Hundar att minnas

Det var lycka att hämta min första hund. Berghyddans Catja köpte jag efter att lång tid bearbetat mina föräldrar och jag betalde henne själv för egna sparade pengar. Hon var en Golden Retriever av den gamla sorten, ganska smäcker och guldgul. Jag var tretton år, ivrig och påläst hundägare. Vi gick kurser och aktiverade oss med andra hundkompisar. Catja var följsam, lättlärd och vek. En härlig hundkompis till mig och mina kompisars hundar. Hon var väl försiktig i vissa sammanhang, tyckte inte om att åka bil, eller gå i öppna trappor. Dragsele och skaklar var verkligen inte hennes grej. Under några år bodde hon kvar hos mina föräldrar medan jag gick på gymnasiet och jobbade. Hon var väldigt anpassningsbar och flyttade med oss till först Västergötland och sedan till småländska höglandet. Catja uppskattade lantlivet. Hon var elva år när hon dog.

Catja cirka tio år gammal

Catja cirka tio år gammal

Hamiltonstövaren Hejja kom in i vårt liv när hon var fyra år gammal. Hon hade i huvudsak vistats i hundgård och var inte van vid inneliv och annan mat än torrfoder. Det började inte så bra med att Catja och Hejja stod och morrade ilsket åt varandra på varsin sida om hundgårdsnätet. Konstigt nog hittade de snabbt ett sätt att förhålla sig till varandra. De låtsas bara om att den andra inte fanns. De konfronterade inte varandra utan behandlade bara varandra som luft. De var varken vänner eller ovänner. Hejja blev snabbt en innehund. Hon älskade att ligga i sin hundsäng efter jakten. Man fick i princip leda henne ut för att hon överhuvudtaget skulle gå ut och kissa. Hon hade sannerligen en ordentlig festblåsa. En morgon hörde vi henne ligga och morra i garderoben i vårt sovrum när den andra hunden gick förbi. Hejja var skendräktig och tyckte att sockvalparna var väl värda att vakta. Det var enkelt löst. Garderoben hölls stängd och sockarna lämnades åt sitt öde. Eftersom Hejja var kraftigt byggd och jagat mycket under sitt liv var hon sliten i kroppen redan i sju-års åldern. Vi valde att avliva henne på djursjukhuset. Hon lämnade blod och räddade på så vis en annan hund.

Valpen Fanny vilar hos Hejja.

Valpen Fanny vilar hos Hejja.

Hamiltonstövaren SJCH Virdaskogens Fanny var en duktig jakthund och en helt vanlig familjehund utan att utmärka sig på något vis. Vi gick tre hundkurser med henne och hon fungerade bra både i hemmet och med andra hundar. Fanny parades vid tre olika tillfällen och hade två små kullar. Trots ett noga val inför aveln var det ingen av valparna som meriterades eller blev lika bra som sina föräldrar. Fanny jagade in i det sista. Bara några dagar innan hon hastigt blev sjuk och avlivades efter ett långt hundliv.

Hamiltonstövaren Trixa i förgrunden, mamma Fanny i bakgrunden.

Hamiltonstövaren Trixa i förgrunden, mamma Fanny i bakgrunden.

Moharens Trixa var en märklig liten stövare. Hon var energisk, glad, väldigt nyfiken, påhittig och aldrig arg eller elak. Det hände ofta att hon stod och tittade ut genom fönstret tillsammans med vår son eller kollade vad han hade på gång med sina hjälpmedel. En gång under jakt tittade hon till och med in genom fönstret i ett främmande hus. Trixa var ingen vidare jakthund, inte särskilt vacker men väldigt speciell på sitt sätt.

Valpen Kelly delar hundsäng med Fanny

Valpen Kelly delar hundsäng med Fanny

Grenåsens Kelly hämtade vi utanför Skellefteå. Hon blev glad när hon träffade vår Fanny och fann sig snabbt till rätta. Kelly är en hund att minnas på flera sätt. Hon var vacker, glad, envis och lättlärd, gjorde aldrig oss i familjen något ont och hälsade varje gång vänligt på vår son. Däremot var hon fruktansvärt bytesmedveten, matgalen och försvarade allt som hon räknade som ätbart, alltifrån soppåsar, små matbitar, kadaver och hundspyor m.m. Vi testade hårda metoder och mjuka metoder för att komma till bukt med hennes habegär. Vi lyckades aldrig. Hon kunde vara en ängel eller en djävul. Vissa människor fullkomligt dyrkade hon, andra vågade vi inte låta henne umgås med. Det var ett ständigt passade på mat. Dessutom lärde hon sig att öppna dörrar åt alla hål. Hon var som sagt mycket läraktig och provade nya sätt att göra saker på om hon inte lyckades på en gång eller blev tillsagd av oss att inte göra så. Det blev obalans i flocken när Golden Retrievern Selma och Kelly inte längre tålde varandra. Vi började med att låna ut Kelly till en hundvan man i Norge som jagade med henne under jaktsäsong och när han haft henne några gånger beslöt vi att låta henne stanna där. Hon fick tack vare det ett långt hundliv som enmanshund med jakt, mat och inomhusliv. När detta skrivs lever Kelly fortfarande, inne på sitt tolfte år.

Seasymphonys Angel Eyes kallades Selma och blev en nystart för Golden Retriever i huset sedan Catjas tid. Jag kände att jag återigen hade tid för en ren sällskapshund. Tanken var ändå att kunna ha lite nytta av Selma inom jakten som eftersökshund. Vi testade att spåra och hon var duktig fram till dess hon närmade sig spårslutet. Då tyckte hon sannerligen att det luktade för otäckt och vek av från spåret. Selma var en väldigt smidig Golden Retriever smäcker och rörde sig otroligt lätt i skogen. Hon var arbetsvillig, badglad, apporteringsvillig och jobbade som nöje till husbehov. Livlig ute och lugn inne. Hon hade en del stress, flämtade mycket vid bilåkande, hade svårt vid veterinärbesök och hanteringar. Men hon var mycket följsam och var med oss på flera fina fjällvandringar och där var inga problem alls att varken gå på konstiga underlag eller bära klövjeväska. Med Selma hade jag mycket roligt och lärde också känna några riktigt goda vänner. Selma dog hastigt, åtta år gammal. Kroppsligt var hon fortfarande i mycket fin kondition, snabbare och piggare än många yngre och tyngre hundar. Särskilt vill jag minnas vår sista sommar tillsammans, två och en halv veckor i Norrland, när vi vandrade i fjällen och promenerade i den vackra byn där vi har vår stuga och när vi hälsade på vänner i norrländska skärgården. Det var en stor glädje att se hennes smidighet i klippigt kustlandskap och hennes snabba simmande i havet. Det var värt att höra hennes flåsande många mil i bil eftersom hon tyckte så oändligt mycket om att vara tillsammans med oss och sina hundkompisar.

Hundbus mellan Golden Retrievern Selma och Jämthunden Milo.

Hundbus mellan Golden Retrievern Selma och Jämthunden Milo.

SE J(Lö) CH Fiskstjärnlidens Blixten kallad Milo köpte min man ihop med sin bror. Milo var verkligen den hund som fick min man att tycka om älgjakt. Han var en mycket duktig jakthund och otroligt go och vänlig mot alla människor. Milo kunde aldrig få nog av gos och klappar. Han fick det av minsta lilla barn och var alltid så vänligt påträngande när han ville ha uppmärksamhet. Lugn och sansad. Milo bodde hos min svåger och hans familj men vi hade också lyckan att få se efter honom och ha honom hos oss ibland. Han tyckte det var väldigt trevligt här hemma med hundtjejerna och vår stora trädgård. Milo avlivades nyligen efter ett långt hundliv.

All rights reserved Carina Karlsson

Annonser