Försommarfunderingar

Jag fiskar upp en drunknad fluga i kaffekoppen, tittar på morfars gamla vas med nyplockade ängabollar och funderar över nu och då. Min morfar sa att man skulle ha några allvarliga sjukdomar och vårda dem väl. Morfar som varken var atlet eller bodybuilder, visste vad han talade om. Han var smal och hade svår astma, allergi, magsår, en släng salmonella och cancer. Men han skrockade glatt för varje år som gick och sa att han lurat läkarvården igen. Deras tips var att han inte skulle bli äldre än femtio år. När det flaggades på halv stång i några av de offentliga husen bredvid, så kunde det faktiskt hända att någon ringde och kollade om morfar var vid liv. Det tyckte han var vansinnigt roligt. Han var av den generationen som kunde berätta en riktigt bra historia i olika varianter. Så hur sanningshalten var med flaggstången låter vi bero. Morfar hann fundera ut sina bästa historier när han låg i soffan och hostade eller satt ovanpå köksbordet och sydde.

Ängabollar

Ängabollar

Huset, som inte finns mer, var alltid öppet för besökare. Det var på den tiden när man kunde ha nyckeln hängande i farstun även när man gick ut. Mormor kokade kaffe och ordnade med fika och morfar stod för de osannolika historierna. Tjädrarna blev större och större för varje gång de jagades i minnet. Så var det berättelsen om mannen som bet huvudet av en råtta och fick heta katten resten av livet. Skrönan om grannens katt vars kattskinn syddes fast på kragen och historien om de vackra stulna kaninerna. Det är mycket möjligt att några av de här berättelserna klassas som vandringssägner. Poängen med det här är ändå en saknad över den tid då det inte var galna klipp på Internet som stod för berättandet. Den tiden vi gav varandra och de historierna som blev som ett familjeberättande, är mycket mer värda. Nu är det få som kan berätta en riktigt bra historia fritt. Det enkla sättet att träffas har alltmer försvunnit. Istället för att komma spontat så ska det bokas tid månader i förväg. En dag kanske det är för sent. Den bokade tiden gäller inte eftersom personen inte längre är tillgänglig i livet eller bortom. Mormor och morfar bodde centralt i industrisamhället. De behövde egentligen inte gå långa sträckor. Det var enkelt för andra att komma till dem. Dörren stod öppen för alla om det så var Jehovas vitten som knackade på, någon nyanländ flykting som behövde lägga upp sina byxor, eller någon inhemsk inte särskilt ren och lindrigt nykter människa. Det fanns alltid tid för prat och en kopp kaffe.
syren
Jag är tacksam över att jag har fått chansen att träffa min mormor och morfar under hela min barndom. Mina föräldrar flyttade från Dalarna för att få närmre till dem. I Finland fanns min farmor som jag inte hade någon nära kontakt med trots att vi var där varje sommar. Farfar dog året innan jag föddes. Så det är minnen från mormor och morfar som är starkast. Doften av mormors egengjorda välling när vi barn sovit över, synen av pelargoner på rad som väntade på att åter planteras ut, alla knappar och trådrullar som det var så roligt att plocka med, vinden och källaren med sina spännande saker. I trädgården matades fåglar och igelkottar och där växte den undergörande persiljan, nyponbuskarna och den stora spirean. Trädgården var minimal när den hade styckats av. Nu är det obegripligt att det ens kom plats ett hus, men som liten gick det att gå på äventyr där ändå.

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Mormor och morfar är borta sedan länge men minnen lever kvar. Morfar han lurade läkarna genom att överleva hela 32 år extra. Det var först när han var 82 år som flaggan flaggade på halv stång för honom och han hade berättat sin sista berättelse. Mormor var 89 år när hon dog. I år är det hundra år sedan mormor föddes. Grattis var du än är! Nu ska jag gå ut och vattna mina pelargoner och tänka på dig.

Pelargoner och mormorsminnen

Pelargoner och mormorsminnen

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser

Vårblomstrande landsbygd

Hundarna sover djupt i sina Bia-bäddar och bemödar sig inte ens med att titta upp när jag går förbi på bara fötter. När jag öppnar dörren tidigt i gryningen och lyssnar så är det bara naturens ljud jag hör. Fåglarna är vårgalna och försöker överrösta varandra. Det är nu de sjunger som mest. Jag behöver bara stå där i den kyliga luften mellan natt och dag och lyssna för lyssnandets skull, för vårens skull som är så överdådigt intensiv.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Bia-bädd, världens skönaste hundsäng blir ännu bättre med kompisar.

Jag är lyckligt lottad som inte hela tiden hör ljudet av fordon, arbeten och människor. Den intensiva våren kan inte få nog av vilda blommor och grönhet. Det doftar svagt honungslikt. Själva luften bär fram minnen av människor och händelser och påminner även om dem som inte längre är här. Häggen har precis slagit ut och jag blandar en bukett av häggkvistar och förgätmigej. Min morfars gamla vas, som han fick som pris på en kaninutställning, är perfekt för att låta nu möta då. I den vasen brukade jag sätta lila syrener till skolavslutningarna. Björkarna är lika grönt skira som när pappa dog för två år sedan. Väggen är ännu riktigt faluröd sen de gångerna han stolt och ihärdigt målade vårt hus och uthus.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

Försommarbukett i morfars gamla vas.

De vilda körsbärsträden har blivit färre under åren, några ligger uppgivet fällda och några är bara stubbar. De som är kvar blommar intensivt i år igen, på en plats där någon bodde och brukade jorden för mycket länge sedan. Vita blommor mot himlen och jag kan liksom inte se nog. För om bara några dagar ligger deras kronblad på marken.
körsbärsblom2015
Inte bara naturen är som återuppstånden. Hunden Birka har med modern veterinärvård fått ett nytt liv igen. Hon busar, springer, rullar sig, går, vattentränar och vill inget hellre än att jobba sig tillbaka till fin form. Svansen har blivit stolt ringlad igen och ögonen är pigga. På ängen blommar gullvivorna på den plats där hunden Selma ligger begravd. Birka ligger bredvid blommorna och spanar omkring. Enja rullar sig av glädje i gräset och delar en pinne med Lovis. Lilla hunden Lovis som har fyllt ett år, klippt sig och snart ska skaffa sig ett jobb.

Birka på vår äng.

Birka på vår äng.

Ska vi dela pinne med varandra?

Ska vi dela pinne med varandra?

Grönt är skönt tycker Enja.

Grönt är skönt tycker Enja.

Vissa dagar borde man gå ut i gryningen och inte komma in förrän framåt natten. Men det blir förstås aldrig så. Istället nöjer jag mig med att lägga mig sent, gå upp tidigt och däremellan vandra om natten fast inomhus. Det finns saker att göra, viktiga saker, mindre viktiga saker, måste-saker och funktionshinder att administrera, samtal att ringa, planer att skriva, affärer att sköta, tvätt att tvätta, skräpiga rum att röja, älgar att tillaga, hundar att rasta och ett roligt biblioteksjobb att gå till. Grubbel att grubbla och önskan om flyt. Fast egentligen räcker det bara att gå ut, ta ett par vårliga andetag och tänka om det ändå inte flyter på så är det i alla fall vår just nu. Jag är förstås partisk, men sonen och hans baldejt var det vackraste och unikaste paret när de rullade fram på röda matten. Han borde vara idol och hjälte, fast det är han redan för oss, för sitt tålamod och för sin fina personlighet. Bloggar, instagram och sociala medier fylls av bilder, men de vackraste bilderna finns inom oss om vi är närvarande i stunden. Det finaste man kan ge varandra är tid och uppmärksamhet. Mina vackraste vårbilder får ni bara i text; en vän på caféet, en hand på en kind i natten, en hund i mitt knä, en stolt son i skjorta och fluga, ett hästekipage med timmer i skogen strax utanför mitt barndomssamhälle, en mammas berättelser om förr och en solbelyst molnformation i kvällningen.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

När till och med stenarna blommar då är det vår.

All rights reserved Carina Karlsson

Supersinnet, lukten

Tänk att vara en superhjälte och lite käckt och snabbt svida om från vanlig människa till en bemantlad som kan flyga och göra hjältedåd. Bara lite smidigt smyga in i en vrå och komma ut som en superkvinna, kunna klättra på höghus, se genom människor, läsa tankar, vara osynlig och på ett ögonblick rädda någon i nöd. Jag är väldigt långt ifrån en sådan superhjälte. Kanhända gör jag ibland små hjältedåd i min vardag. Men jag har två sinnen som är snäppet skarpare än många andras: lukt och smak.

Redan som barn var jag något av en luktexpert. Jag kunde genom att lukta på julklapparna tala om varifrån de kom. Min hembygds gamla affärer: Tehås gamla leksaksdoft, MargitTobias källarluktande underkläder, Franks bränsle-, verkstad- och godislukt, Storcks klädlukt och Ur och Gulds diskreta doft. Även om jag inte visste vad som var i paketen kunde jag i alla fall få en bra luktledtråd.

Fortfarande har jag ett utmärkt luktsinne på gott och ont. Jag kom hem en dag och konstaterade att sonen och assistenten bakat chokladrulltårta med smörkräm enbart av doften att döma. Imponerande tills jag gången därpå gissade äppelkaka istället för sockerkaka. Men även den bäste lukttolkare kan ha fel. Ställ dig bredvid mig och jag tala om vad du ätit till middag. Har du flera katter hemma kan jag även känna det på lukten liksom häst, ko, höns och gris. Jag kan också känna på dina kläders lukt hur ditt hus mår och minsta antydan till mögellukt. Vår norrländska stuga luktar gammalt hus, gott men med en stugnyans och jag kan många tvättar senare känna på kläder och lakan som varit i stugan att de fortfarande luktar. Ömsint som ett barn med en snuttefilt snusar jag på stugdoften minns och längtar. Vårt småländska hus har också en egen doft som jag känner bäst när jag varit iväg ett tag.

Den skeva stugan med sin goda gammeldoft

Den skeva stugan med sin goda gammeldoft

Det finns negativa saker med ett trimmat doftsinne. På mina skogspromenader känner jag rävens fräna piss. Jag har också väldigt svårt för offentliga toaletter. Jag brukar försiktigt smyga in, andas med öppen mun, kika ner under toalettlocket, lägga papper på ringen och skynda ut när jag är klar. Om det luktar för mycket vänder jag redan i dörren. Min man skulle vara snäll och stanna på en offentlig toalett under en långresa. Tyvärr valde han sämsta sorten: en utomhustoa med latrin, urinal och toalett. Det räckte med att jag öppnade bildörren för känna att en våldsam äckellukt av latrin överföll mig. Jag hoppade in i bilen, slog igen dörren, skrek: Kör! och kämpade med illamående. Min tidigare hänsynsfulle man vek sig av gapskratt. Han skrattade en lång stund och kunde inte fatta att jag reagerade så våldsamt innan jag ens öppnat toadörren. Varför har ingen uppfunnit odörmätare kopplade till varningsskyltar som lyser utanför toan tills skitdoften lagt sig. Jag skulle gladeligen köpa sådana både till hemmet och till offentliga toaletter.

Minnen och doft är förknippade med varandra. Vissa dagar på våren och sommaren förs doften av skolreseväder med vindarna. Ibland ända in i Smålands inland kan jag känna havet genom min näsa eller åtminstone minnet av havet och vännerna. Barndomens minnen doftar av äppelschampo, ölschampo, Date, körsbärsläppglans, ödehus, minidisco, gympasalar, lärarens stinkande andedräkt, mormors välling, fuktig tältduk, garderober, systerns inrökta rum, vinylskivor, jord, gräs, mackens godispåsar, luktsudd, barbiedockor, jordgubbar, kutterspån, hö och djur av alla de slag.

Doftande körsbärsblom

Doftande körsbärsblom

Smådjur och odjur

Mitt djurintresse har hållit i sig hela livet. Det är bara själva djuren som har växlat. De allra första husdjuren var gräshoppor, flygfän, grodyngel, spindlar och sniglar. En snigel kunde under natten nästan hinna över till grannen om den marscherade raskt från mitt djurgömställe under trappan. Det påstås att jag har gett en nära släkting spindelfobi. I så fall genom att jag skulle ha släppt någon liten spindel från min samling i släktingens säng. En annan mig närstående hade motorcykelhandskar på sig för att kunna lyfta katten. Ytterligare en hade redan djupt rotad maskfobi.

Jag vågar påstå att djur var ett av mina allra största intressen. Om detta blev jag påmind när jag nyligen inventerade mina sista kvarvarande saker i barndomshemmet. Förutom några mappar med teckningar var allt djurrelaterat. Där fanns bland annat en hamsterbok, två pärmar med minutiöst ordnade urklipp med artiklar, bokmärken, dagboksanteckningar, foton och minnessaker om olika djur. Akvariefiskarna hade en egen dagbok. Kaninen, Kanina von bus, hade ett eget ifyllt mina-vänner uppslag, där det stod om hennes intressen, egenheter och vad hon ville bli när hon blev stor. Dock kan jag inte minnas att hon någonsin hade några vänner. Om man inte räknar in den gången kompisens kanin plötsligt bytte kön och vilt juckande kastade sig över min kanin. Kanina var en ganska ilsken kanin, därav bristen på vänner både bland folk och fä.

Barndomsdjur

Det passerade en del djur genom barndomshemmet. Marsvinen Sötnos och Svartnos, mina kära små vänner, påstods vara skänkta till djurparken i Borås. En eller två av katterna återlämnades till ursprungsgården. Trodde jag. För ingen vågade tala med mig om att djur kan avlivas. I min närhet fick man inte ens slå ihjäl en fluga. Hamstern köpte jag olovandes ivrigt påhejad av min syster. Hamstern Nils Holger Holgersson avled dramatiskt efter ett fall från burtaket ner på sitt hus. Tyvärr dog han innan han hade hunnit blivit tam. Jag tränade idogt på att tämja honom, instängd på toaletten när jag höll honom i en tom pappersrulle. Jag antar att han var måttligt intresserad. När jag ville behålla våra kattungar packade jag en resväska och hotade att flytta. För att få en kanin spelade jag sinnessjuk och släpade runt en tygkanin som jag skötte exemplariskt.  När jag ville ha en hund körde jag de klassiska knepen: Tjata hål i huvudet på dina föräldrar, skriv ett snyftbrev, ring kennlar och betala själv. Vilken lycka när Golden Retrievervalpen Catja anlände till mitt liv! Min bästa vän. Jag hittade i barndomshemmet en gammal skakel som hade varit Catjas. Skakeln skulle kopplas till en dragsele och meningen var att hunden skulle kunna dra en vagn eller pulka. Det var bara en lite detalj som allt föll på. Catja vägrade att röra sig när hon hade fått på sig utrustningen och blev livrädd om något hängde efter.

Min första hund, Catja, fick jag köpa efter idogt tjatande.

Fördelen med att vara vuxen är att jag själv kan välja om jag vill ha djur. Till viss del. En del djur väljer att bo här ändå. Livet på landet ser väldigt vackert ut i tidningsvärlden. Konstigt nog talas det sällan om alla djur man får på köpet. Lantliv är inget för fobiker. I vårt hus och uthusen finns en hel fauna som i visan om okända djur. Kulmaskar är inte särskilt roliga. Det är lätt att hålla sig för skratt när de krälar runt på väggar och golv i en slags skalbaggsform eller när de rullar ihop sig när de är i maskstadiet. Pälsängrar har ingen mjuk päls utan är bara fulrandiga och krasiga. Silverfiskar behöver tack och lov inget akvarium utan klarar sig fint i badrummets skrymslen. Flygmyrorna brukar lägga en intensiv semesterdag i vårt hus. Då utbryter myrornas krig när dammsugaren kommer fram. Svartmyrorna är mästare på att nosa reda på något sött och gott. Spindlarna är fortfarande mina vänner och jag låter dem leva och växa sig stora och präktiga. Förra sommaren bodde en jättelik snok här. Hon var närmare metern lång och ovanligt förbannad för att vara snok. Eller om hon bara hade en dålig dag och inte tyckte om min närgångna fotografering. Mössen borde få en avbetalningsplan över allt de har förstört. Vi har provat olika metoder för att bekämpa dem. Ett år fångade vi dem i en slags egensnickrad vattenfälla. Det var effektivt men väldigt äckligt. Råttgift gick inte så bra eftersom den påhittiga musen kom på att den skulle flytta med sig den betade giftsäden och lägga bland hundarnas mat. Numera är det snabba, säkra plastfällor som gäller och därefter kremering i vedpannan, dock utan psalm och griftetal.

Hundarna har också med sig lite smått och gott in. Mestadels fästingar som sitter fast i pälsen eller ligger som fullmogna körsbär på golvet. Älgflugan är en seglivad krabat som överraskande kan dyka upp mitt i vintern. Jag glömmer heller aldrig när Golden Retrievern Selma som hundvalp kräktes upp ett skolexemplar av en fullgången spolmask. Den krälade som en levande spagetti. Det här var under tiden som valpen brukade tungkyssa vårt barn så fort vi inte hann stoppa hunden. Det krävdes en del informationsinhämtning från datorn för att konstatera att just den sortens mask inte smittade mellan hund och människa på det sättet.

På landet är det inte bara fåglarna som sjunger. Där slåss katter, skriker rävar, gapar rådjur, hoar ugglor och man behöver inte spetsa öronen för att höra hundskall från när och fjärran. Våra hundar är fina men kan någon tala om var avstängningsknappen för skallet finns? Jämthundsskall är säkert till glädje och ett måste i skogen men till väldigt mycket förtret hemma. Det är bra att ha långt till grannarna när man har hundar av spetsras. Livet på landet är härligt för det mesta.

Fina skälliga Enja