Röros vintermarknad 2016

Jag trodde inte det var sant förrän jag äntligen satt på bussen norrut. På ett halvår hade jag knappt varit utanför länet. Resan hade legat framför mig som en hägring i en snårig vardag. Om den inte varit bokad och betald så hade vi, två trötta vänner, aldrig kommit iväg. Detta var perfekt för oss, allt ordnat och ett stressfritt upplägg. Det är lättare att resa till andra sidan jorden än att hitta ett bolag som tar oss till vintermarknaden i Röros och dessutom ger oss möjligheten att sova där i två nätter. Vi pratade med ett norskt par som väntat över ett år för att kunna bo över i den lilla norska staden. Några bussar kör över dagen till marknaden och vänder sedan åter. Vår resa var ovanlig i sitt slag. Första anhalten var ett kallt och vackert Trysil. Dagen efter var vi i Röros och kunde i lugn och ro upptäcka den oerhört vackra trästaden. Röros är en liten gruvstad grundad 1644 och med en av Europas äldsta träbebyggelser är den så pass unik att den finns med på UNESCOS världsarvslista. Det var en förmån hinna se staden innan den stora vintermarknaden, den 163:e i ordningen, satte igång. Framåt eftermiddagen rullade släpvagnar in på kullerstensgatorna och marknadsknallarna hade fullt upp med att bygga stånd och packa upp lådor. Själva kunde vi strosa runt bland caféer och små affärer. Den norska kronan är i princip jämlik och det gjorde det lätt att räkna efter. För mig var det väldigt intressant att se friluftskläderna, mathantverken, inredningen i nordisk stil och ullkläderna. Norrmännen vet verkligen hur man klär sig varmt och snyggt när de går på tur eller utövar andra friluftsaktiviteter.

På den här gatan i Röros spelades det in scener till Pippi Långstrump-filmen

På den här gatan i Röros spelades det in scener till Pippi Långstrump-filmen

Det mysiga kaféet Kaffestuggu

Det mysiga kaféet Kaffestuggu

Marknadsdagen var vi ute från morgon till sen eftermiddag. Staden som dagen innan bjudit oss sitt lugn hade fyllts till bredden med människor. Ett stort nöje medan vi tålmodigt väntande på öppningsceremonin var att se på alla människor som rörde sig på gatorna. Aldrig har jag sett så många pälsar, varma moderna friluftskläder, koftor eller vackra traditionella högtidskläder. Till och med några hundar bar mönsterstickade koftor. Alla väntade vi ivrigt på hästarna som skulle inta staden. I uppemot 10 dagar hade hästekipagen farit med slädar i gammal tradition liksom forbönderna for med varor till marknaden. Människorna bakom hästarna var helt klädda enligt gammal tradition och matchade ända in i näverkontarna och de gammaldags matboxarna. Många dagars färd från Sverige till Norge över myrar och genom skogar för en snabb uppvisning för alla förväntansfulla marknadsbesökare. För dem var resan även målet, med lång träning och förberedelser och även en stor ekonomisk insats för den ovanliga färden. Ja, det var sannerligen en storslagen upplevelse när de omkring nittio hästekipage i tät följd invigde marknaden.

Långväga hästekipage på forbönders vis

Långväga hästekipage på forbönders vis

Ett av de nittio hästekipagen, Rörosmarknadens signum

Ett av de nittio hästekipagen, Rörosmarknadens signum

Så var marknaden äntligen igång. Liksom Jokkmokks marknad är det här en marknad med ytterst lite krafs men med mycket gediget hantverk. Här finns möjlighet att se smide, avancerad träslöjd, timmerhusbygge och textil- och mathantverk av alla de slag. Bland den norska maten utmärker sig det kallskurna torkade eller rökta köttet, fisken i alla varianter och de goda ostarna. Den lätt kolsyrade blåbärsdrycken var också en smakupplevelse. En minnesvärd utställare var den äldre mannen som tagit det som en ideell uppgift att lära nutidens människor den gammaldags spinnkonsten. Med en snabb uträkning erbjöd han sig att komma och hålla kurs en helg hos oss i Sverige med bränslekostnaden som enda ersättning. Han skulle lära oss allt vi behövde veta om att spinna fårull, hundhår eller vad helst vi ville spinna. Inne på bakgårdarna där lasskörarlagen håller till var det fint att sitta ner vid elden och dricka kaffe kokat i stora kopparkittlar. Där kunde man fynda gamla pälsar eller åldriga ullsockar med funktionen i behåll.

En hyllningsstaty till renen som påstods hittade malmen, en sägen

En hyllningsstaty till renen som påstods hitta malmen, en sägen

Röros kyrka

Röros kyrka

Inget fusktimmer här

Inget fusktimmer här

Det är inte bara att gå på tur som norska folket är bra på utan även att vistas ute oavsett årstid. Därför var det roligt att se de annorlunda och snyggt designade utemöblerna. I rejält trä kan du sitta tillbakalutad eller gunga. Försäljaren av gungutemöbler hade även gung i blicken och en flaska starkt gömd i ett bord. Så jag lutade mig inte helt avslappnat tillbaka när han förklarade stolens fördelar. Men jag kan absolut tänka mig en snygg användbar gungstol som utemöbel.

Marknadsbesökare provar de bekväma utegungstolarna

Marknadsbesökare provar de bekväma utegungstolarna

Måhända var jag och min vän bland de yngsta på denna resa, men det var precis vad vi behövde för att samla nya krafter. Vägen hem gick med guidad tur på Zorngården och övernattning på hotell i Mora. Överraskningsfika fick vi sista etappen på anrika Grythyttans Gästgivaregård. Där satt vi som kungligheter i de eleganta salongerna. Med vintriga fina minnen inom oss och nya varma ullplagg är vi redo att ta oss an friluftslivet och vardagslivet här hemma.

Vägen hem

Vägen hem

All rights reserved Carina Karlsson

Massor av intressanta länkar om Röros och marknaden
http://rorosmartnan.no
http://www.roros.no
http://www.rorosnytt.no/category/rorosmartnan-2016/
http://www.visitnorway.se/resmal/trondelag/roros/
http://www.rorosnytt.no/mye-spennende-pa-varemessa-i-verket/
http://www.bergstaden.org/no/
http://www.verdensarvenroros.no
http://whc.unesco.org/en/list/55

Film om marknaden
https://www.youtube.com/watch?v=ehH1w-bMnQw#t=64

Bussbolagen Nilsbuss, Ramkvillabuss i samarbete körde till marknaden. Håll utkik efter nästa års resa.
http://www.nilsbuss.se
http://www.ramkvillabuss.se

Resmål längs vägen
http://www.grythyttan.com
http://www.zorn.se/zorngarden/

Livet på landet

Vintern kom sent den här säsongen, men det blev en tid med kalla snöiga dagar. Det var som ett levande vykort att gå eller åka genom landskapet. Sådana dagar vet jag varför jag bor på landet. Dagar när hundarna tumlar runt i snön och träden står frostigt vackra. Då snön ligger varsamt utan hotande tö, vägarna är röjda och kanske till och med grusade. Sonen får känna hur det är att åka riktigt fort i en slalombacke, med hjälp av duktiga skicart-instruktörer och våra assistenter. Hemma går det att bunkra upp med varma kläder och snöbollar. Jag får bara vara mamma, som varken kan rulla eller kasta, när sonen och assistenten bombarderar mig med snöbollar och han ler stort. Då är det lätt att bli lycklig för lång tid framöver. I skogen är det tyst och det gäller att huka sig under snötyngda trä. Då glömmer vi vintriga nackdelar när framkomligheten är obefintlig för en rullstol, när vi får sopa fram bilar och skotta ner till vägen och väderomslaget gjort vägarna våldsamt moddiga.

Vintervita tallar i morgonljus

Vintervita tallar i morgonljus

Livet på landet är inte för oss någon grön våg, en vacker dröm eller ett ämne för inredningsreportage. Jag tvivlar på att möjligheten finns att återgå till ett gammalt bondesamhälle med småbruk, återbruk och självhushåll. För oss är det inte tänkbart att leva på det vi odlar eller slopa jobb, bil och modernt hushåll. Jag har burit alltför mycket ved så jag vet att det varken är glamoröst eller meditativt. Vedbärandet är glömt när det är varmt inne men 20 minus utomhus. Att somna till skenet och ljudet av sprakande björkved i kakelugnen är oslagbart. Då är det inte hela världen att nätterna är korta och oregelbundna, att vi ligger i en bäddsoffa men nära dem som betyder mest. Det är inte alla förunnat med ett varmt och tryggt hus. Gamla värmesystem kompletterar de nyare och varken vi eller huset fryser. Som komplement till luftvärmepumpen är vedspis, panna, kakelugn och reservkraft. Det känns bra att veta att vi kan stå pall för en storm och elavbrott.

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

Somna till kakelugnens björkvedsknaster

I inredningstidningarna fascineras jag av husprojekten, men jag undrar hur ekonomin och familjerna klarar sig. Vi förstod aldrig vilket jättejobb det var att renovera vårt gamla hus. Hur tiden fanns och hur vi överlevde som familj i byggdamm och bråte är underligt att tänka på nu. Motorsågar kördes i väggarna, och golven revs upp ända ner till underjorden. Mitt i allt detta rörde sig en liten son i sin rullstol och hundar klev runt på byggplast. Vi gjorde trots allt något väldigt klokt och tog ett par rum i taget under flera års tid. Därmed riskerade vi aldrig vår ekonomi. Det blev lite festligare att det rummet var klart en sommar och där gjorde vi ett ryck till en jul. Resultatet kan man diskutera. Det skulle knappast platsa rakt av i Sköna hem. Möblerna är omaka och tapeterna hopplöst färgglada 1990-tal. Det är egentligen dags att börja om igen. Jag ser inom mig bilden av min pappa, när bara huvudet stack upp ur det uppsågade vardagsrumsgolvet. Han var stolt över att kunna hjälpa oss och han hade ännu ork för att snickra. Jag sitter och skriver det här i mitt kök, som är det enda rum vackert nog att kunna platsa i en lantlig inredningstidning. Det här köket fick aldrig pappa se. Han levde inte längre när vi renoverade om.

Vi gick lantbruksskola både min man och jag. Där lärde vi oss den tidens sätt att sköta en gård. Själv var jag bara där för djurens skull. Jag gick en extra fårskötselkurs och drömde om att en gång skaffa får. Det finns få djurungar som är så ulliga och gulliga som lammungar. Jag lusläste en bok om angorakaniner och funderade över all fin päls som kunde tas om hand. Så finns också minnena av den första arbetsgivaren och hans familj. Han som lärde mig att en anställd mår väl av ett tack varje dag och lärde mig det jag behövde veta om djuren. Ännu kan jag känna den goda doften av nyfödda smågrisar och kalvar som sög på mina händer. Men jag minns också de döda kattungarna i gödselrännan, de sjuka och döende smågrisarna, de stora grisarna som fastnat och de dödfödda kalvarna. Det oerhörda handfasta slitet med kornas ensilage, eller att rensa kalvkättingars ströbäddar innan fluglarverna tog över. Grisdammet som trängde sig in, svetten bakom ansiktsskyddet och klafsiga gummistövlar. Den nyförlösta kon som försökte klämma, trampa och sparka ihjäl oss. Sommardagar när korna hämtades på betet och markerna ännu liknande ett västgötskt kulturlandskap där tofsvipan skrek och det gick att hitta vackra blommor längs ån. Jämte det finns minnet av våldsamt åskväder när blixtarna slog i elstängslet och det var svårt att få med alla kor hem. När jag trodde att alla var med och det ändå visade sig att någon envis inte så flockmedveten dröjt sig kvar på betesmarken. Jo, jag kan sakna smågrisarna, kalvarna, det handfasta arbetet och kornas idisslande kompat av radion bakom.

Kor i kulturlandskap

Kor i kulturlandskap

Lantbrukare blev inte vårt liv, men jag är tacksam över att andra satsar på det. För det finns inte mycket som är vackrare än ett öppet landskap med betande djur, och det finns inget fulare än en före detta betesmark med en 30-årig granplantering och steril mark under. Där fåglarna slutat kvittra för länge sedan och stenmurarna vält. Jag förstår att det moderna skogsbruket och det moderna lantbruket är något annat än små glimtar av äldre kulturlandskap. Ändå finns den där långt inne, längtan efter några kacklande höns, några grisar och får. Egen odling trots att jag vet att skuggan här inte gynnar odling och att vi varken har tid eller gröna fingrar. Ägg och lammkött är smidigare och billigare att köpa i affären eller gårdsbutiken. Vi har varken mark eller utrymme för andra djur än hundarna. Men ändå en liten kanin, några höns, några fler pallkragar. Det ser lätt och vackert ut när jag läser om det. Jag erkänner att jag med glädje läser böcker om självhushåll och vackra lantliga tidningar. Även inne i mig frodas ett litet frö om småbruk, återbruk och självhushåll, än så länge överröstad av förnuftets envisa röst.

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

Granplanteringen övertog betesmarken, stenmurarna rasade och marken slutade grönska

All rights reserved Carina Karlsson