Längsta resan

Inte heller denna sommar blev collage av vackra bilder på sociala medier. Livet blir aldrig som man tänkt sig. Dagar och nätter kastas vi mellan kontrasternas ytterligheter. På förmiddagen ger vi sonen något dyrt efterlängtat som underlättar hans liv och framåt kvällen åker vi ambulans till sjukhuset. Så byts packade semesterväskor ut mot ständigt packade sjukhusväskor. I besvikelsen och maktlösheten tvingas vi tänka om, hindra oss själva från att kasta ut alla saker och springa skrikande till skogs. För om inte vi är där får han inte den vård han behöver. Ju snabbare vi är på plats för att kämpa för hans rätt till näring och mediciner, ju fortare kan vi komma hem från sjukhuset. Vi tänker nytt och ställer in oss på att ändå få några dagars semester och ge sonen föräldrafritt. Äntligen på väg redan i gryningen! Det blir tidernas längsta resa utan målgång, som en mardröm. Den sämsta midsommaren i mannaminne innebär en 170 mil lång resa där vi aldrig kommer fram till vår stuga utan måste vända söderut igen. Bästa sonen i världen är sjuk igen, helt utmattad, felmedicinerad och vårdplanen följs inte. Sonen är oerhört känslig för undernäring och uttorkning. Näring och vätska är allt för hans välmående. Istället för att vandra bland fjäll slänger jag hastigt kläder i en ryggsäck och stannar på sjukhuset. Mannen och fyra förvånade hundar åker hem igen. Resekläderna skrynklar sig i ouppackade resväskor.
Jämtlandsskjul
Det finns ingen annanstans vi kan vara än där för den som betyder mest. Ändå gror det av besvikelse över att det kunde varit annorlunda om det fanns en helhetssyn på vården. Hur är det ens möjligt för sonen att på en dryg veckas tid hinna med tre besök på akuten och två inläggningar på sjukhus? Åka hem någorlunda frisk och bara ett dygn senare bli väldigt sjuk, sitta timtal på akuten, skickas hem, bli ännu sjukare och vända åter. Akutbesöken brukar vara mellan tre till sex timmar per gång. För varje minut försämras vår sons allmäntillstånd. Den säkraste platsen för honom är hemma och den farligaste är på sjukhuset. Han är i behov av en annan slags vård. Faktum är att det bara är ett fåtal saker som gör att vi måste vistas på sjukhus: intravenös medicin och dropp. Vi skulle kunna gjort resten hemma mycket bättre. Det vi behöver är avancerad hemsjukvård som möjliggör för honom att leva ett rikt liv hemma med vänner och intressen. Det finns på vissa ställen men inte där vi bor. Under tiden sliter vi för att åtminstone få något av det som han behöver. I ett antibiotikaträsk travar vi runt efter ett tjugotal kurer på ett års tid. Där biverkningar och nytta tar ut varandra, där det är omöjligt att låta bli att behandla och där det är omöjligt att behandla så det blir verkningsfullt. Fass och faktatexter är vår semesterlektyr hemma och i sjukhusrum, istället för lättsamma deckare i en solstol. Jag kan inte ens minnas om jag någonsin läst en deckare i solen eller när jag senast vistades på en strand. Jag önskar inget hellre än att känna fjällvindar. Men allt jag ser är fula hus och kala rum i ett sjukhus i förändring. Det är ingen plats för oss och ingen plats för vår son. Det plingar i hans Ipad när tjejkompisarna undrar var han är. Han sitter på en akut eller ligger på en avdelning där medelåldern är väldigt hög. Sjukhusskjortan är på men på tredje dagen tycker han ändå att han är snygg. Finskjortan är hemma och tjejerna får fira midsommar själva. Jag tittar ut på det fula huset mitt emot över den stad som blivit synonym med otaliga sjukhusbesök. Inte ens när jag blundar kan jag låtsas att jag är där jag helst vill vara; i den norrländska sommarnatten. Midsommar var den högtid som jag tyckte mest om. Den är firad i många år med en vän och hennes dåvarande familj och hennes nuvarande familj, genom sorg och glädje, med tema kött istället för sprit. I år skulle det bli annorlunda. Nästa år gör vi som förut och försöker vinna tillbaka midsommar som en fin högtid.

Jämtländsk björk och tidernas kortaste semester.

Jämtländsk björk och tidernas kortaste semester.

Vi fångar små glimtar av framgång, en son som blir lite piggare. På den oändliga resan där vi aldrig kom fram fick vi åtminstone uppleva en enda jämtländsk sommarnatt, blomsterängar och goda vänner som tog emot oss i all hast med mat och husrum. Den bästa vännen i världen finns i sjukhusstaden. Hon som bäddar sin soffa, fixar fika och tänder ljus. Det är det som är konkret vänskap, de små omtänksamma sakerna som att öppna sitt hem och be oss komma in fast vi är ledsna och trötta. Omsorg är inte att tänka på, omsorg är att göra små saker som gör skillnad: en kopp te, en middag, en bäddad säng eller soffa för oss och några påsar lingon hem till den som är sjuk.

Vi åker på en slags utflykt hemomkring där resan är längre än målet och vi bara passerar förbi sommarstäder där människor ligger lojt vid havet. Jag tänker på dem som i sommar tillbringar sin tid i kala opersonliga rum. Vi sitter på vår egen veranda och ser ut över den småländska skogsdungen, fast vi ännu har de onåbara fjällen i tankarna. Kvällen är mörkare här men vi har ljus och mat. Sonen har bytt sjukhusskjortan mot finskjortan och är hos sin tjejkompis så som det alltid borde vara. Semester är överreklamerat om man inte når hela vägen fram. Det bästa och mesta är ändå den där långa vardagliga räckan med dagar när inget oförutsett händer, då kontrasterna är diffusare i kanterna.

Fulutsikt

Fulutsikt

Boktips:

Medicinsk omvårdnad vid svåra flerfunktionshinder
http://www.adlibris.com/se/bok/medicinsk-omvardnad-vid-svara-flerfunktionshinder-9789172057784

Nere för räkning, eller om livet med ett svårt sjukt barn
http://www.adlibris.com/se/bok/nere-for-rakning-eller-om-livet-med-ett-svart-sjukt-barn-9789186377786

Att leva med långtidssjuka barn – det blir bra ändå.
http://www.adlibris.com/se/bok/att-leva-med-langtidssjuka-barn-det-blir-bra-anda-9789187769320

All rights reserved Carina Karlsson

Himmelshelg

I försommartid vill jag bara vara hemma. På vår halvfärdiga oborstade terrass har jag allt jag behöver. Det är lyx att hinna läsa en hel bok eller bläddra i en tidning. Jag får påminna mig om att det bara är början av maj och inte dags att plantera något, ännu kommer frosten några nätter till. Varje år gör jag samma misstag och köper kraftiga fina pelargoner som tappar sina knoppar i kylan och en lång väntan börjar innan nya blommor kommer. Hundarna leker på vår kirskålsäng. De gräver underjordiska gångar, gryt, nya hål och förbättrar gamla hål. Hundarna jobbar i trädgården och jag nöjer mig att se på. Det är fint nog med några äppelträd, tallar, björkar, vintergrönans blå blommor och vitsippor. Gräsmattan är förvånansvärt grön och så här på håll avslöjas inte brunjorden där hundarna dragit torvor. Det är stillsammare än vanligt med få bilar på landsvägen nedanför. Gudagott är det att sitta här och bara höra fågelkvitter och vindsus. Exotiskt är det att kunna urskilja naturljud utan störande kringljud.

Hundjobb i trädgården

Hundjobb i trädgården

Det är sällan vi tar långhelg. Några dagars hål i tiden blir det denna Kristi himmelsfärds helg, eftersom inga samtal måste ringas och det är en kort tidsfrist mellan sjukhusbesöken. Även om försommaren är ljus och vacker är det ändå orosmoln som följer oss. Den ständiga oron för sonens hälsa som gör hela livet svårplanerat. Därför ligger inte helgen som ett eftertraktat mål, ett festligt inslag eller ett miljöombyte i goda vänners lag. Istället får det bli enkelt men fantastiskt ändå. Som att turista på hemmaplan, åka runt i det småländska kulturlandskapet och förvånas över hur mycket slit det varit att en gång bruka och bo här bland kuperade steniga små åkerlappar. Det finns de som lämnande för gott, de som stannade kvar eller återvände. Jag förundras när vi åker på krokiga smala grusvägarna hur det funkar när mjölkbilen eller timmerbilen kommer och det liksom inte finns någonstans att ta vägen än utanför vägen.

Vi åker för att se på någon som tecknar långt ute på landet. Mannen undrar vad vi ska göra där och jag säger att vi åker nu och där finns kaffe och teckningar på spaniels. Det är litet och speciellt när vi väl kommer dit, med träd som ännu inte blommar, huset med de ylande hundarna, den lilla ateljén med teckningar, små goda korintkakor och den timida konstnären. Vi åker vidare på vägar som knappt är farbara, förbi förvånade sommargäster bärande på en båt. Så hamnar vi på ett helt annat ställe hos bekanta till mannen. Vi blir spontanbesök och det oplanerade är ändå det trevligaste. De får mer oväntat besök när en enormt stor hittehund promenerar in på deras veranda. Bara så där utan förvarning av en ras de inte sett förut. Den är trött, darrig, tovig och fästingarna kryper i den tjocka pälsen. Men den får dricka sig otörstig i en balja med rent vatten och lägga sig ner för att vila på gräset. Ett morgonrocksskärp blir halsband, en tvättlina blir koppel och hunden är snäll med kloka ögon. Till slut får hunden transport iväg. Hur det går till blir en anekdot att berätta men inte här. Jag får gå bakom husknuten och skratta innan hunden lämnar gårdsplanen. Den bortsprungna hunden blir en solskenshistoria när den via sociala medier hittar ägarna till slut.

Nyutslagen körsbärsblom

Nyutslagen körsbärsblom

Måndagen kommer med alla ta-itu-saker, men det är samma dag som de vilda körsbärsträden och häggen slår ut. Göken gal och allt annat får vänta.

All rights reserved Carina Karlsson

Röros vintermarknad 2016

Jag trodde inte det var sant förrän jag äntligen satt på bussen norrut. På ett halvår hade jag knappt varit utanför länet. Resan hade legat framför mig som en hägring i en snårig vardag. Om den inte varit bokad och betald så hade vi, två trötta vänner, aldrig kommit iväg. Detta var perfekt för oss, allt ordnat och ett stressfritt upplägg. Det är lättare att resa till andra sidan jorden än att hitta ett bolag som tar oss till vintermarknaden i Röros och dessutom ger oss möjligheten att sova där i två nätter. Vi pratade med ett norskt par som väntat över ett år för att kunna bo över i den lilla norska staden. Några bussar kör över dagen till marknaden och vänder sedan åter. Vår resa var ovanlig i sitt slag. Första anhalten var ett kallt och vackert Trysil. Dagen efter var vi i Röros och kunde i lugn och ro upptäcka den oerhört vackra trästaden. Röros är en liten gruvstad grundad 1644 och med en av Europas äldsta träbebyggelser är den så pass unik att den finns med på UNESCOS världsarvslista. Det var en förmån hinna se staden innan den stora vintermarknaden, den 163:e i ordningen, satte igång. Framåt eftermiddagen rullade släpvagnar in på kullerstensgatorna och marknadsknallarna hade fullt upp med att bygga stånd och packa upp lådor. Själva kunde vi strosa runt bland caféer och små affärer. Den norska kronan är i princip jämlik och det gjorde det lätt att räkna efter. För mig var det väldigt intressant att se friluftskläderna, mathantverken, inredningen i nordisk stil och ullkläderna. Norrmännen vet verkligen hur man klär sig varmt och snyggt när de går på tur eller utövar andra friluftsaktiviteter.

På den här gatan i Röros spelades det in scener till Pippi Långstrump-filmen

På den här gatan i Röros spelades det in scener till Pippi Långstrump-filmen

Det mysiga kaféet Kaffestuggu

Det mysiga kaféet Kaffestuggu

Marknadsdagen var vi ute från morgon till sen eftermiddag. Staden som dagen innan bjudit oss sitt lugn hade fyllts till bredden med människor. Ett stort nöje medan vi tålmodigt väntande på öppningsceremonin var att se på alla människor som rörde sig på gatorna. Aldrig har jag sett så många pälsar, varma moderna friluftskläder, koftor eller vackra traditionella högtidskläder. Till och med några hundar bar mönsterstickade koftor. Alla väntade vi ivrigt på hästarna som skulle inta staden. I uppemot 10 dagar hade hästekipagen farit med slädar i gammal tradition liksom forbönderna for med varor till marknaden. Människorna bakom hästarna var helt klädda enligt gammal tradition och matchade ända in i näverkontarna och de gammaldags matboxarna. Många dagars färd från Sverige till Norge över myrar och genom skogar för en snabb uppvisning för alla förväntansfulla marknadsbesökare. För dem var resan även målet, med lång träning och förberedelser och även en stor ekonomisk insats för den ovanliga färden. Ja, det var sannerligen en storslagen upplevelse när de omkring nittio hästekipage i tät följd invigde marknaden.

Långväga hästekipage på forbönders vis

Långväga hästekipage på forbönders vis

Ett av de nittio hästekipagen, Rörosmarknadens signum

Ett av de nittio hästekipagen, Rörosmarknadens signum

Så var marknaden äntligen igång. Liksom Jokkmokks marknad är det här en marknad med ytterst lite krafs men med mycket gediget hantverk. Här finns möjlighet att se smide, avancerad träslöjd, timmerhusbygge och textil- och mathantverk av alla de slag. Bland den norska maten utmärker sig det kallskurna torkade eller rökta köttet, fisken i alla varianter och de goda ostarna. Den lätt kolsyrade blåbärsdrycken var också en smakupplevelse. En minnesvärd utställare var den äldre mannen som tagit det som en ideell uppgift att lära nutidens människor den gammaldags spinnkonsten. Med en snabb uträkning erbjöd han sig att komma och hålla kurs en helg hos oss i Sverige med bränslekostnaden som enda ersättning. Han skulle lära oss allt vi behövde veta om att spinna fårull, hundhår eller vad helst vi ville spinna. Inne på bakgårdarna där lasskörarlagen håller till var det fint att sitta ner vid elden och dricka kaffe kokat i stora kopparkittlar. Där kunde man fynda gamla pälsar eller åldriga ullsockar med funktionen i behåll.

En hyllningsstaty till renen som påstods hittade malmen, en sägen

En hyllningsstaty till renen som påstods hitta malmen, en sägen

Röros kyrka

Röros kyrka

Inget fusktimmer här

Inget fusktimmer här

Det är inte bara att gå på tur som norska folket är bra på utan även att vistas ute oavsett årstid. Därför var det roligt att se de annorlunda och snyggt designade utemöblerna. I rejält trä kan du sitta tillbakalutad eller gunga. Försäljaren av gungutemöbler hade även gung i blicken och en flaska starkt gömd i ett bord. Så jag lutade mig inte helt avslappnat tillbaka när han förklarade stolens fördelar. Men jag kan absolut tänka mig en snygg användbar gungstol som utemöbel.

Marknadsbesökare provar de bekväma utegungstolarna

Marknadsbesökare provar de bekväma utegungstolarna

Måhända var jag och min vän bland de yngsta på denna resa, men det var precis vad vi behövde för att samla nya krafter. Vägen hem gick med guidad tur på Zorngården och övernattning på hotell i Mora. Överraskningsfika fick vi sista etappen på anrika Grythyttans Gästgivaregård. Där satt vi som kungligheter i de eleganta salongerna. Med vintriga fina minnen inom oss och nya varma ullplagg är vi redo att ta oss an friluftslivet och vardagslivet här hemma.

Vägen hem

Vägen hem

All rights reserved Carina Karlsson

Massor av intressanta länkar om Röros och marknaden
http://rorosmartnan.no
http://www.roros.no
http://www.rorosnytt.no/category/rorosmartnan-2016/
http://www.visitnorway.se/resmal/trondelag/roros/
http://www.rorosnytt.no/mye-spennende-pa-varemessa-i-verket/
http://www.bergstaden.org/no/
http://www.verdensarvenroros.no
http://whc.unesco.org/en/list/55

Film om marknaden
https://www.youtube.com/watch?v=ehH1w-bMnQw#t=64

Bussbolagen Nilsbuss, Ramkvillabuss i samarbete körde till marknaden. Håll utkik efter nästa års resa.
http://www.nilsbuss.se
http://www.ramkvillabuss.se

Resmål längs vägen
http://www.grythyttan.com
http://www.zorn.se/zorngarden/

Livet på landet

Vintern kom sent den här säsongen, men det blev en tid med kalla snöiga dagar. Det var som ett levande vykort att gå eller åka genom landskapet. Sådana dagar vet jag varför jag bor på landet. Dagar när hundarna tumlar runt i snön och träden står frostigt vackra. Då snön ligger varsamt utan hotande tö, vägarna är röjda och kanske till och med grusade. Sonen får känna hur det är att åka riktigt fort i en slalombacke, med hjälp av duktiga skicart-instruktörer och våra assistenter. Hemma går det att bunkra upp med varma kläder och snöbollar. Jag får bara vara mamma, som varken kan rulla eller kasta, när sonen och assistenten bombarderar mig med snöbollar och han ler stort. Då är det lätt att bli lycklig för lång tid framöver. I skogen är det tyst och det gäller att huka sig under snötyngda trä. Då glömmer vi vintriga nackdelar när framkomligheten är obefintlig för en rullstol, när vi får sopa fram bilar och skotta ner till vägen och väderomslaget gjort vägarna våldsamt moddiga.

Vintervita tallar i morgonljus

Vintervita tallar i morgonljus

Livet på landet är inte för oss någon grön våg, en vacker dröm eller ett ämne för inredningsreportage. Jag tvivlar på att möjligheten finns att återgå till ett gammalt bondesamhälle med småbruk, återbruk och självhushåll. För oss är det inte tänkbart att leva på det vi odlar eller slopa jobb, bil och modernt hushåll. Jag har burit alltför mycket ved så jag vet att det varken är glamoröst eller meditativt. Vedbärandet är glömt när det är varmt inne men 20 minus utomhus. Att somna till skenet och ljudet av sprakande björkved i kakelugnen är oslagbart. Då är det inte hela världen att nätterna är korta och oregelbundna, att vi ligger i en bäddsoffa men nära dem som betyder mest. Det är inte alla förunnat med ett varmt och tryggt hus. Gamla värmesystem kompletterar de nyare och varken vi eller huset fryser. Som komplement till luftvärmepumpen är vedspis, panna, kakelugn och reservkraft. Det känns bra att veta att vi kan stå pall för en storm och elavbrott.

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

I inredningstidningarna fascineras jag av husprojekten, men jag undrar hur ekonomin och familjerna klarar sig. Vi förstod aldrig vilket jättejobb det var att renovera vårt gamla hus. Hur tiden fanns och hur vi överlevde som familj i byggdamm och bråte är underligt att tänka på nu. Motorsågar kördes i väggarna, och golven revs upp ända ner till underjorden. Mitt i allt detta rörde sig en liten son i sin rullstol och hundar klev runt på byggplast. Vi gjorde trots allt något väldigt klokt och tog ett par rum i taget under flera års tid. Därmed riskerade vi aldrig vår ekonomi. Det blev lite festligare att det rummet var klart en sommar och där gjorde vi ett ryck till en jul. Resultatet kan man diskutera. Det skulle knappast platsa rakt av i Sköna hem. Möblerna är omaka och tapeterna hopplöst färgglada 1990-tal. Det är egentligen dags att börja om igen. Jag ser inom mig bilden av min pappa, när bara huvudet stack upp ur det uppsågade vardagsrumsgolvet. Han var stolt över att kunna hjälpa oss och han hade ännu ork för att snickra. Jag sitter och skriver det här i mitt kök, som är det enda rum vackert nog att kunna platsa i en lantlig inredningstidning. Det här köket fick aldrig pappa se. Han levde inte längre när vi renoverade om.

Vi gick lantbruksskola både min man och jag. Där lärde vi oss den tidens sätt att sköta en gård. Själv var jag bara där för djurens skull. Jag gick en extra fårskötselkurs och drömde om att en gång skaffa får. Det finns få djurungar som är så ulliga och gulliga som lammungar. Jag lusläste en bok om angorakaniner och funderade över all fin päls som kunde tas om hand. Så finns också minnena av den första arbetsgivaren och hans familj. Han som lärde mig att en anställd mår väl av ett tack varje dag och lärde mig det jag behövde veta om djuren. Ännu kan jag känna den goda doften av nyfödda smågrisar och kalvar som sög på mina händer. Men jag minns också de döda kattungarna i gödselrännan, de sjuka och döende smågrisarna, de stora grisarna som fastnat och de dödfödda kalvarna. Det oerhörda handfasta slitet med kornas ensilage, eller att rensa kalvkättingars ströbäddar innan fluglarverna tog över. Grisdammet som trängde sig in, svetten bakom ansiktsskyddet och klafsiga gummistövlar. Den nyförlösta kon som försökte klämma, trampa och sparka ihjäl oss. Sommardagar när korna hämtades på betet och markerna ännu liknande ett västgötskt kulturlandskap där tofsvipan skrek och det gick att hitta vackra blommor längs ån. Jämte det finns minnet av våldsamt åskväder när blixtarna slog i elstängslet och det var svårt att få med alla kor hem. När jag trodde att alla var med och det ändå visade sig att någon envis inte så flockmedveten dröjt sig kvar på betesmarken. Jo, jag kan sakna smågrisarna, kalvarna, det handfasta arbetet och kornas idisslande kompat av radion bakom.

Kor i kulturlandskap

Kor i kulturlandskap

Lantbrukare blev inte vårt liv, men jag är tacksam över att andra satsar på det. För det finns inte mycket som är vackrare än ett öppet landskap med betande djur, och det finns inget fulare än en före detta betesmark med en 30-årig granplantering och steril mark under. Där fåglarna slutat kvittra för länge sedan och stenmurarna vält. Jag förstår att det moderna skogsbruket och det moderna lantbruket är något annat än små glimtar av äldre kulturlandskap. Ändå finns den där långt inne, längtan efter några kacklande höns, några grisar och får. Egen odling trots att jag vet att skuggan här inte gynnar odling och att vi varken har tid eller gröna fingrar. Ägg och lammkött är smidigare och billigare att köpa i affären eller gårdsbutiken. Vi har varken mark eller utrymme för andra djur än hundarna. Men ändå en liten kanin, några höns, några fler pallkragar. Det ser lätt och vackert ut när jag läser om det. Jag erkänner att jag med glädje läser böcker om självhushåll och vackra lantliga tidningar. Även inne i mig frodas ett litet frö om småbruk, återbruk och självhushåll, än så länge överröstad av förnuftets envisa röst.

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

All rights reserved Carina Karlsson

Flykten

Vem är jag att döma dem som flyr nu? Kriget och flykten från Finland är bara en generation bort. Pappa, jag lyssnade inte så noga då när du berättade och jag kan inte längre fråga dig. I ekot av dina berättelser finner jag en väg att förhålla mig. Med empati försöker jag förstå de som vill vidare till något bättre. Jag tar mig friheten att återberätta delar av din historia nu när du inte längre finns här.

Pappa var vid tiden för sitt flyktförsök bara fem år gammal, lite äldre än det uppsköljda döda barnet som visats i nutida media. Jag bläddrar i pappas anteckningar, letar i mina minnen och ser på fotot i boken ”Flykten västerut” av Matts Andersén. Pappa och hans syster är allvarliga. Farmor ser förhoppningsfull ut och farfar ligger tätt intill. Kanske var de i tankarna redan på väg till tryggheten i Sverige? I augusti 1944 planerade min farmor, farfar, pappa, faster och andra släktingar att fly från kriget. Från Österbotten i Finland skulle de ta sig över Bottenviken till Sverige i en båt. De låg ute i skärgården och väntade på att vinden skulle avta och skulle ge sig iväg nästkommande natt i skydd av mörkret. På morgonen kom militärpoliserna och genomsökte ön för att tillfångata de som inte återvänt till kriget. De vuxna hade sagt åt barnen att om polisen kom och visade upp någon av de tillfångatagna skulle de neka till att ha sett den personen. Den första de kom med var min farfar. Farmor höll min faster och pappa i varsin hand. Pappa såg upp i sin rädda mors ansikte och sa att han aldrig sett den där farbrorn förut. Han som var hans egen far. Min pappa förmådde trots sin ringa ålder ljuga trovärdigt. Farfars brott var att han brutit sin plikt som soldat. Han dömdes av militärdomstol till 1,5 års tukthus och hade aldrig överlevt om han fått sona sitt brott. Familjen fick återvända till sin by i Finland från sin ofullbordade flykt. En amnestilag gjorde att straffen uppsköts eller upphävdes så farfars straff för sin desertering hann aldrig verkställas. Skadad av granatsplitter levde farfar med sina traumatiska minnen och mardrömmar. Pappa berättade att man alltid fick vara mycket försiktig när man väckte farfar för då rusade han upp som om kriget fortfarande pågick. Om min farmors vedermödor vet jag inte mycket. Samma dag som min pappa föddes 1939 så begravdes farmors far så hon kunde inte var med på begravningen. Hon hade tagit hand om sina tre yngre syskon, sin TBC-sjuka mamma och var bara sjutton år gammal när hon fick sitt första barn. På det inramade fotot vid min vedspis ser jag på min farmor. Pappa och hans syster står bredvid henne. Farmor är bara 24 år på bilden men ser redan ut som en gammal kvinna. Vem är vi att döma att hon ville fly till en tryggare plats i Sverige? Eller att min farfar ville bort från kriget?

Farmor, pappa och hans syster under krigsåren i Finland

Farmor, pappa och hans syster under krigsåren i Finland

Pappa, jag ville som liten inte höra talas om stekt gröt, ekorrar och fattighjälp. Allt ni åt och inte åt under krigsåren. Det påminde du oss barn om. Jag tänker på det du sa när jag läser att gröt blivit trendigt. Minnen av dina ord kommer till mig när jag med min överfulla matvagn skyndar förbi tiggaren utanför affären. Då är mitt största problem att möta blicken på den människan och att undvika att se muggen framför. Det problemet ter sig futtigt jämfört med att inte ha mat, jag som inte ens vet vad hunger är. Inte heller kan jag förstå hur det skulle vara att ta mitt barn i famnen och fly mil efter mil, utan mat och mediciner, utan slutdestination eller möjlighet att återvända hem. Det är svårt att tänka sig hur det skulle vara att ta reda på det lilla kött en ekorre ger och laga till det som knappt är ätbart. Kanske drygade farmor ut maten med klimp om ni hade tillgång till mjöl. Ni överlevde kriget. Du slapp bli ett av de cirka 70000 finska krigsbarn med lappar runt halsen. De som fraktas som paket till Sverige via tåg. Hur kan vi döma dem som valde att sända iväg sina barn? Hade de något val? Kriget i Finland eller trygghet och mat i Sverige? Priset var högt för en del, med språkförlust och identitet, kluvenheten mellan de båda länderna. En del fick det inte ens bra i Sverige. Det här är bara en generation bort. Hur kan vi nu sätta oss till doms över dem som väljer att skicka iväg något av sina barn till en slags framtid bort från krig och svält?

För mig sommarminnen, för mina förfäder en flyktväg

För mig sommarminnen, för mina förfäder en flyktväg

Pappa, jag vet inte vad du skulle ha sagt om flyktingarna eller tiggarna. Du hjälpte dem som hade det sämre. Din historia gav empatins eko att förstå ett barnhemsbarn i Lettland eller dold fattigdom hos en familj i Sverige. När du flyttade för gott till Sverige var du 18 år och det blev för alltid ditt hemland. Född i finska Österbotten hade du det svenska språket som modersmål och du sökte omgående jobb. Det är troligt att du ändå bara var en finne i mångas ögon. Jag och mina syskon kan vara glada att du kom hit, träffade min mamma och att vi föddes här i trygghet. Du byggde vårt hus och vi hade en fast plats hela vår barndom. Jag fattade det inte då hur lyckligt lottad jag var. Om jag inte lyssnade på det du sa, om du inte förmådde berätta allt så är jag ändå tacksam nu. För du lärde mig förnöjsamhet, empati och plikttrogenhet. Du kom hit utan utbildning med dina händer som enda redskap som snickrade, hjälpte och jobbade. Tack pappa för att du kom till Sverige, så att jag kunde födas och tack för att jag får skriva detta till dig och om dig trots att du inte längre är här. Jag tror att du skulle ha varit stolt över att få berätta din historia.

All rights reserved Carina Karlsson

Tips för vidare kunskap

Böcker:
Flykten västerut av Matts Andersén
Att inte höra till: Ett finskt krigsbarn berättar av Ann-Maj Danielsen

Film:
Den bästa av mödrar. Film om finska krigsbarn.
Filmhandledning
http://www.filminstitutet.se/contentassets/342f5ef7425246adae5ac1856a2f06de/basta_av_modrar.pdf

Länkar om flykten från Finland under andra världskriget och finska krigsbarn
http://www.expressen.se/geo/finlands-sak-var-var-men-vems-sak-ar-finlands/
http://www.oppetarkiv.se/video/3403659/
http://www.oppetarkiv.se/video/3664053/

Höstbilder

Flera frostnätter har redan passerat. Plantorna med paprika och chili står nedvissnade i det lilla växthuset. De blev aldrig färdiga innan hösten kom. I landet blommar en ensam ringblomma. Den enda som blev efter en hel fröpåse. Aroniahäcken är högre och finare än på länge, men trastarna var hänsynslösa och lämnade inga bär till oss. På verandan samsas skräp och allehanda grejor i väntan på att ta vägen någon annanstans. Gässen har redan flyttat söderut, men korparna som flyger över oss lovar att stanna kvar. Det är något med hösten som gör den till ett naturavslut och vemodsbörjan. Jag vill inte låtsas om snökäpparna som satts upp, för i slutet av oktober är det ännu soliga dagar. Vägen till jobbet är vacker när solen värmer den frostiga marken och en lätt dimma stiger uppåt i ljuset. Luften är nästan lika frisk som vid den isländska glaciärsjön. En kväll speglas månsilverblänk i de småländska sjöarna.

Björkskugga

Björkskugga

Det är skönt att förstå att livsstilscoachernas hejiga rop om att fånga dagen och tänka positivt inte behöver följas. Bara inse att jag och många med mig stämmer bättre in på Bylunds och Lundbergs bok ”Den Lyckliga pessimisten: varför negativt tänkande är positivt”. En lycklig pessimist tänker ut alla möjliga problematiska scenarier och skaffar sig en beredskap för det. Det är inte säkert att det värsta inträffar men du blir då istället glatt överraskad när det går bra. Optimisten däremot tänker att det löser sig och kör på utan någon plan B när det går åt skogen. Dalarna och topparna kanske blir lite högre för optimisten men livslyckan förefaller inte vara mer på optimistens sida. Är det något man behöver, som anhörig till någon med svåra funktionshinder, så är det beredskap. Det är inte alls vår son som är vårt problem, utan problemet är att rodda hela livet omkring honom. Alla hundratals samtal och tusentals blanketter, ibland till ingen nytta. Slita som en dragoxe för att han ska få det skäliga liv det beslutats om och som han har rätt till. Jag vandrar och vakar, förtvivlar och hoppas, åkallar himmel och helvete. Samlar kraft till ännu ett samtal om alla snygga pappersplaner som faller, visioner utan verkligt innehåll. Då är en helt vanlig vardag en stor sensation och en unik händelse.

Pastellhimmel hemma

Pastellhimmel hemma

Jag vet att ett vanligt liv med flyt inte finns. Alla bär sina sorger och strider även om det inte alltid syns. Jag minns några ord av Tomas Sjödin där han möter ett par som beklagar sig över sitt friska lilla barn men sedan tystnar och förskräckt menar att de inte kan berätta om så små problem. Trots att Sjödin har två barn som är döende i odiagnostiserade sjukdomar svarar han att han gärna vill höra om deras vanliga liv. Det är ödmjukheten personifierad. Vi är alla rika på erfarenheter om vi vågar dela varandras historier. Det är det vi borde göra mörka höstkvällar, lyssna och lysa upp varandras liv. Koppla ner Internet, låta bli att leta efter passande smiley/emoji och skapa våra egna känslouttryck. Mötas i samtal och göra egna citat istället för att dela lyckocoachernas.

Höstmur

Höstmur

Höstlig hagmark

Höstlig hagmark

All rights reserved Carina Karlsson

http://www.adlibris.com/se/bok/den-lyckliga-pessimisten-varfor-negativt-tankande-ar-positivt-9789137142753

Vanliga dagar är ovanliga med unika människor

Saker man inte vill höra som förälder till ett funktionshindrat barn: ”Du är så duktig som orkar med. Det skulle jag aldrig göra”. Livet är ingen räls och barn inget man skaffar rakt av. Det finns inga alltigenom kontrollerade embryo som kan stämplas godkänt redan innan födelsen. All världens undersökningar och forskning kan aldrig garantera ett alltigenom friskt liv. Det enda vi ännu vet är att vi alla någon gång blir sjuka och dör. När barnet, det käraste och närmaste vi har, blir sjukt eller funktionshindrat är det enda vi kan göra att följa med på den resan och älska förbehållslöst. Det ska mycket till att det ens blir ett barn, som är friskt och överlever födelsen och som senare visar sig var någorlunda friskt livet igenom. Hela den livsvägen är en mycket riskfylld färd. Gränsen mellan friskt och sjukt, liv och död är ibland obefintlig. Vår son föddes till synes frisk, men visade sig ha en sjukdom som är så ovanlig att man kan säga att den knappt existerar, men för oss gör den det i högsta grad. Andra barn har blivit funktionshindrade av helt andra saker; påverkan under graviditeten, för tidig födelse, förlossningsskador, olyckor, brott, sjukdomar, slumpartade kromosomavvikelser eller ovanliga anlag. Oro inför allt detta är priset man får betala för att ha ett barn hos sig. För ett barn behöver inte vara ett biologiskt barn. Inte heller ett barn som kommer till oss på andra sätt är garanterat friska och problemfria. Att älska är en nödvändig risk.

Med ett funktionshindrat barn lever man närmre döden och livet. Eller som någon så fint citerade: ”Sorgen är kärlekens pris”. Vi har en fantastisk son som visar själva essensen av vad som verkligen betyder något. När hälsan har hälsat hem är det inte mycket fokus på annat. Har det varit dåligt väder i sommar? Är hösten fin? Det har jag inte märkt. I månader har vår son haft envisa infektioner som inte vill ge med sig. Nu inför antibiotikakur nummer sju på bara fyra-fem månader saknar vi ofantligt den helhetssyn som borde finnas inom vården för alla men framförallt för flerfunktionshindrade. Istället för att låta den ena medicinen efter den andra avlösa varandra och låta olika läkare lämna över stafettpinnen till en hel rad andra. Läkare som knappt läst på vad som gjorts innan, som inte utvärderat vårdinsatserna eller sett mönster mellan bakterier och mediciner, orsak och verkan och som ibland inte ens kan tolka resultat de remitterat vidare. Då är det långt till vanliga dagar och stora glapp till vanligt familjeliv med fritid och fredagsmys. Det där med fredagsmys har jag aldrig fattat. Vad är det egentligen? Vi läser själva in oss på forskning och försöker tolka hälsa och se mönster, sköta om och föreslå undersökningar, envist hävda att det måste finnas en orsak till besvären. Under tiden står sjuksköterskor i rad för att säga upp sig och ingen vet längre vem som är kvar på hemsjukvårdens sjunkande skuta. Varje vecka är det olika läkare på vårdcentralen. Om undersökningar måste göras på sjukhuset skyndar vi oss därifrån för att inte riskera att bli kvar. Efter förra sommarens tre veckors erfarenheter känns det som den mest riskabla platsen att vara på.

Önskan om extra tid för en skogsutflykt

Önskan om extra tid för en skogsutflykt

Det är inga svårigheter att älska ett funktionshindrat barn. Det är en självklarhet och en rättighet alla barn har. Orka är det minsta man kan göra för sitt barn. Då gäller det att skala av allt runtomkring och fokusera på det viktiga. Det som är svårt är samhällets bristande stöd, att det inte finns en koordinator som kan samordna insatser så att det fanns ett nummer att ringa istället för hundra olika med bristfälliga telefontider. För det är ingen uppoffring att ta hand om sitt barn. Att bevaka alla rättigheter är däremot en vansinnig pappersexercis som kräver en heltid på obetald fritid. Då är det inte svårt att önska vanliga vardagar när det flyter på någonstans, och det finns tid för en extra promenad, en liten stunds läsning eller att hjälpas åt och få sitta i soffan en stund. För visste ni att det inte ens är en rättighet att sitta i sin egen soffa? Hjälpmedel finns för att komma dit men det kostar en slant. Därför har man bara rätt att kunna komma över till sin säng i ett sovrum eller göra toalettbestyr på toan. Soffan tittar vi på tillsammans med två arbetsterapeuter och en sjukgymnast som säger: Nej, det går inte att komma dit med golvlift. Det ska divideras i åratal vem som ska stå för flytt av eventuell taklift eller annan transportabel lift. Det kanske inte är så dumt ändå att slå på Tv:n som ytterst sällan är på, krypa upp i soffan en helg och låtsas vara en vanlig familj.

Vi orkar vara med vårt fantastiska barn och du skulle orka om du vågar tänka tanken att inte heller ditt barn är självskrivet för ett alltigenom vanligt liv. Frågan är vem som orkar tala för barnet, ungdomen och den vuxne funktionshindrades rättigheter? För det är det som tar orken, som tar tiden och kraften. Det är inte samtalsterapi vi behöver. Det är sekreterare, jurister, läkare, sjuksköterskor, habiliteringspersonal, hjälpmedel, helhetssyn och ett samhälle och myndigheter som verkar för oss och underlättar. Ett värdigt liv mäts inte i IQ, psykiska och fysiska funktioner. Ett värdigt liv är för alla oavsett funktionshinder eller bakomliggande förutsättningar. Med en liten gnutta empati är det inte svårt att inse att det kan var du eller jag, en vän eller anhörig som nästa gång går från fullt frisk till sjuk eller funktionshindrad. Det händer varje dag på ett ögonblick. Det är den risken vi tar när vi lever och älskar våra medmänniskor.

Den förunderliga stunden när aspens löv hörs falla.

Den förunderliga stunden när aspens löv hörs falla.

All rights reserved Carina Karlsson

Fjällvila och hundbestyr

Sommaren hann börja närma sig slutet innan vi kom iväg på semester. Uttröttade över all energi vi lagt på något som borde flutit på om andra skött sina jobb. Medan folk anställda av kommun och stat gått på sina semestrar väntade vi otåligt på att komma iväg på vår. Jag tänkte testa hur det skulle vara att ha fyra semesterveckor i rad men det lyckades inte från båda jobben. Faktum är att jag inte ens minns om jag någon gång haft ledigt så länge sammanhängande. Kanske mellan två jobb eller för över 25 år sedan när jag jobbade på gård. Jag är uppväxt med plikttrogenhet som ledord; att arbeta och göra sitt bästa. Det är nya tider nu för den yngre generationen även om det finns jobb att göra för dem som vill och kan. Vår familj brukade förr om somrarna ligga i jordgubbsodlingarna hos min mammas kusin och ihärdigt plocka jordgubbar till försäljning. Min syster tjänade pengar till sin första kamera där. Det var inget glamoröst jobb. Vilka ungdomar skulle välja det som sommarjobb nu för tiden? Jag ser busslaster med bärplockare hämtade från andra sidan jorden åka runt och leta efter ännu omogna bär, nedlagda landsbygdsskolor som primitivt inhyser alldeles för många människor på liten yta och nedskräpad skog. Å ena sidan kan man förfasas och fråga vad som är värdigt, å andra sidan kan man krasst konstatera att många av oss vill ha bär men få är beredda att utsätta sig för möda och mygg. När vi plockar våra bär i affärens frysdiskar och på torget så har någon annan plockat dem oss. Något som skrämmer mig är att dagarna som vi kan äta färska bär kan vara räknade i och med dvärgbandmaskens intåg. Det är priset vi får betala för våra rättigheter med slopad karantän och att vi far med våra sällskapshundar på utlandssemestrar. Men också för att folk är beredda att adoptera gatuhundar från andra länder och köpa smuggelhundar samtidigt som de vilda rovdjuren rör sig fritt och gränslöst. Då räcker det inte längre att skölja och frysa våra bär och äta dem. Hejdå hjortronfromage, rårörda lingon och färska blåbär med mjölk. Fast i år ska jag mumsa färskt om jag hinner hem innan bären är övermogna och om jag hinner stanna kvar tills hjortronen är mogna och inte alla kart är plockade.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Fikaplats, på vägs till bergen.

Till sist for vi norrut med bilen lastad med fyra hundar och släpvagnen full av märklig packning inklusive två oflådda vildsvin. Medan många andra väljer sol och sällskap vid kusterna styr vi över hundra mil norrut till ändlösa vidder och glesbygd. Mitt i sommaren packar vi varma underställ, kängor och myggmedel istället för sommarkläder, sandaler och smink. Vi blev som vanligt väldigt försenade innan vi kom iväg så då är det tur att jämtländska vänner öppnar upp sitt hem med midnattsfika och övernattningsmöjligheter. Det kan tyckas galet att ha en stuga i norrländska glesbygden. Som om vi inte får nog med skogsliv på sydsvenska höglandet åker vi från en liten by till en ännu mindre by i Norrland, till en annan skogsdunge och ett ännu kargare klimat. Till priset av ett utdass och fallfärdig barack med fjällutsikt har vi fått en minimal tomt, ett gammalt missionshus inklusive ett helt bohag och en fin bagarstuga. Det matchar inte i några heminredningstidningar, men det är vårt och vi älskar dess skeva charm. Dessutom behöver vi inte förfäras över att hundarna sladdar på golvet eller råkar bita på någon matta eller möbel. Någon kilometer upp från vår dunge finns utsikt, dryga milen bort finns lågfjäll och inom tolv mils avstånd fantastiska fjällbyar och vyer. Resan och hela den galna stugidén är värd allt för en dags vackerväder på fjällen, en trevlig kväll med goda vänner som kan tillaga vildsvin eller en natts vila i duntäcken och sängar som ingick i stugköpet.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

I fjällbjörkskogen går ingen säker för myggen.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Upp och ner, bak och fram, flocken på fjället.

Sommarsnö i bergen.

Sommarsnö i bergen.

Naturliga nyanser

Naturliga nyanser

Så vad gör vi egentligen i obygden? Ja, det kan man fråga sig. Jag vet inte vad man gör på husvagnssemester vid kusterna eller all-inklusive utomlands. Vi lämnar aldrig hundarna på pensionat utan har alltid med dem och ser det som ett tillfälle att ge dem extra tid. Kvällarna blir sena och nätterna är korta och oregelbundna. En spaniel piper på nätterna, försöker komma upp i sängen eller krälar under. Den äldsta jämthunden skäller när grannarnas hundflock ylar, jämthunden i mellanåldern är en utmärkt valpvakt som styr upp det när spanieln och jämthundsvalpen lever rövare. Lilla valpen vaknar som en klocka vid femtiden på morgonen och tittar uppfordrande upp mot oss i sängen. Oftast är det färdigsovet annars går det att ligga en stund till med benmuta. När mannen redan asat sig upp så är det bara för honom att hoppa på cykeln för långrastning av den hund som står på tur. På så sätt kommer både man och hundar i form inför jaktsäsongen, inte strandsäsongen. För det närmsta vi kommer bad är enstaka norrländska kalla sjödopp med årsvis mellanrum. Sedan går dagarna i lugn och vild takt utan klocka, med bilturer, promenader, matpauser, valpbus, myggplåga, hundvila och människovila.

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Hundhög: Birka, Enja, Lunnsa och Lovis

Bokhög, tid att läsa

Bokhög, tid att läsa

Råvaror från den lokala ICA-handlaren eller gårdsbutikernas mathantverk är våra souvenirer som vi äter upp. För om man nu kan köpa renkött eller prisbelönt rökt gravad lax så vore det dumt att låta bli. Varför köpa Abbas inlagda löksill när Bergmans goda sillar finns som alternativ? På vägen upp är det inte dumt att ladda upp med goda teer, fina ostar, skorpor, marmelader eller tjock havtornsaft som måste bankas ur flaskan. För att inte tala om lyckan att fynda i vänners frys och skafferi: fryst röding och en hel dunk lingondricka. En påse mandelpotatis och hembakat tunnbröd sedan kan vem som helst äta upp sig en vecka. För det är vårt godis det; mat i alla dess former på fina råvaror. Jag hade en gång en lärare på universitetet som pratade om hur hon brukade bläddra i vackra kokböcker, bilderna blev som en slags matpornografi. Jag förstod mig varken på det eller på läraren överhuvudtaget. Men det här med kokböcker kan jag numera förstå. Kokböckernas bilder är halva nöjet. Det är en konst att fotografera mat snyggt och att få det som smakar gott att se smakligt ut. En ännu större konst att få det osmakliga att se gott ut. Fattar ni vilken prestation att få grå inälvsmat att se fin ut! Så det är en slags märklig lyckokänsla för mig att köpa eller låna en vacker kokbok. Egentligen finns det bara en kock för oss, Mannerström, hans kokböcker har lärt oss allt vi behöver veta om mat. Det roar mig också att ta seden dit jag kommer och läsa på om samisk och lappländsk mat. Sedan kryddar jag bokutbudet med Mattias Hagbergs obehagligt geniala böcker, och fortsätter på det samiska temat om läkekonst, samisk religion och en lusläst fjällväxtflora. Det blir inget jag kan tipsa mina låntagare om när jag kommer tillbaka till mitt härliga biblioteksjobb, men böckerna roar mig. Jag är ganska lättroad; tid att läsa en stund, en promenad i myggträskland, en bukett vilda blommor, en lunch på fjället, en mugg te och kanelskorpor i vår gamla soffa. Vad jag inte skriver vet ni inte. Men lite ska jag avslöja: som att hundar gör sig snyggast på kort i fjällmiljö och inte i koppel på vägen upp och ner när de ska äta renskit överallt. Att insekterna är galna här uppe och att turisterna också är det när de ger sig iväg på fjället i leriga spår med enkla gympaskor på sig. Utsikten var fin häromdagen, men det var för många människor i sikte, kanske tio personer och en del motorfordon på vägs till fjälls. Det är mycket för oss som trivs bäst i våra ensliga skogsdungar söderut och norrut.

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

Jungfru Marie nycklar även kallad fläckigt nyckelblomster

All rights reserved Carina Karlsson

Sommartider är valptider

Våren och försommaren kom och gick med sjukdomar och andra mycket röriga omständigheter en längre tid. Semester är inte självklart för anhöriga, inte sammanhängande och inte okomplicerad sådan. Den första semesterveckan naggades i början och slutet med ett frustrerande klimax mitt i. Det var för väl att vi ändå kom iväg på lite valpgos och minisemester två dagar. Vi testade ytterligheter; en natt på Selma Lagerlöf spa i Sunne och en natt i tält i Sälenfjällen. Trerätters och påsmat, finklänning och ullunderställ, bikini och ryggsäck, vattenskrynkliga fingrar och sjutton myggbett. Jo det har faktiskt sin tjusning vilket som. Sälenfjällen känns som fuskfjäll, lite för enkla att forcera, för nära civilisationen och inte så vackra som de vi känner till i södra Lappland. Som vi längtar till Norrland igen! Förra sommaren tillbringade vi veckor på sjukhus och missade den norrländska sommaren. I år kom vi inte heller iväg som det varit tänkt på grund av en organisation med stora brister. Medan de flesta genom semesterlagen kan fröjda sig flera veckor varje år är vi ändå glada över de små smuliga semesterdagar vi anhöriganställda får.

Sjön Fryken i Värmland

Sjön Fryken i Värmland

Sälenfjällen

Sälenfjällen

Ransbysätern i Värmländska skogarna.

Ransbysätern i Värmländska skogarna.

get

Systrar små

Systrar små

Även i år blev det en valpsommar. Det gäller att säkra upp att det finns hundar som jagar älg. I den ligan räknas inte Welsh Springer Spanieln Lovis som anlände förra året. Lovis får jobba med annat. Hon har testat utställning men gillar bättre aktiva saker som bus, att jobba i trädgården, vara i skogen eller bada i sjön. Skit under klorna är mer hennes melodi än trimmad formklippt kammad päls och kläder. Sjuåriga Birka var nästan uträknad av sitt diskbråck men har efter operation och träning blivit som en glad unghund igen. Treåriga Enja är i sin bästa ålder och då passade det in med jämthundspåfyllning. Lilla Lunnsa har anlänt till Småland. Vilken entré hon gjort i våra hjärtan och i vår trädgård! Rund och go som en liten griskulting, med aptit på både mat och bus, mentalt stabil, glad och nyfiken. Den lilla knubbisen passar bra in i vår flock.

Enja och lilla Lunnsa

Enja och lilla Lunnsa

Trädgårdslandets förfall, liten grå gräver skyttegrav.

Trädgårdslandets förfall, liten grå gräver skyttegrav.

Kom igen kompis. Nu mejar vi ner den nyplanterade schersminen.

Kom igen kompis. Nu mejar vi ner den nyplanterade schersminen.

Vi hoppas på friska dagar och ordning i kaos. Värdsliga saker som väder bryr vi oss inte så mycket om. Vi vet bättre hur man skyddar sig mot kall vind, regn och mygg än mot solen. Med Aclimas kasslerunderställ på sig och fyra fina hundar att roa sig med behöver man aldrig frysa.

Vedutrymme är hundutrymme.

Vedutrymme är hundutrymme.

All rights reserved Carina Karlsson