Hjärtslag

Vem kan ana? I den vackra försommaren med löften om nya tider finns döden bara ett hjärtslag bort. Min pappa så livfull hos oss alla. Den han är har blivit den han var. Det är svårt att tänka dåtid istället för nu. Ständigt redo med hjälpande händer, ordna, snickra och plocka. Ja, till och med när vi inte bad om hjälp visste han vad han skulle hitta på för att underlätta det som inte hanns med i vår vardag. Omtanke visade han oftare genom handling istället för ord. Beredd att rycka in där det behövdes med verktyg och målarpensel med händer märkta av arbete. Eller bara gå med fika till dem som behövde en pratstund. Han hittade ofta på små kluriga och märkliga presenter till alla.

himmel

Jag vet inte hur pappa skulle beskriva sig själv. Han var en man med många åsikter, men också förmåga att respektera andras livsval. Jag tror att han tyckte alla var värda en extra chans. Rättvisa var viktigt för honom, behandla lika, dela lika och dela med sig. Nog visste han hur det var att leva enkelt, född i Finland under kriget och uppväxt under anspråkslösa förhållanden. Pappa var alltid engagerad i vår familj och många människor i sin omgivning. Indirekt lärde han mig och mina syskon att alltid göra vårt bästa, vara plikttrogna och att han alltid skulle komma när vi behövde.

Ännu en viktig egenskap var en slags förnöjsamhet och tacksamhet över att ha hem, mat för dagen och hälsa. Glädjen att kunna vara till hands för andra. Pappas hjärta slog fjorton extra år med mekaniska hjärtklaffar. Han var tacksam för var och en av de dagarna.

Annonser

Vårlycka

Nej, inte gör det ont när knoppar brister. Otroligt är det att våren kommer om och om igen. När snön ligger djup och köldgraderna envist hänger i tvivlar jag på att det någonsin ska bli grönt igen. Vilket underverk, även i år väcks sprickfärdiga knoppar och gömda blommor till liv. Det var ett magiskt ljus härom kvällen. Åskan var inte välkommen, men efteråt i den fortfarande kvava luften steg en märklig vårdimma över markerna. I den sista kvällssolen glänste regndroppar på trädkvistar. På åker, vall och i skogsgläntor var det som gjort för älvdans. Där gick ungdjuren knappt skönjbara i diset över betesmarker.

Dimma över betesmarker

Dimma över betesmarker

Häggen bär redan löftesrika knoppar.

Häggen bär redan löftesrika knoppar.

Vackra maj, favoritmånaden, när fåglarna sjunger redan vi tre-tiden på natten och gryningsljuset förmår att hitta ner även till vår talldungeklädda trädgård. Det är inte långt till blåsippans marker och de vilda körsbärsblommorna. Kabbelekorna och daggkåporna följer smala bäckars väg. Morkullan färdas sin invanda flygrutt över vårt hus. Spillkråkan skränar och bygger bo i sin vanliga tall. Koltrasten är sånggalen. Sädesärlan plockar och bonar med torrt gräs och hundhår. Det finns ingen tystnad på landet. Möjligen en sen kväll strax efter att de envisaste sångfåglarna tröttnat är det tyst och stilla.

Björkgrönska.

Björkgrönska.

Efter regnet.

Efter regnet.

Ungdjur i kvällsdimman.

Ungdjur i kvällsdimman.

Vi lyckas överrösta kvittret när sågar körs i väggar. Det rivs, röjs och byggs upp nytt i vårt slitna kök. Just nu gläds jag åt att ur garderoben klev ett vackert skafferi fram. Mannen har byggt ett pärlspontat gå-in-skafferi med platsbyggda hyllor. Nu ser han fram emot att det ska fyllas av hemkokta och hembakta godsaker. Faktum är att vi redan kunde se det framför oss; gurkburkar, skorpor och marmelader. Lite likt en heminredningstidning var det när vi bara ställde dit ett par tomma porslinsburkar och en glasburk med skorpor på hyllan. Sedan rev vi ut vårt gamla matskåp och alla de där sakerna behövde någonstans att ta vägen. Nu är inte skafferiet gjort för sagofulla reportage utan handfast nyttjande fyllt av mjöl, socker, hundmat, hushållsredskap samt sonens näringsdrycker, sprutor, mediciner och sondnäring. Det finns liksom ingen plats för inlagd gurka och hemgjorda godsaker. Torrvarorna är av vanlig sort istället för drömda fina paket från Saltå Kvarn. Ändå, det är så vackert med det vardagliga mot spontade vita väggar och praktiskt. Tänk att kunna gå in i sitt skafferi och överskådligt se på hyllorna. Vår granne var nere och tittade när vi precis fått upp skafferiet och sa att det för länge sedan faktiskt varit skafferi på den platsen. Det var säkert därför det kändes så bra att se nya möjligheter i gamla lösningar.

Tidigt gryningsljus, utsikt från vårt hus.

Tidigt gryningsljus, utsikt från vårt hus.

Lycka är naturnära vårdagar, ett gå-in-skafferi och en händig man.

Skafferilycka

Skafferilycka

Golden Retrievern Selma i blåsippans marker.

Golden Retrievern Selma i blåsippans marker.

Jämthunden Birka vid bäcken och kabbelekorna.

Jämthunden Birka vid bäcken och kabbelekorna.

Hej medelålder!

Jag har anlänt till station medelåldern, 44 år, föttifyra, som är svårt att uttala på småländska. Vissa tecken kommer smygande, andra är alltför tydliga. När jag och mannen passerade 40-strecket blev vårt mörkerseende markant sämre. Lysrörslampan i köket byttes ut till en starkare och effektivare, fluglortarna i den gamla skymde sikten liksom den lätt gulnande plasten. Kära lysrör med sitt obarmhärtiga välsignade ljus lyser upp vårt skamfilade kök. Sonen som trots många funktionshinder har en god och ungdomlig syn blir satt i det starka skenet när hans skumögda föräldrar behöver pyssla med något. Turligt nog har han inte lika skumögda assistenter så han får även mysa med tända levande ljus och få lampor. Tills de gamla päronen anländer och tänder upp. Pannlamporna är våra vänner. De är mycket användbara vid kloklippning, bestyr i skumma hörn, tass-smörjning och såromläggning på både fä och folk. Kort sagt överallt där det behövs extra ljus, vilket är på de flesta ställen vid de flesta tillfällen.

Våra vänner pannlamporna

Våra vänner pannlamporna

Andra tecken är diffusa som att vakna upp genomsvettig och fundera på om det var en dröm som orsakade det hela eller om det kan vara så kallade vallningar. Jag tror att den närmsta förklaringen är koncentrerat tankearbete eftersom det är huvudet och örngottet som är blött. Det är mycket som pågår i drömmarnas värld, rena nattjobbet som i en dansk dogmafilm om dass och gamla bekanta. Tyvärr utan Mads Mikkelsen i någon av rollerna. Det är bra att mentalt förbereda sig på svettuppsugande luftiga nattdräkter. Oklart är också om en viss stelhet som känns i kroppen efter en längre stunds sittande kommer sig av något slags arbete eller av ålderdom. Lite småkrypningar i benen dagtid och en och annan vadkramp någon natt då och då, samt begynnande ådermönster. Hej stödstrumpa snart är du här. Tur att det finns fiffiga hjälpmedel numer för alltifrån påklädning till ryggtvätt. Än går det skapligt.

Minnet är ett ämne för sig. Lätt demens eller afasi. Det är som om minnet och talet inte hör ihop ibland. Vem är du? Vad var det jag skulle säga nu igen? Knäckebröd i kylskåpet och inga saker på sina platser. Tur att benen är pigga när jag går för att hämta något och kommer tillbaka med något annat för att sedan vända åter samma runda. Ännu vet jag var min postlåda bor.

Att inte hänga med sin tid eller springa ifrån sin tid är annat som jag funderat på. Öljetter för mig är en upphängningsanordning för gardiner, inte fulstora hål i unga öron. Nosringar har jag sett på tjurar. Däremot ser det ytterst märkligt ut i unga vackra ansikten. Krokar är något man metar med, inte sticker in i hela ansiktet. Troligen är det bara ett ytterst gammal mode som kommit tillbaka. Varför skulle inte dagens unga vilja se ut som urinvånare? Vad vet jag om vad som är vackert och roligt? Jag som på mitt huvud bara har hål in till hörselgångarna, näsan och munnen. Kanske skulle det vara riktigt kul att spela en melodi med tungstaven mot tänderna, stoppa fingertopparna eller små brickor i öljettöronen och fånga en mört i ögonbrynet och en gädda i bröstvårtan.

Så har vi det där med hängrövsbyxor. Hur funkar det egentligen? Påverkar det rörligheten? Sys byxorna fast i kalsongerna? Ja, jag vet att jag är hopplöst omodern som minns tjejernas gubbrallor och halvlånga pastellbyxor från 1980-talet. Jag har envist hängt fast vid hög midja. Är väldigt tacksam om jag slipper se en kvinnas stringbak eller ett brett ludet mansarsle. Kanske har jag lite men av åsynen av en stor gubbröv som hukade för att tända en öppenspis på ett ungdomsläger en gång. Fast det var på dinosauriernas tid när inte var och varannan arslade upp sig. Präktig gumma inser jag att jag är. Nyligen fick jag hindra mig från att rusa in i ett skyltfönster och dra upp brallorna på skyltdockan som släppt ner byxorna för att visa det senaste i kalsongväg. Jag tittar numera strängt på dockan när jag går förbi och lite intresserat på kalsongerna. Men hur gör de egentligen när de springer? De levande alltså med sina nedhasade brallor. Hur elegant är det att stå på näsan med byxorna vid knävecken? Tänk om de dyra kalsongerna går sönder och blir smutsiga i gruset. Det vet ju alla att man måste ha rena underkläder ifall en olycka händer.

Skyltdocka med hängrövsbyxor

Skyltdocka med hängrövsbyxor

På radion är det flamsigt och pratigt. Programledarna går mer in för att roa varandra än lyssnarna. I ottan är inte jag hågad att höra bajsskämt, någon som härmar språk och dialekter, gapskrattar och spelar intensivt galen musik. Det är märkligt för förr kände jag igen massor av låtar, artister och texter. Numera går de flesta banans och apar sig värre än Herr Nilsson. Så plötsligt väcks ett minne i mitt suddiga sinne och jag kan sjunga med i varenda textrad. Fantastiskt, jag har inte blivit modern utan det är Magnus Ugglas gamla låt Astrologen i ny tappning. Väl ute i bilen slår jag på P1 och lär mig saker jag inte visste att jag ville veta. Ring P1, Språket, Dokumentärprogram med lite musik, inget gapskratt och medelålders eller äldre lyssnare. Bäst att förbereda sig på att ha ett alert huvud när kroppen sjangserar.

Sammanfattande bra-att-ha-grejor i medelålder: Pannlampor, starka lysrör, stödstrumpor, antisvett-nattkläder, nostalgilåtar som väcker minnet till liv, P1 på radion och ett stort tålamod med nya tiders trender och ungdomar.

Lysrör för skumögda.

Lysrör för skumögda.