En hängiven jägarhustrus tips

I lokaltidningen läser jag om polisen som brann för jakt och jagade fem till tio dagar om året, men tyckte det blev för dyrt och började spela golf istället. Jag kväver ett skratt över polisens dåliga jaktlust. Fem till tio dagar per vecka skulle jag ha kallat en hängiven jägare. Med lång erfarenhet av att leva med jägare har jag här några tips som kan underlätta för er med bristande jaktlust som tycker att tiden är knapp och hobbyn är dyr. Det handlar om att skaffa sig en förstående hustru och släkt. Underskatta inte en kvinnolön. Ju mer din kvinna jobbar desto mer kan du jaga. Hushållet kan mycket väl drygas ut med älgkött. Glöm ris och korvstroganoff och annat tjafs. Det är viltkött som gäller morgon, middag, kväll. Det krävs nytänk i matlagningen. Till frukost kan man servera gröt kokt i älgblod alternativt fil med torkat älgkött. Huvudrätter går att variera i det oändliga med viltkött. Till efterrätt kan man tänka sig små delikata bollar av älglever, rullade i kokos. Till kaffet funkar det bra med rökt/torkat viltkött som dopp. Lycka är en leende hustru som säger: Jaga du så jobbar jag. Jaga du så lagar jag.

Frigör tid. Låt släkten förstå att de inte kan räkna med en jägares närvaro när det är säsong. Hoppa över födelsedagar, bröllopsdagar och annat firande. Släkten kommer bli glatt överraskad om jägaren dyker upp som en ren bonus eller hemlig gäst. Är ni i fertil ålder så krävs det noggrann planering. Tidig vår kan vara lämplig tidpunkt för födelse av barn. Då kan det även hinnas med dop eller namngivningscermoni innan den stora säsongen drar igång. Första haradagen, första bockjaktdagen, rådjurshundssläppardagen, björnjaktspremiär och älgjaktstid är väldigt olämpliga tidpunkter.

Ge plats i hemmet. Nu råder en inredningstrend med naturtema så det går bra att hänga upp allehanda horn, uppstoppade djur och skinn. Se nya möjligheter för hornen, kanske som ljusstakar, klädhängare eller hobbymaterial. Behövs det plats på väggarna så kan även bröllopsfotot tas ner för att ge plats åt ett stort älghorn. Sopsortera i så fall kortet i röd avfallspåse för brännbart material och ramen i trä eller till pannved. Behövs än mer plats kan övriga släktkort också få maka på sig till barnrum, garage eller ladugård. Om barnen flyttat hemifrån så kan de hämta sina gamla kort. Det viktiga är storoxens placering.

Kärlek är att få frysen fylld. Glöm romantik under säsongen. Månljus och nysnö är inte gjort för romantiska promenader hand i hand. Det kan vara ett fantastiskt jaktföre. Det mest romantiska du kan göra för din man då är att packa smörgåslådan och koka kaffe. Ta fram varma kläder och en vaksäck och ligg inte uppe och vänta natten lång. Det blir ändå inget ligga av. Har du tur väcker han dig på morgonen och berättar om nattens bravader. Kanske hänger det en färsk räv eller ett vildsvin redo att beundras av dina morgontrötta ögon.

Det finns fördelar med att vara gift med en jägare. Du vet var han håller hus. Han får frisk luft och motion. En bra jägare är spänstig, vig och snabb som en jakthund under säsong. Han är normalviktig eller på gränsen till lättviktig men stark nog att bära hem sina byten. Kärlek är att få hem mat till boxen så familjen klarar sig när jägaren är iväg.

 

Känna igen

Jag har svårt att känna igen folk till utseende och namn. Det är kanske inte så långt gånget att jag kan kallas ansiktsblind, men nästintill. Min man är glad så länge jag känner igen honom. Han får passa sig nu när han är mer i Norrland än i Småland i septembermånad. Eftersom han oftast är jaktklädd med allehanda prylar därtill alternativt vanligt klädd i jeans med detaljer som mobiltelefon och dator så brukar det lösa sig. Det kan bli en viss förändring mellan skäggig och rakad, och viktnedgång under jaktsäsong, men inte värre än att jag ser vem han är. Jag föredrar också att mina vänner behåller samma frisyr, hårfärg och kroppshydda genom åren och inte heller växlar mellan glasögon och utan. Det här kan vara lite svårt nu när vi börjar bli äldre. Förlåt! Jag vet att ni inte vill kännas vid det. Men lite äldre är vi allt sedan vi först började umgås.

På jobbet tar jag ofta hjälp av det uråldriga kortlånesystemet för att känna igen mina låntagare. Det är inte alltid jag vet deras fullständiga namn, men jag kommer åtminstone ihåg deras lånenummer. Hej, kära stammisar R62, R4, R180, R150, Ö89, Ö682, Ö511, Ö495 och många fler. Jag vet vad ni vill läsa, men jag vet inte var ni bor. I veckan blev jag påmind om att jag har svårt att känna igen folk. Jag fattade det tyvärr inte förrän flera timmar senare.

Det är så att det finns personer som jag känner lite extra för. Jag hoppas att alla får samma service hos mig men några minns jag mer. Särskilt en fantastisk tysk kvinna som varit många gånger i Sverige och även har varit bosatt här. Hon berättade underbara historier om äventyr till fjälls och andra små berättelser och iakttagelser med humor och insikt. För ett par år sedan försvann hon hastigt när hon på grund av personliga skäl fick återvända till Tyskland från sin sommarstuga i närheten av ett av mina bibliotek. En väninna lämnade tillbaka böckerna och jag såg dem inte mer. Nu i veckan blev jag glatt överraskad när hon kom. Eller åtminstone trodde jag att det var hon. Jag är inte den kramiga typen utan det brukar vara förbehållet mina närmsta vänner. Men jag blev så glad när jag trodde att 402 hade återvänt så jag gav henne en kram och sa hur roligt det var att ses igen. Till saken hör att jag dessutom skulle hålla lite manuell statistik på mina låntagare så jag skrev in hennes namn i smyg på ett dokument i jobbdatorn. Naturligtvis efter att jag först smygkikat i kortlådan med adresser och lånenummer. Hon hade en vuxen dotter med sig och ett litet barnbarn och hade fullt upp att hålla koll på barnet. Jag tänkte att det var därför som hon inte hade tid att prata eller att hennes man dött och att hon inte var densamma längre. Jag brann av iver att få prata om Norrland och lyssna till hennes berättelser. Men jag besinnade mig. Nej, det var inte riktigt som förr. Lite annorlunda var hon allt. När de skulle gå frågade jag om hon hann komma fler gånger, men hon skulle åka hem innan dess. När jag kom hem ett par timmar efter vårt möte slog det mig: Det var inte 402 som jag hade mött! Jag mindes plötsligt namnet på personen som hade varit på biblioteket samma dag. Vad förvånad hon måste ha blivit över mitt översvallande välkomnande! Hon som mer var den strikta, korrekta tyska typen och som jag aldrig hade samtalat på djupet med eller skrattat tillsammans med. Nåväl, ingen skada skedd. En kram och ett vänligt bemötande är vad jag bjöd på. Men visst undrar jag fortfarande vart 402 blev av.

Det här är min man, tror jag. Jag känner igen kepsen och hundarna.

Äntligen måndag! Välkommen vackra vardag!

Folk frågar om semestern och pratar om det dåliga sommarvädret och det är som om vi kommer från olika ställen. Jag minns inget väder och jag vet inte hur det är att ha fyra veckors semester på raken. Undrar ändå hur det skulle vara att sjunka ner i soffan och se på TV, läsa kvällstidningen på utgivningsdagen, hämta, skjutsa, lämna aktiva barn, vara ledig när jobbet är slut, ligga på stranden, bada, cykla och sova om nätterna. Jag vet inte. Det kallas måhända ett vanligt liv. TV:n kan vara orörd i veckor, skjutsningen gäller oftast vård, efter jobbet förbereds en morgondag långt in till midnatt. Jag minns knappt hur man badar i en sjö, cykeln är skrotad, och nätterna är korta splittrade i vakande delar.

Den här fjärilen med stött vinge mötte jag idag

För mig är en vanlig dag den bästa av dagar. Med ett svårt sjukt barn är en bra dag en någorlunda frisk dag. När det är skola, jobb, rutiner, ordinarie assistenter och vardagsbestyr. Inga överraskningar, helst inga formella telefonsamtal, inga väntande pappershögar och inga sjukbesök. När funktionshindren är omfattande, hälsan har hälsat hem, operationerna och infektionerna avlöser varandra så längtar jag efter vanliga dagar. Oron är ständigt närvarande, nätterna är splittrade mellan sömn och vakenhet. Vi som vandrar om natten behöver inget annat än jämna andetag och lugn sömn hos den vi älskar mest.