Känna igen

Jag har svårt att känna igen folk till utseende och namn. Det är kanske inte så långt gånget att jag kan kallas ansiktsblind, men nästintill. Min man är glad så länge jag känner igen honom. Han får passa sig nu när han är mer i Norrland än i Småland i septembermånad. Eftersom han oftast är jaktklädd med allehanda prylar därtill alternativt vanligt klädd i jeans med detaljer som mobiltelefon och dator så brukar det lösa sig. Det kan bli en viss förändring mellan skäggig och rakad, och viktnedgång under jaktsäsong, men inte värre än att jag ser vem han är. Jag föredrar också att mina vänner behåller samma frisyr, hårfärg och kroppshydda genom åren och inte heller växlar mellan glasögon och utan. Det här kan vara lite svårt nu när vi börjar bli äldre. Förlåt! Jag vet att ni inte vill kännas vid det. Men lite äldre är vi allt sedan vi först började umgås.

På jobbet tar jag ofta hjälp av det uråldriga kortlånesystemet för att känna igen mina låntagare. Det är inte alltid jag vet deras fullständiga namn, men jag kommer åtminstone ihåg deras lånenummer. Hej, kära stammisar R62, R4, R180, R150, Ö89, Ö682, Ö511, Ö495 och många fler. Jag vet vad ni vill läsa, men jag vet inte var ni bor. I veckan blev jag påmind om att jag har svårt att känna igen folk. Jag fattade det tyvärr inte förrän flera timmar senare.

Det är så att det finns personer som jag känner lite extra för. Jag hoppas att alla får samma service hos mig men några minns jag mer. Särskilt en fantastisk tysk kvinna som varit många gånger i Sverige och även har varit bosatt här. Hon berättade underbara historier om äventyr till fjälls och andra små berättelser och iakttagelser med humor och insikt. För ett par år sedan försvann hon hastigt när hon på grund av personliga skäl fick återvända till Tyskland från sin sommarstuga i närheten av ett av mina bibliotek. En väninna lämnade tillbaka böckerna och jag såg dem inte mer. Nu i veckan blev jag glatt överraskad när hon kom. Eller åtminstone trodde jag att det var hon. Jag är inte den kramiga typen utan det brukar vara förbehållet mina närmsta vänner. Men jag blev så glad när jag trodde att 402 hade återvänt så jag gav henne en kram och sa hur roligt det var att ses igen. Till saken hör att jag dessutom skulle hålla lite manuell statistik på mina låntagare så jag skrev in hennes namn i smyg på ett dokument i jobbdatorn. Naturligtvis efter att jag först smygkikat i kortlådan med adresser och lånenummer. Hon hade en vuxen dotter med sig och ett litet barnbarn och hade fullt upp att hålla koll på barnet. Jag tänkte att det var därför som hon inte hade tid att prata eller att hennes man dött och att hon inte var densamma längre. Jag brann av iver att få prata om Norrland och lyssna till hennes berättelser. Men jag besinnade mig. Nej, det var inte riktigt som förr. Lite annorlunda var hon allt. När de skulle gå frågade jag om hon hann komma fler gånger, men hon skulle åka hem innan dess. När jag kom hem ett par timmar efter vårt möte slog det mig: Det var inte 402 som jag hade mött! Jag mindes plötsligt namnet på personen som hade varit på biblioteket samma dag. Vad förvånad hon måste ha blivit över mitt översvallande välkomnande! Hon som mer var den strikta, korrekta tyska typen och som jag aldrig hade samtalat på djupet med eller skrattat tillsammans med. Nåväl, ingen skada skedd. En kram och ett vänligt bemötande är vad jag bjöd på. Men visst undrar jag fortfarande vart 402 blev av.

Det här är min man, tror jag. Jag känner igen kepsen och hundarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s