Självbiografier i utlämnandets tid

En av mina allra bästa universitetskurser var magisterkursen i litteraturvetenskap. Den var oerhört intressant och väl upplagd av den bästa läraren som pedagogiskt, strukturerat och tålmodigt förmådde ledsaga sina elever till bra arbeten. Jag valde att inrikta mig på genren självbiografi och läste även en kurs i förintelselitteratur. Det var fascinerande att läsa ett samlat tema och se mönster hur människor genom text försöker återberätta delar av sitt liv. I den djupaste sorgen och en omänsklig tillvaro finns den starka livsviljan att först överleva och sedan återberätta. Min uppsats utgick från boken ”Att inte höra till: ett finskt krigsbarn berättar” av Ann-Maj Danielsen och hur hon berättar om sin svåra uppväxt. Jag är väldigt förtjust i den berättarteknik som fragmentariskt antyder händelser och där läsare lämnas till att ana så mycket mer. En del händelser är genomgripande så svåra att hantera i minnet att de kanske inte ens kan uttalas annat än på detta sätt. Under de två år som jag läste litteraturvetenskap kan jag inte minnas att jag läst något som ens liknar de självbiografier som skrivs nu. Visst har människor både då och nu lämnat ut sina liv och personer runt omkring dem, både döda och levande. Det jag tänker på nu är två omtalade böcker: Felicia Feldts ”Felicia försvann” och Anna Wahlgrens ”Sanning och konsekvens”. Felicia är dotter till Anna Wahlgren som är känd författare, niobarnsmor och som skrivit skönlitterära böcker och böcker om barnuppfostran.

Självbiografier propsar på ett sanningsanspråk att den som skriver boken har sanningen om sig och sitt liv. Det kan låta väldigt enkelt men är mycket mer komplext. Vad vi minns och hur vi minns kanske vi inte ens minns själva. Självbiografier lockar naturligtvis också läsaren att direkt se författaren och bortse från de litterära kvaliteterna. Det handlar om att ta ställning för eller emot. Att förfasas och att döma eller bara mumsa i sig godbitarna, särskilt om det handlar om kända personer. En kändis behöver inte ens kunna skriva en bok och ändå få den utgiven.
Felicia
I vår tid behöver man inte ens läsa böckerna för att ha massor av åsikter om dem och fortsätta diskussionen på Internet och i media. Efter att ha läst ”Felicia försvann” och ”Sanning och konsekvens” har jag en del åsikter om vad jag tycker om personerna och händelserna i och bakom berättelserna, men jag vill hålla dem utanför eftersom det varit mycket fokus på det. Vem talar sanning?  Vem är ond eller god? Hat och kärlek om vartannat. Felicias bok är fragmentariskt skriven i korta stycken som växlar mellan tid och rum. En del läsare kan tycka det sättet att skriva är rörigt och hoppigt. Själv uppskattar jag det, även om den kunde varit mer tematiskt sammanhållen. Eftersom det finns årtal och platser angivet är det ändå lätt att hänga med i berättandet. Boken handlar om Felicias uppväxt och relationen till hennes mor och syskon. Framförallt framstår ett komplext förhållande till modern. Boken framkallade stort ståhej eftersom mamman Anna Wahlgren är känd. Litterärt är det ingen fullkomlig bok. Som biografi tycker jag den är intressant till innehåll och form. Jag blev inte särskilt upprörd över att läsa den. Det är en tragisk historia som berättas men det är svårt att se den som en ren hatbok.

Det tog lite tid innan jag tog mig an motboken Anna Wahlgrens ”Sanning och konsekvens”. Nu har jag på ett par dagar tagit mig igenom Wahlgrens tjocka bok. Nej, jag har aldrig tidigare läst något så utelämnande i den självbiografiska genren. Förvånad över tjockleken upptäckte jag att boken till stora delar var ett klipp-och-klistra-verk av hennes tidigare böcker, bland andra de självbiografiska böckerna om Mommo och den välkända ”Barnaboken”. Den är inte bara ett försvarstal och en motbok mot dottern Felicias bok utan ett försvarstal för hela Wahlgrens liv och verk, särskilt för det som hon kallar sitt tionde barn: ”Barnaboken”. Hon menar att hela hennes liv och karriär är spolierad på grund av dotterns bok. Ändå känns dotterns bok som en liten bris i jämförelse med Wahlgrens orkan. Det finns ingenting att dölja och läsaren dras med i en tragisk och vemodig resa genom liv och människor. Wahlgrens råd till andra har varit att inte tala illa om andra, inte ens skitstövlar till föräldrar, och själv har hon flera gånger utsatts för hårda mediedrev och näthat. Nu ger hon igen i ett makalöst ångestskri över livets orättvisor mot henne, hennes livsgärning och familj. Det gör hon genom delar ur sina egna böcker, sina barns korrespondenser, återgivna samtal, delar ur Felicias bok och artiklar med mera. Hon tar sjokvis med information för att sedan tolka det utifrån sina erfarenheter och försvarar sig gång på gång. Äkta män, oäkta män, vänner, fiender, föräldrar, släktingar, barn och barnbarn alla ska upp i ljuset. Där finns de goda människorna enligt Wahlgren: Anna själv, Pappa Lars (exman till Anna och pappa till två av barnen) och alla de oskyldiga små barnen, sina egna och andras. Där finns de onda enligt Wahlgren: överdjävularna som är den medicinska expertisen, de som sköter mediedrevet, Vicky med de feta vaderna, Felicias pappa med sina anhängare och många fler. Det är svart och vitt och sällan mittemellan.
Sannkonsekvens
Anna Wahlgren lyfter på stenar av olustiga minnen och granskar dem nära. Förtroenden är inget värt när ett liv ska försvaras. Det är smutsigt, det är tragisk och olustigt om relationer, svek, sex, våld, alkohol, skrivande och barnuppfostran. Som läsare får jag veta saker och får bilder uppmålade för mig som jag inte bett om. Jag får skylla mig själv som enträget läser vidare. Det är ändå så att böckerna kompletterar varandra. Wahlgrens bok styrker Felicias bok och vise versa. När Wahlgren plockar ut citat ur ”Felicia försvann” och säger att de är lögn för att de anger fel årtal, fel plats eller fel antal gånger så har det egentligen ingen större betydelse för läsaren. Felicias bok är kategoriserad som skönlitteratur och i och med det kan innehållet tolkas friare. Personligen bryr jag mig inte om ifall de flyttade 16 eller 19 gånger under en tid och exakt hur länge de bodde på varje plats, vilken roll Wahlgrens unge älskare hade i hushållet, hur mycket alkohol och vilken sort som dracks vid varje tillfälle, vilket fönster som var öppet för besökare och hur tillgänglig mamman var för sina barn. Berättelserna kompletterar varandra ändå från olika synvinklar med liknande innehåll. Delar av det som vi läser om i böckerna skulle hellre platsat i ett polisprotokoll än i en bokduell mellan mor och dotter. Ändå säger Wahlgren att hon uteslutit en del ur sina böcker bland annat brott som begicks. Kvar i böckerna är ändå sexuella övergrepp, misshandel, våldtäkter, förtal och tvivelaktiga affärer.

Den självbiografiska genren har blivit gränslös liksom vårt eget berättande om oss själva i böcker, media och på Internet. Hemligheter och förtroenden vi fått och gett varandra, åsikter och hat ska ut till varje pris. Antingen ger du ut på eget förlag såsom Anna Wahlgren, via förläggare som Felicia Feldt, trycker upp på egen beställning eller så klickar du bara ut det via dator eller telefon till allmän beskådan. Man önskar ett konsekvenstänkande innan publicering, tre ångerknappar som frågar: Har du redigerat? Vill du verkligen publicera? Kommer du att ångra den här publiceringen?

Jag tycker det var intressant att läsa de båda böckerna, men de ger en bitter eftersmak. Litterärt var de inga höjdpunkter. En annan form och disponering kunde lyft fram innehållet bättre. Som självbiografiska inslag är de blottande bortom bristningsgränserna. Ingen är vinnare textstriden. Jag har svårt att förstå syftet med Anna Wahlgrens val av omslagsbilder. Hon och dottern är omgivna av ett hårkors som om någon siktade på dem med ett vapen. Det skulle kunna tolkas som att någon av de som är emot Wahlgren skjutit sönder gemenskapen mellan mor och dotter. Hur som helst är det ett mycket osmakligt val av omslag. Med den här sortens självbiografier är det snarare så att författaren bildligt skjutit sig själv i skrivarhänderna. Ingen tjänar på detta, varken författarna, läsarna eller ens förlagen. Ekonomiskt inbringar det säkert en viss inkomst för någon av de inblandade, men förtroendemässigt och personligt är det en katastrof för de inblandade. Som läsare riskerar jag att mista tilliten till en hel genre, men det är inget emot vad alla omnämnda i böckerna riskerar. Frågan är om de inte förlorar allt; sina anseenden, sina relationer, sina historier, sina framgångar och rätt till tolkningar av egna liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s