Ödehus

Jag har så långt jag kan minnas hyst en stor nyfikenhet till ödehus. Längtansfullt har jag spanat ut från bilfönstret när jag åkt förbi något övergivet ställe. När jag var barn lekte jag i övergivna fabriker och bortglömda hus. Rasrisken bekymrade mig inte. Spänningen och upptäcktsfärden övervägde farorna. Vi kunde leka i timmar. Hemliga utrymmen och spännande spår från dem som varit där före oss lockade. Jag är fortfarande lika nyfiken på de bortglömda husen men jag har för länge sedan slutat gå in i dem och jag har tyvärr också slutat leka. Men jag kan fortfarande undra över vad som finns däri och varför de glömdes bort och slutade skötas om.

När vi reser norrut förvånar det mig att det finns så många hus i dåligt skick. De verkar inte längre ha något värde och de som en gång vårdade dem ömt är för länge sedan borta. Färgen flagnar, taken faller in, verandan ramlar av och grävlingen bygger bo. Bredvid det fallfärdiga huset byggs ibland ett nytt upp. Här söderut finns de fallfärdiga husen också. Övergivna av generationen som tog över eller uppköpta av dem som inte brydde sig om annat än marken.

Tänk om denna vackra gård i Jormvattnet inte lämnats åt sitt förfall! Underbar utsikt med ägare utan insikt.

Numera är det svårt att hitta vägen till det här småländska torpet. Trädet växer in i lilla huset och grävlingen är den senaste bofasta invånaren.

Färgen flagnar och hästskorna är vända på fel håll. Lyckan har flytt och stegen har tystnat.

Långt inne i en skog nära mig finns en mur jag minns men knappt finner längre. Marken är igenplanterad och bondens murmöda gömd och glömd.

 

 

 

 

Nyanser av grönt

Jag har varit en tätortsmänniska, uppvuxen i ett litet industrisamhälle på den tiden sommarloven var långa. Det bodde barn längs gatorna i villakvarteren och jag behövde bara kryssa genom trädgårdar, hoppa över små häckar eller klättra över staket för att hitta någon att leka med.

Som vuxen blev jag en riktig lantis. Jag älskar vår by i Småland där vilda blommor växer längs vägkanterna och det är långt mellan husen. Skogen är vår utsikt. Här hörs tordyveln surra i skymningen, morkullan knipsa och knorra, hornugglans ungar ropar och råbocken skäller. Nyanser av grönt ger ro.

Himmelsgrön väg till jobbet genom lövallé

Torpet vid vägen inbäddat i grönskan

Birka i bärskogen

Förfäders stenmöda i kvällsljus

Himmelsvatten i myggornas land

 

 

 

 

 

 

Bergbetagen

För ett antal år sedan föreslog min man att vi skulle åka upp till norra Jämtland en sommarvecka. Det var på marker han endast varit hösttid tidigare. Ja, varför inte tänkte jag och förväntande mig inget annat än ändlösa skogar. Där fanns blommor, tusentals orkidéer längs vägkanterna, sommarsnö, flera årstider samtidigt och berg speglade i sjöar. Fjällen! Jag hade inte förstått vad det var. Hur myggvägen dit belönas av utsikter där jag inser min ynka litenhet. Vad är väl jag mot dessa gamla urberg, orubbliga stolta och sammanlänkade med himmelen? Jag är en mikroskopiskt liten del av den mäktiga naturen. Där är det rofyllt att vara människa, utsatt för naturens krafter, långt ifrån det vardagliga. Här kommer en liten fjällhyllning från sommarens fjäll i södra Lappland/Jämtland.

Vid sidan av vägen står de blå bergen

Stekenjokk i kvällsljus

Berg som en tavla

Tillbakablick

Skuggspel i sommarsnö

Jämthundar på Blaikfjället

Himmelsljus

Tillbaka till ursprunget

Kväll vid Marsfjällen