit sig själv i skrivarhänderna. Ingen tjänar på detta, varken författarna, läsarna eller ens förlagen. Ekonomiskt inbringar det säkert en viss inkomst för någon av de inblandade, men förtroendemässigt och personligt är det en katastrof för de inblandade. Som läsare riskerar jag att mista tilliten till en hel genre, men det är inget emot vad alla omnämnda i böckerna riskerar. Frågan är om de inte förlorar allt; sina anseenden, sina relationer, sina historier, sina framgångar och rätt till tolkningar av egna liv.