Försommarfunderingar

Jag fiskar upp en drunknad fluga i kaffekoppen, tittar på morfars gamla vas med nyplockade ängabollar och funderar över nu och då. Min morfar sa att man skulle ha några allvarliga sjukdomar och vårda dem väl. Morfar som varken var atlet eller bodybuilder, visste vad han talade om. Han var smal och hade svår astma, allergi, magsår, en släng salmonella och cancer. Men han skrockade glatt för varje år som gick och sa att han lurat läkarvården igen. Deras tips var att han inte skulle bli äldre än femtio år. När det flaggades på halv stång i några av de offentliga husen bredvid, så kunde det faktiskt hända att någon ringde och kollade om morfar var vid liv. Det tyckte han var vansinnigt roligt. Han var av den generationen som kunde berätta en riktigt bra historia i olika varianter. Så hur sanningshalten var med flaggstången låter vi bero. Morfar hann fundera ut sina bästa historier när han låg i soffan och hostade eller satt ovanpå köksbordet och sydde.

Ängabollar

Ängabollar

Huset, som inte finns mer, var alltid öppet för besökare. Det var på den tiden när man kunde ha nyckeln hängande i farstun även när man gick ut. Mormor kokade kaffe och ordnade med fika och morfar stod för de osannolika historierna. Tjädrarna blev större och större för varje gång de jagades i minnet. Så var det berättelsen om mannen som bet huvudet av en råtta och fick heta katten resten av livet. Skrönan om grannens katt vars kattskinn syddes fast på kragen och historien om de vackra stulna kaninerna. Det är mycket möjligt att några av de här berättelserna klassas som vandringssägner. Poängen med det här är ändå en saknad över den tid då det inte var galna klipp på Internet som stod för berättandet. Den tiden vi gav varandra och de historierna som blev som ett familjeberättande, är mycket mer värda. Nu är det få som kan berätta en riktigt bra historia fritt. Det enkla sättet att träffas har alltmer försvunnit. Istället för att komma spontat så ska det bokas tid månader i förväg. En dag kanske det är för sent. Den bokade tiden gäller inte eftersom personen inte längre är tillgänglig i livet eller bortom. Mormor och morfar bodde centralt i industrisamhället. De behövde egentligen inte gå långa sträckor. Det var enkelt för andra att komma till dem. Dörren stod öppen för alla om det så var Jehovas vitten som knackade på, någon nyanländ flykting som behövde lägga upp sina byxor, eller någon inhemsk inte särskilt ren och lindrigt nykter människa. Det fanns alltid tid för prat och en kopp kaffe.
syren
Jag är tacksam över att jag har fått chansen att träffa min mormor och morfar under hela min barndom. Mina föräldrar flyttade från Dalarna för att få närmre till dem. I Finland fanns min farmor som jag inte hade någon nära kontakt med trots att vi var där varje sommar. Farfar dog året innan jag föddes. Så det är minnen från mormor och morfar som är starkast. Doften av mormors egengjorda välling när vi barn sovit över, synen av pelargoner på rad som väntade på att åter planteras ut, alla knappar och trådrullar som det var så roligt att plocka med, vinden och källaren med sina spännande saker. I trädgården matades fåglar och igelkottar och där växte den undergörande persiljan, nyponbuskarna och den stora spirean. Trädgården var minimal när den hade styckats av. Nu är det obegripligt att det ens kom plats ett hus, men som liten gick det att gå på äventyr där ändå.

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Morfar skräddaren som kunde konsten att berätta

Mormor och morfar är borta sedan länge men minnen lever kvar. Morfar han lurade läkarna genom att överleva hela 32 år extra. Det var först när han var 82 år som flaggan flaggade på halv stång för honom och han hade berättat sin sista berättelse. Mormor var 89 år när hon dog. I år är det hundra år sedan mormor föddes. Grattis var du än är! Nu ska jag gå ut och vattna mina pelargoner och tänka på dig.

Pelargoner och mormorsminnen

Pelargoner och mormorsminnen

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser