Lantliv i maj

Den korta tiden när våren är som finast är den också mest förgänglig. De vilda körsbärsträden och häggen blommade bara några dagar. Jag är evinnerligt lyckligt lottad som kan vara ute trots att luften virvlar av pollen och det är så torrt att det dammar från jorden. Jag tänker på dem som är allergiska när jag stoppar in hela ansiktet i häggen eller plockar in starkt doftande liljekonvaljer. Dessutom har jag lyckan att gosa runt med sju små valpar och fyra vuxna hundar. Måtte jag aldrig drabbas av rinnande ögon, hosta och nysattacker. För mig är djuren och naturen de stora intressena. Jag kan få namn på tama blommor men vet mycket om den vilda floran i mitt närområde. Småfåglarna verkar stortrivas i skogen kring huset. Det har kommit hit en så vacker rödstjärt, som jag aldrig tidigare sett. Sädesärlan däremot är mer än lovligt galen och tror att han äger stället; sprätter runt och spänner ögonen i oss, skitar ner fönster och backspeglar. Spanieln gör sitt bästa för att hålla honom ifrån tomten men då spatserar han bara retsamt på eller utanför staketet.

Häggblom mot tallbark

Welsh springer spanieln Lovis spanar in sädesärlan

Sädesärlan som tittar in genom vårt fönster.

Det kan hända att jag är partiskt, men jag undrar om inte de sju små kan vara de sötaste jämthundsvalpar som finns. Den lugna kloka hundmamman, Enja, tar väl hand om sina små. Det behövs stunder av egentid för henne mellan digivning, skötsel och fostran. Ännu är hennes päls tjock och glänsande och hon följer med på långsamma promenader. Valparna har börjat busa med varandra och undersöka sin omgivning. De kommer och klättrar upp i knäet när man sätter sig hos dem. Pälsfärgerna börjar ljusna upp och de typiska jämthundsteckningarna börjar anas. Vi har olika färger på deras halsband för att kunna se vem som hittar på vad och hur de är som individer.

Liten turkos kan vara tidernas sötaste jämthundsvalp

Syskonbus

Munhuggas

Trängsel vid digivning

Himmelsk körsbärsblom

Rödstjärt

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Fjällvila och hundbestyr

Sommaren hann börja närma sig slutet innan vi kom iväg på semester. Uttröttade över all energi vi lagt på något som borde flutit på om andra skött sina jobb. Medan folk anställda av kommun och stat gått på sina semestrar väntade vi otåligt på att komma iväg på vår. Jag tänkte testa hur det skulle vara att ha fyra semesterveckor i rad men det lyckades inte från båda jobben. Faktum är att jag inte ens minns om jag någon gång haft ledigt så länge sammanhängande. Kanske mellan två jobb eller för över 25 år sedan när jag jobbade på gård. Jag är uppväxt med plikttrogenhet som ledord; att arbeta och göra sitt bästa. Det är nya tider nu för den yngre generationen även om det finns jobb att göra för dem som vill och kan. Vår familj brukade förr om somrarna ligga i jordgubbsodlingarna hos min mammas kusin och ihärdigt plocka jordgubbar till försäljning. Min syster tjänade pengar till sin första kamera där. Det var inget glamoröst jobb. Vilka ungdomar skulle välja det som sommarjobb nu för tiden? Jag ser busslaster med bärplockare hämtade från andra sidan jorden åka runt och leta efter ännu omogna bär, nedlagda landsbygdsskolor som primitivt inhyser alldeles för många människor på liten yta och nedskräpad skog. Å ena sidan kan man förfasas och fråga vad som är värdigt, å andra sidan kan man krasst konstatera att många av oss vill ha bär men få är beredda att utsätta sig för möda och mygg. När vi plockar våra bär i affärens frysdiskar och på torget så har någon annan plockat dem oss. Något som skrämmer mig är att dagarna som vi kan äta färska bär kan vara räknade i och med dvärgbandmaskens intåg. Det är priset vi får betala för våra rättigheter med slopad karantän och att vi far med våra sällskapshundar på utlandssemestrar. Men också för att folk är beredda att adoptera gatuhundar från andra länder och köpa smuggelhundar samtidigt som de vilda rovdjuren rör sig fritt och gränslöst. Då räcker det inte längre att skölja och frysa våra bär och äta dem. Hejdå hjortronfromage, rårörda lingon och färska blåbär med mjölk. Fast i år ska jag mumsa färskt om jag hinner hem innan bären är övermogna och om jag hinner stanna kvar tills hjortronen är mogna och inte alla kart är plockade.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Till sist for vi norrut med bilen lastad med fyra hundar och släpvagnen full av märklig packning inklusive två oflådda vildsvin. Medan många andra väljer sol och sällskap vid kusterna styr vi över hundra mil norrut till ändlösa vidder och glesbygd. Mitt i sommaren packar vi varma underställ, kängor och myggmedel istället för sommarkläder, sandaler och smink. Vi blev som vanligt väldigt försenade innan vi kom iväg så då är det tur att jämtländska vänner öppnar upp sitt hem med midnattsfika och övernattningsmöjligheter. Det kan tyckas galet att ha en stuga i norrländska glesbygden. Som om vi inte får nog med skogsliv på sydsvenska höglandet åker vi från en liten by till en ännu mindre by i Norrland, till en annan skogsdunge och ett ännu kargare klimat. Till priset av ett utdass och fallfärdig barack med fjällutsikt har vi fått en minimal tomt, ett gammalt missionshus inklusive ett helt bohag och en fin bagarstuga. Det matchar inte i några heminredningstidningar, men det är vårt och vi älskar dess skeva charm. Dessutom behöver vi inte förfäras över att hundarna sladdar på golvet eller råkar bita på någon matta eller möbel. Någon kilometer upp från vår dunge finns utsikt, dryga milen bort finns lågfjäll och inom tolv mils avstånd fantastiska fjällbyar och vyer. Resan och hela den galna stugidén är värd allt för en dags vackerväder på fjällen, en trevlig kväll med goda vänner som kan tillaga vildsvin eller en natts vila i duntäcken och sängar som ingick i stugköpet.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Sommarsnö i bergen.

Sommarsnö i bergen.

Naturliga nyanser

Naturliga nyanser

Så vad gör vi egentligen i obygden? Ja, det kan man fråga sig. Jag vet inte vad man gör på husvagnssemester vid kusterna eller all-inklusive utomlands. Vi lämnar aldrig hundarna på pensionat utan har alltid med dem och ser det som ett tillfälle att ge dem extra tid. Kvällarna blir sena och nätterna är korta och oregelbundna. En spaniel piper på nätterna, försöker komma upp i sängen eller krälar under. Den äldsta jämthunden skäller när grannarnas hundflock ylar, jämthunden i mellanåldern är en utmärkt valpvakt som styr upp det när spanieln och jämthundsvalpen lever rövare. Lilla valpen vaknar som en klocka vid femtiden på morgonen och tittar uppfordrande upp mot oss i sängen. Oftast är det färdigsovet annars går det att ligga en stund till med benmuta. När mannen redan asat sig upp så är det bara för honom att hoppa på cykeln för långrastning av den hund som står på tur. På så sätt kommer både man och hundar i form inför jaktsäsongen, inte strandsäsongen. För det närmsta vi kommer bad är enstaka norrländska kalla sjödopp med årsvis mellanrum. Sedan går dagarna i lugn och vild takt utan klocka, med bilturer, promenader, matpauser, valpbus, myggplåga, hundvila och människovila.

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Bokhög, tid att läsa

Bokhög, tid att läsa

Råvaror från den lokala ICA-handlaren eller gårdsbutikernas mathantverk är våra souvenirer som vi äter upp. För om man nu kan köpa renkött eller prisbelönt rökt gravad lax så vore det dumt att låta bli. Varför köpa Abbas inlagda löksill när Bergmans goda sillar finns som alternativ? På vägen upp är det inte dumt att ladda upp med goda teer, fina ostar, skorpor, marmelader eller tjock havtornsaft som måste bankas ur flaskan. För att inte tala om lyckan att fynda i vänners frys och skafferi: fryst röding och en hel dunk lingondricka. En påse mandelpotatis och hembakat tunnbröd sedan kan vem som helst äta upp sig en vecka. För det är vårt godis det; mat i alla dess former på fina råvaror. Jag hade en gång en lärare på universitetet som pratade om hur hon brukade bläddra i vackra kokböcker, bilderna blev som en slags matpornografi. Jag förstod mig varken på det eller på läraren överhuvudtaget. Men det här med kokböcker kan jag numera förstå. Kokböckernas bilder är halva nöjet. Det är en konst att fotografera mat snyggt och att få det som smakar gott att se smakligt ut. En ännu större konst att få det osmakliga att se gott ut. Fattar ni vilken prestation att få grå inälvsmat att se fin ut! Så det är en slags märklig lyckokänsla för mig att köpa eller låna en vacker kokbok. Egentligen finns det bara en kock för oss, Mannerström, hans kokböcker har lärt oss allt vi behöver veta om mat. Det roar mig också att ta seden dit jag kommer och läsa på om samisk och lappländsk mat. Sedan kryddar jag bokutbudet med Mattias Hagbergs obehagligt geniala böcker, och fortsätter på det samiska temat om läkekonst, samisk religion och en lusläst fjällväxtflora. Det blir inget jag kan tipsa mina låntagare om när jag kommer tillbaka till mitt härliga biblioteksjobb, men böckerna roar mig. Jag är ganska lättroad; tid att läsa en stund, en promenad i myggträskland, en bukett vilda blommor, en lunch på fjället, en mugg te och kanelskorpor i vår gamla soffa. Vad jag inte skriver vet ni inte. Men lite ska jag avslöja: som att hundar gör sig snyggast på kort i fjällmiljö och inte i koppel på vägen upp och ner när de ska äta renskit överallt. Att insekterna är galna här uppe och att turisterna också är det när de ger sig iväg på fjället i leriga spår med enkla gympaskor på sig. Utsikten var fin häromdagen, men det var för många människor i sikte, kanske tio personer och en del motorfordon på vägs till fjälls. Det är mycket för oss som trivs bäst i våra ensliga skogsdungar söderut och norrut.

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

All rights reserved Carina Karlsson

Vårblomstrande landsbygd

Hundarna sover djupt i sina Bia-bäddar och bemödar sig inte ens med att titta upp när jag går förbi på bara fötter. När jag öppnar dörren tidigt i gryningen och lyssnar så är det bara naturens ljud jag hör. Fåglarna är vårgalna och försöker överrösta varandra. Det är nu de sjunger som mest. Jag behöver bara stå där i den kyliga luften mellan natt och dag och lyssna för lyssnandets skull, för vårens skull som är så överdådigt intensiv.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Jag är lyckligt lottad som inte hela tiden hör ljudet av fordon, arbeten och människor. Den intensiva våren kan inte få nog av vilda blommor och grönhet. Det doftar svagt honungslikt. Själva luften bär fram minnen av människor och händelser och påminner även om dem som inte längre är här. Häggen har precis slagit ut och jag blandar en bukett av häggkvistar och förgätmigej. Min morfars gamla vas, som han fick som pris på en kaninutställning, är perfekt för att låta nu möta då. I den vasen brukade jag sätta lila syrener till skolavslutningarna. Björkarna är lika grönt skira som när pappa dog för två år sedan. Väggen är ännu riktigt faluröd sen de gångerna han stolt och ihärdigt målade vårt hus och uthus.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

De vilda körsbärsträden har blivit färre under åren, några ligger uppgivet fällda och några är bara stubbar. De som är kvar blommar intensivt i år igen, på en plats där någon bodde och brukade jorden för mycket länge sedan. Vita blommor mot himlen och jag kan liksom inte se nog. För om bara några dagar ligger deras kronblad på marken.
körsbärsblom2015
Inte bara naturen är som återuppstånden. Hunden Birka har med modern veterinärvård fått ett nytt liv igen. Hon busar, springer, rullar sig, går, vattentränar och vill inget hellre än att jobba sig tillbaka till fin form. Svansen har blivit stolt ringlad igen och ögonen är pigga. På ängen blommar gullvivorna på den plats där hunden Selma ligger begravd. Birka ligger bredvid blommorna och spanar omkring. Enja rullar sig av glädje i gräset och delar en pinne med Lovis. Lilla hunden Lovis som har fyllt ett år, klippt sig och snart ska skaffa sig ett jobb.

Birka på vår äng.

Birka på vår äng.

Ska vi dela pinne med varandra?

Ska vi dela pinne med varandra?

Grönt är skönt tycker Enja.

Grönt är skönt tycker Enja.

Vissa dagar borde man gå ut i gryningen och inte komma in förrän framåt natten. Men det blir förstås aldrig så. Istället nöjer jag mig med att lägga mig sent, gå upp tidigt och däremellan vandra om natten fast inomhus. Det finns saker att göra, viktiga saker, mindre viktiga saker, måste-saker och funktionshinder att administrera, samtal att ringa, planer att skriva, affärer att sköta, tvätt att tvätta, skräpiga rum att röja, älgar att tillaga, hundar att rasta och ett roligt biblioteksjobb att gå till. Grubbel att grubbla och önskan om flyt. Fast egentligen räcker det bara att gå ut, ta ett par vårliga andetag och tänka om det ändå inte flyter på så är det i alla fall vår just nu. Jag är förstås partisk, men sonen och hans baldejt var det vackraste och unikaste paret när de rullade fram på röda matten. Han borde vara idol och hjälte, fast det är han redan för oss, för sitt tålamod och för sin fina personlighet. Bloggar, instagram och sociala medier fylls av bilder, men de vackraste bilderna finns inom oss om vi är närvarande i stunden. Det finaste man kan ge varandra är tid och uppmärksamhet. Mina vackraste vårbilder får ni bara i text; en vän på caféet, en hand på en kind i natten, en hund i mitt knä, en stolt son i skjorta och fluga, ett hästekipage med timmer i skogen strax utanför mitt barndomssamhälle, en mammas berättelser om förr och en solbelyst molnformation i kvällningen.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

All rights reserved Carina Karlsson