Bära varandras historier

Ett av mina största intressen är att möta människor. Då menar jag inte möta och bara säga hej eller kallprata om oväsentliga saker. Det bästa som finns är ändå förmånen att delge varandras livshistorier utan uppsnyggade fasader, men i djupt förtroende för den som lyssnar och den som talar. Det är en svår men vacker konst att mötas i samtal och ge varandra likvärdigt utrymme och tillit att ta emot och ge av sitt liv. Ofta är det nära vänner som har den förmågan, men ibland kan det vara en ny bekantskap eller någon man inte räknar med som är öppen. Det finns mängder av självbiografiska böcker och memoarer, ju kändare någon är desto större chans att det skrivs en bok av dem eller om dem. Varför läsa spökskrivna böcker? Vi behöver bara stanna upp ett ögonblick och möta en annan medmänniskas historia, som kan vara mer intressant än en skådespelares trasiga uppväxt, en idrottsstjärnas framgångssaga eller en fotomodells dåliga relationer. Tacksam är jag över dessa verkliga nära möten, tre olika livsberättelser denna vecka som tyst bärs inom mig. För vi har delat varandras historier, en bit av dig hos mig och en bit av mig hos dig.

Sommarminne; hav, himmel, horisont

Sommarminne; hav, himmel, horisont

Livet är inte det statusuppdaterade, facebook-glittrande, twitterkvittrande, kortfattade småsnacket utan det som ligger under och bakom, det som finns men inte alltid syns. Vi möts som inte ens känner varandra och pratar om korset du bär, sorgen då som aldrig upphör. Vi är två olika generationer med likvärdiga erfarenheter. Nästa gång vi ses kanske vi inte ens nämner det svåra, men vi vet ändå bitar av varandras livsöde. Mitt i den här soliga otroliga sommaren är semesterdagarna som visas upp bara en chimär. Samtidigt är de vackra och enkla dagarna livsstyrka och goda minnen att falla tillbaka på när hösten och livet blåser hårdare. Det vi alla har gemensamt är att vi bär på både sorg och glädje. Tid är det finaste vi kan ge varandra, tid att lyssna och att se. Inte hinna, inte vilja, inte orka, slänga iväg några ord, tänka på, vilja mer, men måste skynda, bara jobba, bara göra annat först, planera in, boka upp. Sedan, då ska vi ses, prata länge, bara vara. Fast då kanske det är försent, då har historierna dragit sig tillbaka och tilliten försvunnit. Kanske den andra personen inte ens finns när vi har tid att lyssna. Frånvarande i tanken eller frånvarande på jorden. Det fina är ändå att om vi ser oss omkring kan det finnas flera som är där för oss, med oss. Om vi vill och vågar prata till punkt, stanna upp, bara vara närvarande i varandras berättande.

Den sommardagen, genom regnet upp till soliga bergen.

Den sommardagen, genom regnet upp till soliga bergen.

All rights reserved, Carina Karlsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s