Flykten

Vem är jag att döma dem som flyr nu? Kriget och flykten från Finland är bara en generation bort. Pappa, jag lyssnade inte så noga då när du berättade och jag kan inte längre fråga dig. I ekot av dina berättelser finner jag en väg att förhålla mig. Med empati försöker jag förstå de som vill vidare till något bättre. Jag tar mig friheten att återberätta delar av din historia nu när du inte längre finns här.

Pappa var vid tiden för sitt flyktförsök bara fem år gammal, lite äldre än det uppsköljda döda barnet som visats i nutida media. Jag bläddrar i pappas anteckningar, letar i mina minnen och ser på fotot i boken ”Flykten västerut” av Matts Andersén. Pappa och hans syster är allvarliga. Farmor ser förhoppningsfull ut och farfar ligger tätt intill. Kanske var de i tankarna redan på väg till tryggheten i Sverige? I augusti 1944 planerade min farmor, farfar, pappa, faster och andra släktingar att fly från kriget. Från Österbotten i Finland skulle de ta sig över Bottenviken till Sverige i en båt. De låg ute i skärgården och väntade på att vinden skulle avta och skulle ge sig iväg nästkommande natt i skydd av mörkret. På morgonen kom militärpoliserna och genomsökte ön för att tillfångata de som inte återvänt till kriget. De vuxna hade sagt åt barnen att om polisen kom och visade upp någon av de tillfångatagna skulle de neka till att ha sett den personen. Den första de kom med var min farfar. Farmor höll min faster och pappa i varsin hand. Pappa såg upp i sin rädda mors ansikte och sa att han aldrig sett den där farbrorn förut. Han som var hans egen far. Min pappa förmådde trots sin ringa ålder ljuga trovärdigt. Farfars brott var att han brutit sin plikt som soldat. Han dömdes av militärdomstol till 1,5 års tukthus och hade aldrig överlevt om han fått sona sitt brott. Familjen fick återvända till sin by i Finland från sin ofullbordade flykt. En amnestilag gjorde att straffen uppsköts eller upphävdes så farfars straff för sin desertering hann aldrig verkställas. Skadad av granatsplitter levde farfar med sina traumatiska minnen och mardrömmar. Pappa berättade att man alltid fick vara mycket försiktig när man väckte farfar för då rusade han upp som om kriget fortfarande pågick. Om min farmors vedermödor vet jag inte mycket. Samma dag som min pappa föddes 1939 så begravdes farmors far så hon kunde inte var med på begravningen. Hon hade tagit hand om sina tre yngre syskon, sin TBC-sjuka mamma och var bara sjutton år gammal när hon fick sitt första barn. På det inramade fotot vid min vedspis ser jag på min farmor. Pappa och hans syster står bredvid henne. Farmor är bara 24 år på bilden men ser redan ut som en gammal kvinna. Vem är vi att döma att hon ville fly till en tryggare plats i Sverige? Eller att min farfar ville bort från kriget?

Farmor, pappa och hans syster under krigsåren i Finland

Farmor, pappa och hans syster under krigsåren i Finland

Pappa, jag ville som liten inte höra talas om stekt gröt, ekorrar och fattighjälp. Allt ni åt och inte åt under krigsåren. Det påminde du oss barn om. Jag tänker på det du sa när jag läser att gröt blivit trendigt. Minnen av dina ord kommer till mig när jag med min överfulla matvagn skyndar förbi tiggaren utanför affären. Då är mitt största problem att möta blicken på den människan och att undvika att se muggen framför. Det problemet ter sig futtigt jämfört med att inte ha mat, jag som inte ens vet vad hunger är. Inte heller kan jag förstå hur det skulle vara att ta mitt barn i famnen och fly mil efter mil, utan mat och mediciner, utan slutdestination eller möjlighet att återvända hem. Det är svårt att tänka sig hur det skulle vara att ta reda på det lilla kött en ekorre ger och laga till det som knappt är ätbart. Kanske drygade farmor ut maten med klimp om ni hade tillgång till mjöl. Ni överlevde kriget. Du slapp bli ett av de cirka 70000 finska krigsbarn med lappar runt halsen. De som fraktas som paket till Sverige via tåg. Hur kan vi döma dem som valde att sända iväg sina barn? Hade de något val? Kriget i Finland eller trygghet och mat i Sverige? Priset var högt för en del, med språkförlust och identitet, kluvenheten mellan de båda länderna. En del fick det inte ens bra i Sverige. Det här är bara en generation bort. Hur kan vi nu sätta oss till doms över dem som väljer att skicka iväg något av sina barn till en slags framtid bort från krig och svält?

För mig sommarminnen, för mina förfäder en flyktväg

För mig sommarminnen, för mina förfäder en flyktväg

Pappa, jag vet inte vad du skulle ha sagt om flyktingarna eller tiggarna. Du hjälpte dem som hade det sämre. Din historia gav empatins eko att förstå ett barnhemsbarn i Lettland eller dold fattigdom hos en familj i Sverige. När du flyttade för gott till Sverige var du 18 år och det blev för alltid ditt hemland. Född i finska Österbotten hade du det svenska språket som modersmål och du sökte omgående jobb. Det är troligt att du ändå bara var en finne i mångas ögon. Jag och mina syskon kan vara glada att du kom hit, träffade min mamma och att vi föddes här i trygghet. Du byggde vårt hus och vi hade en fast plats hela vår barndom. Jag fattade det inte då hur lyckligt lottad jag var. Om jag inte lyssnade på det du sa, om du inte förmådde berätta allt så är jag ändå tacksam nu. För du lärde mig förnöjsamhet, empati och plikttrogenhet. Du kom hit utan utbildning med dina händer som enda redskap som snickrade, hjälpte och jobbade. Tack pappa för att du kom till Sverige, så att jag kunde födas och tack för att jag får skriva detta till dig och om dig trots att du inte längre är här. Jag tror att du skulle ha varit stolt över att få berätta din historia.

All rights reserved Carina Karlsson

Tips för vidare kunskap

Böcker:
Flykten västerut av Matts Andersén
Att inte höra till: Ett finskt krigsbarn berättar av Ann-Maj Danielsen

Film:
Den bästa av mödrar. Film om finska krigsbarn.
Filmhandledning
http://www.filminstitutet.se/contentassets/342f5ef7425246adae5ac1856a2f06de/basta_av_modrar.pdf

Länkar om flykten från Finland under andra världskriget och finska krigsbarn
http://www.expressen.se/geo/finlands-sak-var-var-men-vems-sak-ar-finlands/
http://www.oppetarkiv.se/video/3403659/
http://www.oppetarkiv.se/video/3664053/

Annonser

Höstbilder

Flera frostnätter har redan passerat. Plantorna med paprika och chili står nedvissnade i det lilla växthuset. De blev aldrig färdiga innan hösten kom. I landet blommar en ensam ringblomma. Den enda som blev efter en hel fröpåse. Aroniahäcken är högre och finare än på länge, men trastarna var hänsynslösa och lämnade inga bär till oss. På verandan samsas skräp och allehanda grejor i väntan på att ta vägen någon annanstans. Gässen har redan flyttat söderut, men korparna som flyger över oss lovar att stanna kvar. Det är något med hösten som gör den till ett naturavslut och vemodsbörjan. Jag vill inte låtsas om snökäpparna som satts upp, för i slutet av oktober är det ännu soliga dagar. Vägen till jobbet är vacker när solen värmer den frostiga marken och en lätt dimma stiger uppåt i ljuset. Luften är nästan lika frisk som vid den isländska glaciärsjön. En kväll speglas månsilverblänk i de småländska sjöarna.

Björkskugga

Björkskugga

Det är skönt att förstå att livsstilscoachernas hejiga rop om att fånga dagen och tänka positivt inte behöver följas. Bara inse att jag och många med mig stämmer bättre in på Bylunds och Lundbergs bok ”Den Lyckliga pessimisten: varför negativt tänkande är positivt”. En lycklig pessimist tänker ut alla möjliga problematiska scenarier och skaffar sig en beredskap för det. Det är inte säkert att det värsta inträffar men du blir då istället glatt överraskad när det går bra. Optimisten däremot tänker att det löser sig och kör på utan någon plan B när det går åt skogen. Dalarna och topparna kanske blir lite högre för optimisten men livslyckan förefaller inte vara mer på optimistens sida. Är det något man behöver, som anhörig till någon med svåra funktionshinder, så är det beredskap. Det är inte alls vår son som är vårt problem, utan problemet är att rodda hela livet omkring honom. Alla hundratals samtal och tusentals blanketter, ibland till ingen nytta. Slita som en dragoxe för att han ska få det skäliga liv det beslutats om och som han har rätt till. Jag vandrar och vakar, förtvivlar och hoppas, åkallar himmel och helvete. Samlar kraft till ännu ett samtal om alla snygga pappersplaner som faller, visioner utan verkligt innehåll. Då är en helt vanlig vardag en stor sensation och en unik händelse.

Pastellhimmel hemma

Pastellhimmel hemma

Jag vet att ett vanligt liv med flyt inte finns. Alla bär sina sorger och strider även om det inte alltid syns. Jag minns några ord av Tomas Sjödin där han möter ett par som beklagar sig över sitt friska lilla barn men sedan tystnar och förskräckt menar att de inte kan berätta om så små problem. Trots att Sjödin har två barn som är döende i odiagnostiserade sjukdomar svarar han att han gärna vill höra om deras vanliga liv. Det är ödmjukheten personifierad. Vi är alla rika på erfarenheter om vi vågar dela varandras historier. Det är det vi borde göra mörka höstkvällar, lyssna och lysa upp varandras liv. Koppla ner Internet, låta bli att leta efter passande smiley/emoji och skapa våra egna känslouttryck. Mötas i samtal och göra egna citat istället för att dela lyckocoachernas.

Höstmur

Höstmur

Höstlig hagmark

Höstlig hagmark

All rights reserved Carina Karlsson

http://www.adlibris.com/se/bok/den-lyckliga-pessimisten-varfor-negativt-tankande-ar-positivt-9789137142753