Försommarfunderingar

Jag fiskar upp en drunknad fluga i kaffekoppen, tittar på morfars gamla vas med nyplockade ängabollar och funderar över nu och då. Min morfar sa att man skulle ha några allvarliga sjukdomar och vårda dem väl. Morfar som varken var atlet eller bodybuilder, visste vad han talade om. Han var smal och hade svår astma, allergi, magsår, en släng salmonella och cancer. Men han skrockade glatt för varje år som gick och sa att han lurat läkarvården igen. Deras tips var att han inte skulle bli äldre än femtio år. När det flaggades på halv stång i några av de offentliga husen bredvid, så kunde det faktiskt hända att någon ringde och kollade om morfar var vid liv. Det tyckte han var vansinnigt roligt. Han var av den generationen som kunde berätta en riktigt bra historia i olika varianter. Så hur sanningshalten var med flaggstången låter vi bero. Morfar hann fundera ut sina bästa historier när han låg i soffan och hostade eller satt ovanpå köksbordet och sydde.

Ängabollar

Ängabollar

Huset, som inte finns mer, var alltid öppet för besökare. Det var på den tiden när man kunde ha nyckeln hängande i farstun även när man gick ut. Mormor kokade kaffe och ordnade med fika och morfar stod för de osannolika historierna. Tjädrarna blev större och större för varje gång de jagades i minnet. Så var det berättelsen om mannen som bet huvudet av en råtta och fick heta katten resten av livet. Skrönan om grannens katt vars kattskinn syddes fast på kragen och historien om de vackra stulna kaninerna. Det är mycket möjligt att några av de här berättelserna klassas som vandringssägner. Poängen med det här är ändå en saknad över den tid då det inte var galna klipp på Internet som stod för berättandet. Den tiden vi gav varandra och de historierna som blev som ett familjeberättande, är mycket mer värda. Nu är det få som kan berätta en riktigt bra historia fritt. Det enkla sättet att träffas har alltmer försvunnit. Istället för att komma spontat så ska det bokas tid månader i förväg. En dag kanske det är för sent. Den bokade tiden gäller inte eftersom personen inte längre är tillgänglig i livet eller bortom. Mormor och morfar bodde centralt i industrisamhället. De behövde egentligen inte gå långa sträckor. Det var enkelt för andra att komma till dem. Dörren stod öppen för alla om det så var Jehovas vitten som knackade på, någon nyanländ flykting som behövde lägga upp sina byxor, eller någon inhemsk inte särskilt ren och lindrigt nykter människa. Det fanns alltid tid för prat och en kopp kaffe.
syren
Jag är tacksam över att jag har fått chansen att träffa min mormor och morfar under hela min barndom. Mina föräldrar flyttade från Dalarna för att få närmre till dem. I Finland fanns min farmor som jag inte hade någon nära kontakt med trots att vi var där varje sommar. Farfar dog året innan jag föddes. Så det är minnen från mormor och morfar som är starkast. Doften av mormors egengjorda välling när vi barn sovit över, synen av pelargoner på rad som väntade på att åter planteras ut, alla knappar och trådrullar som det var så roligt att plocka med, vinden och källaren med sina spännande saker. I trädgården matades fåglar och igelkottar och där växte den undergörande persiljan, nyponbuskarna och den stora spirean. Trädgården var minimal när den hade styckats av. Nu är det obegripligt att det ens kom plats ett hus, men som liten gick det att gå på äventyr där ändå.

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Mormor och morfar är borta sedan länge men minnen lever kvar. Morfar han lurade läkarna genom att överleva hela 32 år extra. Det var först när han var 82 år som flaggan flaggade på halv stång för honom och han hade berättat sin sista berättelse. Mormor var 89 år när hon dog. I år är det hundra år sedan mormor föddes. Grattis var du än är! Nu ska jag gå ut och vattna mina pelargoner och tänka på dig.

Pelargoner och mormorsminnen

Pelargoner och mormorsminnen

All rights reserved Carina Karlsson

Bära varandras historier

Ett av mina största intressen är att möta människor. Då menar jag inte möta och bara säga hej eller kallprata om oväsentliga saker. Det bästa som finns är ändå förmånen att delge varandras livshistorier utan uppsnyggade fasader, men i djupt förtroende för den som lyssnar och den som talar. Det är en svår men vacker konst att mötas i samtal och ge varandra likvärdigt utrymme och tillit att ta emot och ge av sitt liv. Ofta är det nära vänner som har den förmågan, men ibland kan det vara en ny bekantskap eller någon man inte räknar med som är öppen. Det finns mängder av självbiografiska böcker och memoarer, ju kändare någon är desto större chans att det skrivs en bok av dem eller om dem. Varför läsa spökskrivna böcker? Vi behöver bara stanna upp ett ögonblick och möta en annan medmänniskas historia, som kan vara mer intressant än en skådespelares trasiga uppväxt, en idrottsstjärnas framgångssaga eller en fotomodells dåliga relationer. Tacksam är jag över dessa verkliga nära möten, tre olika livsberättelser denna vecka som tyst bärs inom mig. För vi har delat varandras historier, en bit av dig hos mig och en bit av mig hos dig.

Sommarminne; hav, himmel, horisont

Sommarminne; hav, himmel, horisont

Livet är inte det statusuppdaterade, facebook-glittrande, twitterkvittrande, kortfattade småsnacket utan det som ligger under och bakom, det som finns men inte alltid syns. Vi möts som inte ens känner varandra och pratar om korset du bär, sorgen då som aldrig upphör. Vi är två olika generationer med likvärdiga erfarenheter. Nästa gång vi ses kanske vi inte ens nämner det svåra, men vi vet ändå bitar av varandras livsöde. Mitt i den här soliga otroliga sommaren är semesterdagarna som visas upp bara en chimär. Samtidigt är de vackra och enkla dagarna livsstyrka och goda minnen att falla tillbaka på när hösten och livet blåser hårdare. Det vi alla har gemensamt är att vi bär på både sorg och glädje. Tid är det finaste vi kan ge varandra, tid att lyssna och att se. Inte hinna, inte vilja, inte orka, slänga iväg några ord, tänka på, vilja mer, men måste skynda, bara jobba, bara göra annat först, planera in, boka upp. Sedan, då ska vi ses, prata länge, bara vara. Fast då kanske det är försent, då har historierna dragit sig tillbaka och tilliten försvunnit. Kanske den andra personen inte ens finns när vi har tid att lyssna. Frånvarande i tanken eller frånvarande på jorden. Det fina är ändå att om vi ser oss omkring kan det finnas flera som är där för oss, med oss. Om vi vill och vågar prata till punkt, stanna upp, bara vara närvarande i varandras berättande.

Den sommardagen, genom regnet upp till soliga bergen.

Den sommardagen, genom regnet upp till soliga bergen.

All rights reserved, Carina Karlsson