Inredningstrender

Trender kommer och trender går så det gäller bara att härda ut. Förr eller senare är både hemmet och jag helt rätt igen.

Vårt hus är från 1930-talet och vi har renoverat det rum för rum. Det vill säga något rum blev färdigt en jul, ett annat till midsommar osv. Jag glömmer aldrig när min pappa stod med bara huvudet upp ur vardagsrumsgolvet. Värmen gick direkt ut så hela undervåningens golv var nödvändigt att riva upp och isolera. Oförglömligt är ljudet av motorsåg som körs genom väggar och golv. Ett glädjande ljud för arbetande män men ett ljud symboliserat av skräckblandad fasa när jag lyssnade till det. Sonen var oerhört tålig och inte så ljudkänslig. Han satt och såg intresserat på vad som hände. Det som gick att se genom byggdammet. Nu snackar vi renovering. Inte små ytskikt som behövde putsas till utan allt inuti, utanpå, under, bakom, framför, utbyggnad, väggar ute och inne och tak. Ja, just det taket. Vi byggde ut köket en bit men taket tog tre ombyggnader att få iordning. Det var lagom muntert att leta hinkar när det började droppa i köket. Det var mycket mer pittoreskt och roligt när det regnade in hos farbror Melker i Astrid Lindgrens Saltkråkan.

Alla som har gamla hus vet att renoveringen aldrig tar slut. Så snart något är klart är det dags att börja om. Vissa saker blir aldrig klara. Det fattas lister här och där, kakelplattor, fönsterbrädor, några lås och handtag och en bit av en innervägg. Det finns omålade och halvmålade ställen. Renoverar man riktigt sakta så kan rummen anta en stilstudie från olika epoker. Hur många har inte en sjuttiotalstoalett som plötsligt blivit supertrendig? En sådan där liten toa som var till för rökaren eller den vars skit stank mest. Den där man helst inte släppte in gästerna. Nu kan ni med gott samvete öppna dörren till lilltoan och visa upp dess murriga tapeter och kalla sittring.

Fyra år senare saknas fortfarande några små detaljer. Finn fem fel.

Jag väntar positivt in alla trender som kommer och går. Nu tycker jag mig minnas att det listlösa hemmet redan har varit en trend. Måhända helvitt där man inte vet var golvet slutar, väggen tar vid eller taket börjar. Det får mig att tänka på en lek som roade mig som liten. Jag tittade i en spegel riktad mot taket och gick omkring i barndomshuset och det kändes som om jag gick i taket. Fast den leken skulle inte funka i ett sådant hem. Om du snubblar och svimmar av i det listlösa vita hemmet vet du inte om du ligger eller står, tittar upp eller ner eller bara hamnat på sjukhus.

Jag hoppas att lokaltidningens Hus & Hembilaga är en riktig trendsättare. Nyligen läste jag att färger är tillbaka. Det innebär att vår övervåning, med sina gröna, gula och blå tapeter, blivit inne igen. Jag väntar bara på furuts storslagna återkomst. Det verkar segt och jag själv har bligat illa på det i tio år. Härda ut och tålamod är mina mellannamn. Vad sägs om furutak, furuspaljé, furudörrar, furulister, furubord, furubyrå, furuspegel och furusäng? Det skulle krävas en hel del bild- och textredigering för en Hemnet-annons. Hus med potential. Obehandlade partier att måla i vilka färger du vill. Välkommen in i det koboltblårummet, i det gröna rummet med vackert ljusinsläpp, i den gula glada hallen på övervåningen. Här finns rum att umgås i. Balkongen har stora möjligheter; gör den till en avkopplande retreat, lyssna till de vilda djuren och blicka ut i skogen. Det växer mossa på golvet som gör att du känner hur nära naturen du är och ibland hörs ljudet av små mysiga mustassar. (Oredigerat och inom parantes säger vi riv skiten och spika igen balkongdörren. Trasmattor är ändå omodernt så du behöver inget ställe att vädra dem.)

Balkong med potential eller riv den och börja om.

Det finns faktiskt några ställen som skulle kunna platsa i en Hemnetannons eller inredningstidning. Med en rejäl städning och i ett snyggt dunkelt ljus med några ditställda stilleben av tjusiga saker är det presentabelt i väl valda vinklar. Jag är svag för porslin och fina glas så jag började tidigt med att samla. Det var på den tiden det var viktigt förbereda hushåll och att ha porslin, bestick och glas redan som barn. God jul och grattis, samlargrejorna kom som obligatoriska paket. Inte alltid spännande då men desto muntrare att ha dem nu. Vackra glas från våra inhemska glasbruk, eller finska glas från Iittala och kvalitetsporslin från Norge och Sverige. Jag tror fortfarande att det är så när jag för mina presentkort i närmsta stad köper några enstaka delar av Rörstrands porslin och Marimekko. De talar till mitt ursprung tills jag upptäcker att det bara är designen som är nordisk och de istället är gjorda i närmsta östland eller Kina.

Städat och i rätt vinkel är vårt kök vackert.

Ge barnen köksgeråd som små så har de ett snyggt innehåll till köksskåpet.

Det går alltid åt byggmaterial var vi än är i husrenoverandet. Det roliga då är att från bygghandeln som vi köper materialet får man bonus. Sedan kan vi välja ut något fint i inredningsväg. Min man hade beställt något för bonuspoängen. Det var bara en liten detalj; han hade glömt vad. Kanske var det lakan? Det blev min uppgift att hämta ut paketet och det såg inte ut som ett lakanspaket. Eftersom mannen inte var hemma var spänningen olidlig när jag öppnande det. Jovisst, var det amerikanskt designade lakan som brukar synas på bild i inredningstidningar. Sådana där slätmanglade lakan i harmoniskt färgkombinerade sovrum med vackra människor liggande ovanpå. Problem uppstod. Den amerikanska marina stilen matchade inte våra sovrum varken i det småländska hemmet i tallskogen eller vårt gamla missionshus i Lappland. Några tänkbara lösningar finns. Vi kan renovera om så att rummet passar lakanen, vi kan anmäla oss till ett kvällsprogram och göra om oss så vi passar in på dem. Vi har dessutom tunnslitna kuddar och täcken så inte heller de kan uppfylla de märkvärdiga lakanens krav. Vi skulle kunna köpa nya kuddar och täcken och dessutom en mangel så de blir släta. Det roliga är att mangel är riktigt otrendigt enligt en kvällstidningssida. I en liten test uppfyllde jag minst hälften av de otrendiga sakerna i hemmet. Vilket gör mig till en riktig tant. Jag hittade till och med en liten virkad duk under alla mina böcker på nattduksbordet. Virkade små dukar är helt ute. Vad skulle lakanen säga om det? Vi skulle kunna kolla efter en stuga i marin stil som matchar lakanen. Fast det blir väldigt dyrt, dessutom måste vi hinna renovera färdigt på de byggnader vi redan har. Då återstår bara två saker. Antingen säljer vi lakanen eller så säger vi åt dem att sluta vara så märkvärdiga. De är ändå bara designade med snyggt namn och gjorda i ett låglöneland. Så jag säger helt enkelt till lakanen: ”Sluta gör er märkvärdiga, ni får ligga hoprullade ostrukna bland de andra i skåpet eller finnas på våra sängar med luggslitna täcken. Vi och rummet är tillräckligt snygga nog för er”.

I dovt ljus och i rätt vinkel är vi alla snygga nog. Om vi dessutom har oändligt tålamod och inte faller för nya trender kommer vi alla vara inredningsguruer förr eller senare i någon vinkel av våra hem.

All rights reserved Carina Karlsson

Annons

Historisk semesterutflykt

Semester är inte lätt att få till i en unik familj där det krävs att någon alltid är hemma. Till fjällen bär min längtan men i år kändes avståndet övermäktigt. Vi hade planer att efter alla valpleveranser åka till Abisko och vandra, men så här tidigt på säsongen är viktiga sjöar isbelagda och snön ligger bitvis ännu djup. Det är ofattbart att tänka på nere i södra Sverige. Här känns det som sensommaren redan börjat. Under tiden jag funderade på vad jag skulle hitta på så åkte jag på utflykt med en vän. Vadstena lockade. Vi hade sett information om Dahlströmska gården. Det var ett gammalt hospital som var bevarat men omgjort för hotellgäster. Faktum är att byggnaderna hade varit sinnessjukhus för män. Man kan välja att sova anonymt på en hotellkedja där rummen är lika över hela Sverige, måhända med lite modernare rum, men inte alls lika spännande. Vi valde hospitalhotell med gamla järnsängar på porslinshjul, sjukhuskorridor med trappa ner till små toaletter. Först gick vi i vackra Vadstena på slottets borggård och i den sagolika klosterkyrkan, handlade i nunnornas klosterbod, doftande på alla schersminer vi passerade i vår långsamma vandring vid Vättern.

Vadstena slott

Tak och orgel i Vadstena klosterkyrka

Vadstena klosterkyrka

Interiör i klosterkyrkan

Efter incheckning på Dahlströmska gården gick vi den dramatiserade historiska guidningen ”Att tillse de olycklige”. Den nutida värdinnan för hotellet var förklädd till dåtidens sjukförestånderska Hedvig från 1800-talet. Hon berättade om patienterna på Dahlströmska gården och om Wadstena hospital. Det var en fascinerande vandring om hur man kunde bli intagen för diagnoser som fånighet, löjlighet, galenskap, religiösa grubblerier, fallandesot (epilepsi), upprymdhet, osnygghet m.m. Möjligheterna till att bli helt frisk var inte stor och patienterna fick den status på boendet och vården som de betalade för. Den hotellbyggnad vi bodde i var för de bättre bemedlade männen. De slapp galler för fönstren och hade egna rum. Värst var det för dem i den gamla hospitalbyggnaden som var gjord för de tolv mest rasande personerna. Hospitalmuseet var tyvärr inte öppet den korta tid vi var där. Jag tror vi alla skulle behöva tänka på hur vården varit och hur den utvecklats under åren.

Dahlströmska gården

Rum på Dahlströmska gården.

Vi sov gott på det forna sinnessjukhuset och åt en långsam frukost innan vi gav oss iväg för de sista utflykterna i Vadsten. Sancta Birgitta klostermuseum hade oväntat mycket att se på. Hela övervåningens klosterceller gav en spännande inblick i den heliga Birgittas och nunnornas liv. Där hade inte funnits värme på den tiden och de bodde enkelt men enskilt i sina små celler. Redan klockan fyra på morgonen var det uppstigning för en fyra timmars lång späkning i andlighet och bön. Heliga Birgitta född 1303, var som privatperson bortgift redan vid 13 års ålder och blev sedan åttabarnsmor. Med bakgrund av vår vandring på hospitalområdet föregående dag är det intressant att tänka på att varför hon inte kom att betraktas som galen av religiösa grubblerier när hon fick sina uppenbarelser. Istället blir hon helgonförklarad 18 år efter sin död, och så sent som 1999 utnämnd som skyddshelgon för Europa. Vi förstod inte förrän efter ett tag att Vadstena fortfarande idag är ett av de viktigaste pilgrimsmålen i Europa. Många turiststäder har sina speciella suvenirer och vi kunde inte annat än le åt de glittriga små prydnadsnunnorna. Oklart vad man skulle ha dem till men jag kunde inte låta bli att köpa en. Annars fanns förstås massor av litteratur och saker med anknytning till kristendom och klosterliv. Efter lite shopping på stan och en god lunch var det dags att återvända hem. Jag kan varmt rekommendera Vadstena om man är kulturellt och historiskt intresserad eller om man bara söker en mysig liten småstad att gå runt i.

Klostermuseet, celler med information

Klostermuseet

Takmålning i klostermuseet

Det enkla klosterlivet

Prydnadsnunna som suvenir

All rights reserved Carina Karlsson

Dahlströmska gården, övernattning

http://www.dahlstromskagarden.se

Vadstena klosterkyrka

https://www.svenskakyrkan.se/vadstena/klosterkyrkan

Sancta Birgitta klostermuseum

http://www.visitostergotland.se/141848/Sancta-Birgitta-Klostermuseum-Vadstena/

Vadstena slott

http://vadstenaslott.com

Hospitalmuseet och Mårten Skinnares hus

http://www.visitostergotland.se/163302/Hospitalsmuseet-Marten-Skinnares-hus/

Lantliv i maj

Den korta tiden när våren är som finast är den också mest förgänglig. De vilda körsbärsträden och häggen blommade bara några dagar. Jag är evinnerligt lyckligt lottad som kan vara ute trots att luften virvlar av pollen och det är så torrt att det dammar från jorden. Jag tänker på dem som är allergiska när jag stoppar in hela ansiktet i häggen eller plockar in starkt doftande liljekonvaljer. Dessutom har jag lyckan att gosa runt med sju små valpar och fyra vuxna hundar. Måtte jag aldrig drabbas av rinnande ögon, hosta och nysattacker. För mig är djuren och naturen de stora intressena. Jag kan få namn på tama blommor men vet mycket om den vilda floran i mitt närområde. Småfåglarna verkar stortrivas i skogen kring huset. Det har kommit hit en så vacker rödstjärt, som jag aldrig tidigare sett. Sädesärlan däremot är mer än lovligt galen och tror att han äger stället; sprätter runt och spänner ögonen i oss, skitar ner fönster och backspeglar. Spanieln gör sitt bästa för att hålla honom ifrån tomten men då spatserar han bara retsamt på eller utanför staketet.

Häggblom mot tallbark

Welsh springer spanieln Lovis spanar in sädesärlan

Sädesärlan som tittar in genom vårt fönster.

Det kan hända att jag är partiskt, men jag undrar om inte de sju små kan vara de sötaste jämthundsvalpar som finns. Den lugna kloka hundmamman, Enja, tar väl hand om sina små. Det behövs stunder av egentid för henne mellan digivning, skötsel och fostran. Ännu är hennes päls tjock och glänsande och hon följer med på långsamma promenader. Valparna har börjat busa med varandra och undersöka sin omgivning. De kommer och klättrar upp i knäet när man sätter sig hos dem. Pälsfärgerna börjar ljusna upp och de typiska jämthundsteckningarna börjar anas. Vi har olika färger på deras halsband för att kunna se vem som hittar på vad och hur de är som individer.

Liten turkos kan vara tidernas sötaste jämthundsvalp

Syskonbus

Munhuggas

Trängsel vid digivning

Himmelsk körsbärsblom

Rödstjärt

All rights reserved Carina Karlsson

Hundvalpar i vårt sovrum

Som liten var min dröm att jobba på en kennel. Nu vet jag att det är mycket jobb och tur att drömmen ska uppfyllas om att ha ett gäng hundvalpar.

Vackra spänstiga Enja (Hänsjöns Queen) har burit sina valpar i magen med stil. Ännu dagarna innan valpning kunde hon rulla runt i gräset. Den smäckra buklinjen växte till en jämnbred. Redan innan vi var säkra på hennes dräktighet förändrades hennes blick och blev ännu klokare och mildare. Med god aptit åt hon varje mål som serverades och med spänning funderade vi över hur många valpar som hon väntade.

Enja är högdräktig och luftar valpmagen.

Trots att vi varit registrerad kennel sedan 1990-talet har vi inte haft många valpkullar. Tanken är att bara meriterade, friska, rastypiska hundar, med god mentalitet ska få oss att överväga att ta valpar. Att kolla generationer tillbaka hur olika linjer skulle kunna kombineras överlåter jag åt mannen i samråd med avelsråd. Enjas planering började långt innan valparna föddes. I Västernorrland finns pappan till valparna. Så det blev långa resor och ovärderlig hjälp från vänner och uppfödare till en av våra andra hundar. De ordnade utmärkt logi och rastning för Enja och skjutsade henne dessutom mellan sin tilltänkta hane. Vi tog oss också tid att åka till stugan i södra Lappland när vi ändå skulle hämta Enja och låta henne paras en sista gång.

Jag minns en gång vi skulle para vår Hamiltonstövaretik. Mannen hade sett ut en hane utanför Boden som vore perfekt. Det är mycket långt från sydsvenska höglandet till Norrbotten. Det blev en ovanlig resa med oss, hund och treårig son. Jag fattar inte ens hur vi kom plats eftersom vår son är funktionshindrad och behöver hjälpmedel. Jag och sonen släpptes av i Jämtland hos en familj vi inte tidigare träffat men som vi hade en viktig gemensam nämnare med; mycket unikt barn. Det blev en trevlig vecka för oss. Mannen och hunden hämtade upp oss efter Norrbottensresan och sedan var det bara att vänta, som vi väntade. Stövaren lade på sig en fin tjock buklinje och vi matade på. När det började närma sig tid för valpning visade det sig att hon bara var skendräktig. Hunden fick en liten semestertripp med avstickare på cirka 300 mil. Sedan blev det till att träna bort hullet på hunden. Den stövaren hade två små kullar med två respektive fyra valpar. När vår Birka skulle paras gick allt fel. Det såg lovande ut fram till tre veckor före valpning. Då dog alla valparna i henne. Så olycklig både hon och vi var när hon skulle medicineras för att få ut de döda valparna. Men livmodern skulle räddas tänkte vi. Det gick ytterligare tre veckor innan hon fick ta bort även den. Som om inte det var nog fick hon infektion i såret. Först flera månader efteråt var hon sig lik igen. Vi var i fjällen med hundarna och den glada kloka blicken hos Birka var tillbaka. Så vi vet att det här med hundavel inte bara är att släppa ihop två godtyckligt och vänta ut en smidig kull valpar. Det har gjort oss extra fundersamma kring hundavel hos oss.

Enja pysslar om sina sju valpar.

Tillbaka till huvud(hund)personen i detta inlägg: Enja. En spännande väntan avslutades i en ännu mer spännande valpning. Det låter som om det kvittrar både utanför och inne i vårt sovrum. I valplådan ligger fina Enja och tar väl hand om sina sju valpar. Medan vi förundras över de små och turas om att vara nära. För det är en stor uppgift att se till att valparna växer och mår bra hos oss och kommer hela vägen fram till sina blivande ägare.

Lycka är att vila trygg hos sin mamma.

Medan somliga har valpbestyr roar sig andra i trädgården. Lunnsa rullar.

Nioåriga Birka älskar att bada.

I väntan på älgjakten övar Lunnsa rösten på spanielkompisen Lovis.

All rights reserved Carina Karlsson

Superhjälteföräldrar och superhjältebarn

En Facebook-vän har i sin tidslinje haft en bild på sig själv som superhjältemamma. Texten översatt lyder ungefär: ”Ursäkta om du tror att jag är en dålig vän men jag har varit lite upptagen med att vara mamma åt ett barn med speciella behov”. Med sin fina och lika unika son som min egen är superhjälterollen oftast den roll som måste intas. Det är bara ett stort problem. Vi saknar superhjältekrafter. För visst vore det smidigt att med lätthet kunna bära sitt vuxna barn på ryggen och flyga över världen. Ha röntgenblick som ser hur barnet mår när vi inte är där. Vara synsk och veta vad som behöver göras innan det efterfrågas och vilka konsekvenser allt som görs och inte görs får.

Den där synska förmågan har jag uppfattat skulle vara en fördel i kontakt med apotek, försäkringskassa, kommun och vård. Men tack och lov att man inte har den förmågan. Att veta och inte kunna förhindra vore hemskt. Det finns händelser och människor vi hade velat slippa. Tillfällen där en skyddsängel, likt en gammal pappersbonad, borde stått vid barnets sida. För så utsatt som man kan vara om man inte kan tala för sig är svårt att förstå, att vara värnlös och samtidigt rättslös. Då krävs nära anhöriga, assistenter och vänner som kan tolka behov utan ord.

Vad behövs för att vara superhjälteförälder? Kan någon vara vänlig och skicka följande egenskaper och kroppsfunktioner: Synskhet, inlevelse, oändligt tålamod, konsten att handskas med olika sorters människor, oändlig fysisk och psykisk styrka, åtta armar, konsten att flyga, klättra på väggar, röntgensyn, vara på flera ställen samtidigt, obegränsad verbal och skriftlig förmåga, känna på sig när fara hotar, bedöma vänner och fiender samt resa genom tiden. Tja, det var inte allt men skicka de egenskaperna så länge så kommer jag en bit på väg. Sänd ett trollspö som kan fixa pappersarbete, städning och underhåll av hus.

Rollen som superhjälteförälder tar mycket tid in anspråk. Faktum är att du aldrig behöver bry dig om fritidssysselsättning. Det finns alltid något som är ogjort. Tusentals blanketter, mediciner och hjälpmedel som måste ordnas. Så fritid blir att kunna jobba lite grann med annat, hinna laga mat och röja undan det värsta. Alltså slipper du titta på TV, eller hålla koll på evenemang. Om du har tur finns det några vänner kvar när du varit upptagen med dina hjältedåd. För de bästa vännerna slutar inte fråga efter dig trots att du kan tyckas frånvarande. Dagsformen eller till och med formen från timme till timme hos ditt barn påverkar livet i allra högsta grad. Då är det svårt att planera på lång eller kort sikt.

Att man är extra duktig, stark eller kämpande som superhjälteförälder är struntsnack. Nej, det är varken vi eller våra tuffa, modiga och coola barn som står med i tidningarnas vardagshjältereportage. Superhjälte är ingen valbar position utan det är något man får bli antingen man vill eller inte. Fast många gånger vore det enklare att bara vara den vanliga människa man är född till. Om omgivningen snarare underlättade våra liv än försvårade dem så kunde våra superhjälteinsatserna minskas och vi kunde vara vanliga människor som gör vanliga saker. Vad nu det är.

All rights reserved Carina Karlsson

Närvaro som hårdvaluta

På en bänk ser jag två unga föräldrar och ett litet barn i en vagn. Barnet tittar hela tiden på sina föräldrar som inte ser barnet utan bara har fullt fokus i sina smarta telefoner. Två unga mammor på caféet riggar upp en telefon för sina små barn. Med ömsom hot och ömsom löfte håller de en slags förmanande kommunikation. Titta på filmen nu, ät nu, sluta nu. Jag antar att deras förhoppning är att få fika i lugn och ro, men jag blir bara beklämd över mammornas dåliga interaktion med sina barn. På samma fik en annan gång ser jag en mamma stoppa sin lilla flicka innan hon börjar äta sin bakelse. Först ska det fotas och läggas ut på sociala medier. Mamman är helt upptagen med sin telefon. Pappan verkar dock ha lite mer tid för barnet, så pass att han följer med flickan till disken för att köpa ännu en bakelse som mamman också kan fota. Den lilla söta flickan gör sig säkert utmärkt på Instagram. Det kanske är där mamman hinner se hennes ögon. Där kan mamman bedöma om hon är fin nog att lägga ut strax innan skeden möter bakelsen. I stadshotellets restaurang sitter två vänner. Den ena har både en Ipad och en telefon framför sig. Kanske har hon fullt upp att tagga in sin vän, checka in henne på sociala medier eller bara kolla runt bland alla andra vänner. Jag ser inte henne möta vännens blick, jag ser inte dem hålla det där fokuserade innerliga samtalet som bara vänner kan. Jag funderar på hur smart det är med dessa smarta telefoner och vad det kommer att göra med interaktionen mellan människor. Dagens fragmentariska barn är inte övergivna bokstavligt talat, de kanske har allt de behöver och lite till, men de lär få kämpa hårt för sina föräldrars fulla uppmärksamhet.

Jag tänker på att ringa en kompis, men undrar om man numera måste skicka ett meddelande för att kolla om det är okej att ringa. Jag kommer på mig själv med att surfa runt bland vänners vänner och andra folk jag inte känner och funderar på vad den kunskapen är värd. Så slår jag upp något ord jag vill veta mer om, kollar runt bland artiklar, nyheter och bloggar för allt finns där. Eller inte. För allt finns också här utanför nätet; träd som står där de stått i många år och släktingar och vänner vi verkligen känner. Men en dag är skogen inte skog utan ett hygge såsom tiden har sin gång i ett modernt skogsbruk. En dag kanske också vänskapen är ödelagd som ett hygge, och det att går åt mer än en mansålder för ett hygge att bli skog. Då är det för sent. Kanske en dag springer det lilla barnet ut i den trafikerade vägen medan föräldrarna har fullt fokus på sina telefoner. Sedan finns bara möjligheten kvar att se barnets blick på de foton som finns kvar. Istället för att hålla blicken på barnet i den tid som är. I en fragmentarisk digital tid är det hårdvaluta med närvaro, blickar som möts och händer som inte scrollar utan har ro att vila på någon annans hand.

All rights reserved Carina Karlsson

Vemod och hopp

De senaste tre åren korar jag till de djupa suckarnas år. Där sonens hälsa hälsade hem och krya-på-dig förlorade all sin innebörd. 2016 var ett år där sjukvård av alla de slag stod i centrum, där Fass luslästes och antalet antibiotikakurer sköt i höjden. En galen sommar och höst med operationer som gjordes och gjordes om, infektioner som aldrig hävdes. Där sonen var superhjälten över alla, och inte hade möjlighet att vara social med sina vänner.

Vår son är vårt ljus. Det är få som har den förmågan att lysa upp och locka fram de bästa sidorna hos sina medmänniskor. Vi kan bara streta på för att få något slags flöde runtomkring honom, ibland trögflytande som ett segt avlopp ibland lite snabbare. Det är sonen som är mitt i besluten och icke-besluten och det är han som drabbas. För oss är det den trögflytande vården som är vår sons största fara. Där ansvaret är ingens eller någon annans.
himmelsvingar
Jag har en ärvd liten berlock; tro, hopp och kärlek, som tappat sitt hoppfulla ankare. Som en symbolisk handling funderar jag på att hitta ett nytt ankare att sätta dit. Men när all symbolik saknar betydelse och alla önskningar förblir ohörda är det svårt att inte instämma i den ofullkomliga berlocken. Då handlar det om att hitta stunder av hoppfullhet i det hopplösa. Jag talar med en riktigt god vän på telefon. Hon är en av de få som kan säga: ”Det kommer att ordna sig” och få det att låta som om det inte bara gäller oss utan hela världen. Det är ytterst få som kan ge den frasen ny kraft. I vanliga fall kan orden ”det ordnar sig” vilja få mig att kraftfullt säga emot. När min vän säger det, tror jag ändå att det ordnar sig på något oförutsett sätt, på ett sätt som vi inte ännu vet eller har upptäckt. Vid närmare eftertanke är hon mitt ankare, mitt hopp som inte syns i den ofullkomliga berlocken.

Inför 2017 önskar jag mer mod än ve, fler hjälpare än stjälpare och lite mer flyt både i avloppet och i livsloppet.

All rights reserved Carina Karlsson

Lantlivets livskraft

Att bo på landet är för mig en överlevnadsstrategi och ett skydd mot stress. I skogen möter jag ingen. Spåren som gått före mig är efter rådjur, rävar, ekorrar, harar, skogsfåglar och älgar. Den enda uteliggaren är avtrycket efter ett rådjurs nattlega. Jag inser att tystnaden och den rena snön är en raritet. Här kan jag andas och fast jag gått här oräkneliga gånger förr så är ändå något nytt; årstiden, molnen, djuren, himlaljuset, snön, vattnet eller brist på vatten. Den djupa täta granplanteringen är gallrad och öppnar åter upp sig lite underifrån, trots det kan jag inte låta bli att sakna betesmarken, orkidéerna som aldrig kommer återvända och de underminerade stenmurarna som aldrig mer återhämtar sig. På platsen där min vackra guldgula hund dog mitt i steget en vårdag för några år sedan, där finns ännu en liten glänta. Jag ser upp mot himlen över de planterade granarna, som inom en tid kommer släcka även denna glänta. Det är hit jag återvänder. Trots att det inte finns något att se, men det är här det finns tid att andas. En magisk höstdag, när ett stilla höstregn och solsken möttes, kom och gick regnbågarna, dubbla och enkla förändrade de himmelsutsikten. För en kort stund var det som om själva ljuset kom mig till del.

Dubbel regnbåge i gläntan

Dubbel regnbåge i gläntan

Snötyngda träd

Snötyngda träd

Nu när jag går här med min glada spaniel får jag böja mig för brutna granar och bågnande snötyngda björkar. Jag gläds åt att fötterna håller sig varma i ullfilt och läder i mina Jörnkängor. Med lätta steg kan jag gå på ojämn mark utan att vricka mig eller bli blöt. Min promenad blir långsam i förhållande till antal kilometer. Men vem behöver ha bråttom i en vintervit värld? Skulle jag bli törstig är snön ren nog att ätas direkt från granens grenar. Det enda jag kan ångra är att jag inte gav mig ut tidigare på dagen. Jag vet inte om det är månen eller om det är solen som är så milt utsuddad. Det runda svaga ljuset gör sig väl tillsammans med talltopparna.

Spaniel bland vintervitt

Spaniel bland vintervitt

Tallar i himlaljus

Tallar i himlaljus

Dagen efter när vädret slagit om till lite mildare är närvaron av människor mer påtaglig. Tystnaden tar inte över och jag försöker fota naturens skönhet, men bilderna kan aldrig göra verkligheten rättvisa. Träden, sjön och ljuset upplevs i stunden. Glädjen finns ännu efter många år; här får jag bo och leva.

Lantvy

Lantvy

Vintersjö

Vintersjö

Varma fötter i Jörnkängor

Varma fötter i Jörnkängor

All rights reserved Carina Karlsson

Sommarsummarum

Det senaste halvåret har varit övermäktigt. Framförallt för vår son som är huvudpersonen i vården. När allt numera kretsar kring vård, mediciner, operationer, infektioner, och tider är det ledsamt att han inte fick den roliga och sociala sommar han var väl unnad. Mycket sjukhusvistelse och få dejter har det blivit. Vi har åkt över tusen mil fram och tillbaka till sjukhusen för att få vara med honom. Sommaren 2016 korar vi till den sämsta sommaren i mannaminne, tätt följd av 2014 och 2015. Rosendunörten hann både börja blomma och vissna i dikena hemomkring, tranornas ungar bli stora och första frostnatten komma men sonen var fortfarande inte hemma. Ogräset frodades, växterna ute och inne vissnade, vårt hem förvandlades till en halvfärdig vårdinrättning och alla planer föll.

Naturnära sjöutsikt i skymning

Naturnära sjöutsikt i skymning

Tacksam är jag för sjukvården, assistenterna, de fem fina dagarna i juni som sonen hade med sin kompis, Diggiloo-konserten med oss, de dagar han kunde vara hemma, och för de få som besökt honom hemma och på sjukhusen. Själv är jag väldigt glad för att min man skickade mig i förväg till Norrland så jag fick lite tid där och överraskningen i Växjö. Djupt tacksam är jag för min bästa vän, Marie-Susanne, som alltid finns där med sin konkreta omsorgsfulla vänskap. Lycklig är jag över min man och vår son och för att det är vi tre som stretar på mot målet ett någorlunda vanligt liv.

Insikt hemsjukvård

 

himmelsspegel

Himmelsspegel

Tänk att dagen idag blev en alldeles vardaglig underbar dag. Det är storslaget!

All rights reserved Carina Karlsson

Ett hål i tiden

För 30 år sedan frågade han, som skulle bli mannen i mitt liv, om vi skulle bli ihop. Vi gick på jordbruksskolan och jag svarade att vi kunde försöka. Då var vi bara tonåringar, jag 17 år och han 18 år, och ett makalöst omaka par. Nu har vi delat ett långt vuxenliv och fått övermäktiga erfarenheter av kärlek, sorg och sjukdom. Vår underbare son har lärt oss allt vi behöver veta om livet och mer därtill.

När det är omöjligt att planera från dag till dag så lyckas mannen ändå överraska mig med kort varsel. Jag kan inte minnas att vi firat ihop-dag, förlovningsdag eller bröllopsdag. Den här överraskningen blir så perfekt den kan bli. God mat och övernattning i härlig miljö, konsert bara några hundra meter bort. Det är Gamla åttiotals-idoler, Uno Svenningsson, Patrik Isaksson och Tommy Nilsson. Det blir en häftig nostalgitripp i tankarna tillbaka till gruppen Freda i sporthallen i barndomssamhället till nu när Uno med de tänkvärda texterna får igång publiken. Tommys låt ”Allt som jag känner” får mig att minnas filmen jag glömt namnet på och ett rum hos en barndomsvän. En av Patriks låtar förknippar jag med en vän som stod mig nära som jag inte träffat på länge. Publiken är i vår ålder och lite över. Först avvaktande stillasittande men till slut börjar till och med de infiltade personerna dansa. Då är det drag på medelåldersvis. Kvällen blir fantastisk och vi minns känslan när vi var unga och log mer. Till och med molnen drar iväg, och för en kort stund känns det som att friskare dagar närmar sig. I tankarna finns förstås den som står oss närmast. Han som hela vårt liv kretsar kring, den enfödde och vackre som delar våra anlag.

Kort och fin slottsvistelse

Kort och fin slottsvistelse

I vargtimmen kommer tankarna. Vi hinner inte ens smälta frukosten och knappt ta oss ur staden innan bemanningen havererat hemma och vi är på vägs hem igen till vår son. Det blev femton timmar av nostalgisk lycka, ett litet hål i tiden, ett kort men viktigt mellanrum.

All rights reserved Carina Karlsson