Smådjur och odjur

Mitt djurintresse har hållit i sig hela livet. Det är bara själva djuren som har växlat. De allra första husdjuren var gräshoppor, flygfän, grodyngel, spindlar och sniglar. En snigel kunde under natten nästan hinna över till grannen om den marscherade raskt från mitt djurgömställe under trappan. Det påstås att jag har gett en nära släkting spindelfobi. I så fall genom att jag skulle ha släppt någon liten spindel från min samling i släktingens säng. En annan mig närstående hade motorcykelhandskar på sig för att kunna lyfta katten. Ytterligare en hade redan djupt rotad maskfobi.

Jag vågar påstå att djur var ett av mina allra största intressen. Om detta blev jag påmind när jag nyligen inventerade mina sista kvarvarande saker i barndomshemmet. Förutom några mappar med teckningar var allt djurrelaterat. Där fanns bland annat en hamsterbok, två pärmar med minutiöst ordnade urklipp med artiklar, bokmärken, dagboksanteckningar, foton och minnessaker om olika djur. Akvariefiskarna hade en egen dagbok. Kaninen, Kanina von bus, hade ett eget ifyllt mina-vänner uppslag, där det stod om hennes intressen, egenheter och vad hon ville bli när hon blev stor. Dock kan jag inte minnas att hon någonsin hade några vänner. Om man inte räknar in den gången kompisens kanin plötsligt bytte kön och vilt juckande kastade sig över min kanin. Kanina var en ganska ilsken kanin, därav bristen på vänner både bland folk och fä.

Barndomsdjur

Det passerade en del djur genom barndomshemmet. Marsvinen Sötnos och Svartnos, mina kära små vänner, påstods vara skänkta till djurparken i Borås. En eller två av katterna återlämnades till ursprungsgården. Trodde jag. För ingen vågade tala med mig om att djur kan avlivas. I min närhet fick man inte ens slå ihjäl en fluga. Hamstern köpte jag olovandes ivrigt påhejad av min syster. Hamstern Nils Holger Holgersson avled dramatiskt efter ett fall från burtaket ner på sitt hus. Tyvärr dog han innan han hade hunnit blivit tam. Jag tränade idogt på att tämja honom, instängd på toaletten när jag höll honom i en tom pappersrulle. Jag antar att han var måttligt intresserad. När jag ville behålla våra kattungar packade jag en resväska och hotade att flytta. För att få en kanin spelade jag sinnessjuk och släpade runt en tygkanin som jag skötte exemplariskt.  När jag ville ha en hund körde jag de klassiska knepen: Tjata hål i huvudet på dina föräldrar, skriv ett snyftbrev, ring kennlar och betala själv. Vilken lycka när Golden Retrievervalpen Catja anlände till mitt liv! Min bästa vän. Jag hittade i barndomshemmet en gammal skakel som hade varit Catjas. Skakeln skulle kopplas till en dragsele och meningen var att hunden skulle kunna dra en vagn eller pulka. Det var bara en lite detalj som allt föll på. Catja vägrade att röra sig när hon hade fått på sig utrustningen och blev livrädd om något hängde efter.

Min första hund, Catja, fick jag köpa efter idogt tjatande.

Fördelen med att vara vuxen är att jag själv kan välja om jag vill ha djur. Till viss del. En del djur väljer att bo här ändå. Livet på landet ser väldigt vackert ut i tidningsvärlden. Konstigt nog talas det sällan om alla djur man får på köpet. Lantliv är inget för fobiker. I vårt hus och uthusen finns en hel fauna som i visan om okända djur. Kulmaskar är inte särskilt roliga. Det är lätt att hålla sig för skratt när de krälar runt på väggar och golv i en slags skalbaggsform eller när de rullar ihop sig när de är i maskstadiet. Pälsängrar har ingen mjuk päls utan är bara fulrandiga och krasiga. Silverfiskar behöver tack och lov inget akvarium utan klarar sig fint i badrummets skrymslen. Flygmyrorna brukar lägga en intensiv semesterdag i vårt hus. Då utbryter myrornas krig när dammsugaren kommer fram. Svartmyrorna är mästare på att nosa reda på något sött och gott. Spindlarna är fortfarande mina vänner och jag låter dem leva och växa sig stora och präktiga. Förra sommaren bodde en jättelik snok här. Hon var närmare metern lång och ovanligt förbannad för att vara snok. Eller om hon bara hade en dålig dag och inte tyckte om min närgångna fotografering. Mössen borde få en avbetalningsplan över allt de har förstört. Vi har provat olika metoder för att bekämpa dem. Ett år fångade vi dem i en slags egensnickrad vattenfälla. Det var effektivt men väldigt äckligt. Råttgift gick inte så bra eftersom den påhittiga musen kom på att den skulle flytta med sig den betade giftsäden och lägga bland hundarnas mat. Numera är det snabba, säkra plastfällor som gäller och därefter kremering i vedpannan, dock utan psalm och griftetal.

Hundarna har också med sig lite smått och gott in. Mestadels fästingar som sitter fast i pälsen eller ligger som fullmogna körsbär på golvet. Älgflugan är en seglivad krabat som överraskande kan dyka upp mitt i vintern. Jag glömmer heller aldrig när Golden Retrievern Selma som hundvalp kräktes upp ett skolexemplar av en fullgången spolmask. Den krälade som en levande spagetti. Det här var under tiden som valpen brukade tungkyssa vårt barn så fort vi inte hann stoppa hunden. Det krävdes en del informationsinhämtning från datorn för att konstatera att just den sortens mask inte smittade mellan hund och människa på det sättet.

På landet är det inte bara fåglarna som sjunger. Där slåss katter, skriker rävar, gapar rådjur, hoar ugglor och man behöver inte spetsa öronen för att höra hundskall från när och fjärran. Våra hundar är fina men kan någon tala om var avstängningsknappen för skallet finns? Jämthundsskall är säkert till glädje och ett måste i skogen men till väldigt mycket förtret hemma. Det är bra att ha långt till grannarna när man har hundar av spetsras. Livet på landet är härligt för det mesta.

Fina skälliga Enja

Annonser

Pappersinferno

Jag har ett fantastiskt barn, en vacker son utan verbalt språk, med mjuka fötter som aldrig har gått och en hjärna som tänker annorlunda. Han är vår glädje, vår ängel med fribiljett till himlen. En Kerub som ler himmelskt, ibland frånvarande i sina tankar med en blick bortom det vi ser. Jag hoppas innerligt att han ser något vackert i sina korta epileptiska frånvaroanfall och på insidan av ögonlocken när han drömmer lugnt om natten. Han vet något vi inte vet. För honom finns kanhända en Gud som jag inte längre tror på. Det är inte vårt barn som är vårt problem. Få vet hur mycket det krävs för att administrera ett funktionshinder. Pärmar i rader, oändliga pappershögar, möten, tårar, ilska och uträkningar på räkneapparater.

Det är ett missförstånd att det brinner i helvetet. Där hörs rassel av papper när empatilösa krångliga byråkrater övervakar de fallna själarnas oändliga pappersjobb. Medan det i himlen brinner mysbrasor av pappret från helvetet. Dimman från kopieringsapparaterna i helvetet ligger tät, knackande hörs från räkneapparater och datorer. Djävulen själv har varken horn eller svans. Han ser ut som en vanlig kontorsmänniska och jobbar på ett statligt verk. Skyddad bakom ett stort skrivbord i mörk ek, tittar han över läsglasögonens kant på sina slavar som förtvivlat räknar, skriver och sorterar pappershögar. Med sin onda blick ser han genast om någon tar en minuts rast eller sätter ett papper i fel pärm. För att djävlas extra roar han sig med att ändra de byråkratiska reglerna med jämna mellanrum. Han dricker kaffe, har flera raster, har reglerade arbetstider som ligger på vanliga veckodagar under dagtid, slutar alltid tidigt dagen före helg, tar ut all sin semester och komptid. Sin djävulska telefon kan han lämna på jobbet och låta de förtvivlade själarna ringa till en telefonsvarare som avlyssnas på måndag morgon kl. 8.15.

I himlen finns det papperslösa samhället. Där sitter Gud som varken har skägg eller är gammal. Han är en effektiv vacker ung kontorsman med oändlig arbetslust och har utarbetat metoder för att minska administrationen och förenklat regler. Han jobbar undan åt alla sina änglar utan att ta rast. Hans lön är att höra skratt och glädje från alla lättade goda själar som blivit befriade från sitt administrativa obetalda arbete. Tack vare hans gudomliga verk kan de goda äntligen få tid att roa sig, leka, umgås och springa på lätta fötter över det ständigt grönskande gräset.

Jag testar helvetetsvarianten på jorden när jag administrerar ett funktionshindrat liv. Det handlar om min sons liv för att han ska kunna få den hjälp han behöver.