Tysta vita vyer

Genom den forna skogen, som numera är avverkad, står några få kvarvarande tallar. Här gick jag ofta med den guldgula hunden Selma. Hon apporterade i mossgrön skog, hoppade över den lilla bäcken med apporten liggande stadigt i munnen. Nu är det svårt att se var vi var. Bländad av allt vintervitt söker jag den lilla skogsgläntan men ser bara kalhuggen mark. Några få sparade träd ligger rotvälta efter senaste stormen. Lilla vackra hunden Lovis springer i snön på den numera breda djupt spårade skogsvägen.

Vackervit sjöutsikt i hembygd

Vackervit sjöutsikt i hembygd

Längre fram börjar jag känna igen naturen som den en gång såg ut. Runt stigen ner till sjön står ännu granarna tätt och snart öppnar sig skogen för upphöjd mark och sjöutsikt. Isen ligger tunn och snötäckt. I tystnaden finns ingen bättre plats att vila på. Det var här Selma så många gånger simmade ut för att hämta sina apporter, lika stolt varje gång. Nu står jag med Lovis och ser ut över den öppna vyn. En enda lastbil syns på långt håll och passerar sakta. En jakthunds skall hörs på ännu längre avstånd. Vilken förmån att få uppleva dessa tysta vyer en helt vanlig vardag. Här är hemma i den naturliga stillheten, jag längtar inte bort någonstans, vill inte vara på väg. Det är fint nog med den här stunden i vintervit hembygd.

All rights reserved Carina Karlsson

När naturen sjunger av Jon Henrik Fjällgren

Annonser