Ödehus

Jag har så långt jag kan minnas hyst en stor nyfikenhet till ödehus. Längtansfullt har jag spanat ut från bilfönstret när jag åkt förbi något övergivet ställe. När jag var barn lekte jag i övergivna fabriker och bortglömda hus. Rasrisken bekymrade mig inte. Spänningen och upptäcktsfärden övervägde farorna. Vi kunde leka i timmar. Hemliga utrymmen och spännande spår från dem som varit där före oss lockade. Jag är fortfarande lika nyfiken på de bortglömda husen men jag har för länge sedan slutat gå in i dem och jag har tyvärr också slutat leka. Men jag kan fortfarande undra över vad som finns däri och varför de glömdes bort och slutade skötas om.

När vi reser norrut förvånar det mig att det finns så många hus i dåligt skick. De verkar inte längre ha något värde och de som en gång vårdade dem ömt är för länge sedan borta. Färgen flagnar, taken faller in, verandan ramlar av och grävlingen bygger bo. Bredvid det fallfärdiga huset byggs ibland ett nytt upp. Här söderut finns de fallfärdiga husen också. Övergivna av generationen som tog över eller uppköpta av dem som inte brydde sig om annat än marken.

Tänk om denna vackra gård i Jormvattnet inte lämnats åt sitt förfall! Underbar utsikt med ägare utan insikt.

Numera är det svårt att hitta vägen till det här småländska torpet. Trädet växer in i lilla huset och grävlingen är den senaste bofasta invånaren.

Färgen flagnar och hästskorna är vända på fel håll. Lyckan har flytt och stegen har tystnat.

Långt inne i en skog nära mig finns en mur jag minns men knappt finner längre. Marken är igenplanterad och bondens murmöda gömd och glömd.

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s